Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
sina dagar eller gjorde esldsser med en
hastigt påkommen paroxysm af flit.
»Ni artister föra ett muntert lif», sade Clara
Alm-, w litet oregelbundet, en bit naturlif. . . ni
gifva efter för edra nycker eller, rättare,’ ni
äro en lekboll för dem. Men det ligger något gladt
och bekymmerslöst häri... ni veta inte den ena
half-timman, hvad ni tänka göra den andra . . .»
»Håll, håll!» sade herr Levall gladt.
»En systematisk plan för edra handlingar känner ni
inte till ... ni . ...>.>
»Och hvem känner en sådan?»
»Ja, inte vet jag egentligen! Låt mig se ... jo, Livia
gör det! Hon har en ordentlig plan, hvarefter hon
lefver. Hon stiger upp klockan sju, promenerar till
klockan nio och äter frukost till klockan elfva’.’. .»
»Herr Levall skall efter din beskrifning tro, att jag
är en riktig filfras, som frukosterar i två timmar.»
»Hör på henne, herr Levall, hon är lik flickan i
sagan, som låtsade att hon icke åt, för att få sig
en friare.»
»Jag hade lust att bli stött på dig», sade Livia med
höjd färg.
»Mer än gerna! Jag tycker om variation . . . Nyss
voro vi de bästa vänner på jorden; men i alla fall,
herr Levall, Livia är ett mönster, hon syr, ritar,
läser, allt efter vissa, bestämda tidmått, och som
hon har en svärmisk natur, ser hon på månen hvarje
afton precist mellan Mockan tio och elfva, för att
sedan försjunka i de ljufvaste drömmar.»
»Fröken Livia förmår då mera än annat folk, om hon
hvarje afton kan blicka på månen . . .»
»Då den är borta, håller hon till godo med stjernorna,
och bror Claes har blifvit smittad af hennes
smak. . . . Nå, han är också dödligt förälskad i dig,
Livia lilla!»
»Du talar som ett barn, Clara!»
»Åtminstone är jag mera barn än du, jag är fem månader
yngre. Ser herr Levall, det är detta jag alltid drar
på. Åh, man skulle leds ihjäl på landet, om man icke
kunde finna på något, som förströdde sinnet! Det
var då verkligen roligt, att herr Levall kom hit,
’det var ändå något, sa’ han, som fick se Åmål’. Om
liknelsen förefaller litet tarflig, så har jag lärt
den af den stackars anspråkslösa mamsell Wahrens, och
den rann mig just i sinnet, då jag nu såg henne sticka
hufvudet ut ur gafvelfönstret... Stackars Wahrens,
jag vill slå vad, att hon kikar efter inspektorn! Hon
har i femton års tid älskat honom blindt, hopplöst,
outsägligt ...»
»Kära Clara, hvad skall herr Levall tänka om den
snälla Lovisa?»
»Att det finnes kärlek till i verlden, i fall han
hittills tviflat på den känslan.»
»Det har jag inte gjort», sade herr Levall gladt,
i det han lyfte sin hatt till afsked, för att åter
begifva sig bort mot den målning han lemnat; »och
jag gör det inte heller Jag, liksom gamla mamsell
"Wahrens, kunde älska gränslöst, outsägligt. . om
jag fann något föremål.»»
»Här äro tvä», sade Clara och slog armen om Livia och
vände hennes vackra ansigte mot målaren, som blickade
ännu en gång tillbaka efter dem.
»Jag har verkligen lust att bli förälskad i honom»,
fortfor hon, då de arm i arm vandrade fram mot
boningshuset.
ȁh, en karl, som kanske kysser hvarenda flicka,
han möter! ...»
»Än sedan? Då kan han den konsten . . . han har en
rätt vacker mun.»
»Det finnes knappast ett förnuftigt ord i allt hvad
du säger», sade Livia, som lutade sig mot verandans
genombrutna stängsel, och hon tillade i tankarna:
»han har en äkta fjärilsnatur, han passar verkligen
bra för Clara», och med en half suck gick hon in
i salen, drog af handskarna och kastade dem i en
fönsterkarm, mot hvilken de studsade och föllo rakt i
ansigtet på inspektor .Novén, som helt förbryllad såg
upp och, då han blott märkte mamsell Lovisa Wahrens
regelbundna profil uppe i gafvelfönstret, marscherade
med gravitetiska steg trappan uppföre. Då han i den
mötte Lovisa, sade han kort och kärft:
SY. Familj-Journ, 1878.
»Här äro handskarna, som ni kastade.»
»Jag har inte kastat några handskar», bedyrade Lovisa,
som med ena handen höll upp en blårutig kjortel och
med den andra bar en syltburk.
»Kastat handsken?» ropade Clara, som följt efter
inspektören; »här är då fråga om ett envig, en strid
på lif och död?»
»Clara är ett sådant barn», sade Lovisa, som trippade
förbi den unga flickan; »kanske är det hon, som gjort
det, när allt kommer omkring?»
»Nej, det är Livia, det är hennes handskar, jag
försäkrar, snälla mamsell Wahrens; nu skall jag följa
med och äta litet sylt», och tagande ett hopp upp
på köksbordet, satte Clara sig i ordning att invänta
trakteringeri.
»Litet grädde, om jag får be, och så ett par rån -
det finnes ingen, som bakar sådana, som Lovisa.»
»En kan då inte vara ond på Clara*, sade mamsell
Wahrens och bjöd den unga flickan den äskade
trakteringen.
»Nå, huru går det?» sade Clara och knaprade på en
bakelse; »huru går det?»
Den unga flickan såg så djupsinnig ut, som om hon
vore sysselsatt med någon svårlöst beräkning.
»Som vanligt. . . åh ha, ja ja! Mitt nummer kommer
väl aldrig ut.»
»Tag på ett annat lotteri då.»
»Nej, det skall vara Hamburger ... assessorskan har
drömt så underligt och hon har sagt, att det skall
vara Hamburger . . . Låt se, jag har nu spelat i
tio år.»
»Tänk om mamsell Lovisa fick högsta vinsten!»
Ett leende lyste upp mamsell Wahrens’ kanske något
allt för kantiga anletsdrag - ett mildt leende,
som gjorde hennes ansigte nästan behagligt.
»Jag skulle då riktigt kunna inrätta mig . . . köpa
en landtegendom här i trakten, och fröken Clara skulle
komma till mig ...» ’
Clara nickade skälmskt.
»Lovisa skulle få en mängd friare», sade hon; »det
blefve ett hastverk, för att få bröllop...»
»Åh, det är väl inte så säkert . . . den, jag ville
ha, kom kanske inte!»
»Han gjorde det, var säker!»
»Jag tror inte han bryr sig om några låga
beräkningar. Jag troor inte, att sådant har makt
öfver honom.»
»Åh, han som andra! Men i alla fall, om Lovisa också
fortfar att vara fattig som en skåpråtta, tror jag
han kommer till slut i alla fall.»
»Gud signe henne!» Lovisa suckade. Hon hade kanske i
sin enkla rättframhet lagt sin känsla alltför öppet
i dagen, och det låg måhända en viss otacksamhet i
inspektor No-véns natur, ty han tycktes gå sin bana
fram, fullkomligt oberörd af hennes ömma suckar och
det uppmärksammande, hön städse iakttog mot hans
minsta önskningar. I denna sak var det för honom, som
det skulle så vara, och hvad suckarna beträffar, voro
de för honom, som om de icke funnos till. Hon gjorde
inom sig detta tysta erkännande, i det hon högt sade:
»Han är en besynnerlig karl, han talar knappast till
mig, och så har det varit ...»
»Det kommer att bli annorlunda, var säker! Men, se,
der trädde Livia ut på verandan . . . bevare mig,
så allvarlig hon ser ut!»
Och Livia stod der och såg ut öfver landskapet. För
hennes inre syn tedde sig en tafla, der en bondflicka
med räfsa i hand fångades i armarna af en ung man,
som troligtvis var artist eller något sådant, Hon såg
så tydligt staffliet, fällstolen, solskärmen; hon såg
två flickor, som skälmska gömde sig bakom ett löfhvalf
- detta gröna, detta blå, dessa purprade moln . . .
Osedd hade hon velat betrakta honom, under det han
arbetade och då ... fi donc!
Hon hörde ännu huru han ropade: »straffad nyfikenhet!»
Var det inte, som om hennes egen åtrå, att osedd få
se på honom, hade blifvit bestraffad . . . hennes
nyfikenhet, liksom’ Marthas? Men denna hade fått en
kyss, och den brände Livia med en glöd, som . . .
24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
