Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
»Och ni, som haft så många planer ! . . Hvad nu,
hvad kommer åt er? Jag har lyssnat på edra förslag
och, jag fann er sjelf nästan intressant. Nej, ni är
då så ostadig, som ett aprilväder! Jag börjar finna
er odräglig."
w Ni gör mig otröstlig!»
»Ja, skratta ni, herr Levall, jag är på väg att
förlora all god tanke om er.»
»Nej, den vill jag inte förlora.»
»Hvarför är ni då så här hit och dit? . . . Ni ser
helt förlägen ut! ...»
»Jag är det också verkligen. Nå ja, ser ni, känslan
skenar ibland af med förståndet. Jag nämnde för er,
att jag under min utflygt träffade en syster, den enda
anförvandt, jag äger, och hon var . . . nej, hennes
man var i betryck och jag lånade bort mera penningar,
än jag kanske bort... När jag rätt tänker på saken,
blir detta ett evighetslån.»
Det var med en viss motvilja Vilhelm Levall berörde
dessa familj förhållanden-, Clara hade nästan tvingat
honom dertill, men nu skrattade han gladt:
»Ja, man störtar sig ibland i vissa förhållanden,
som äro ganska kritiska!»
»Ni är således kapitalist, som kan låna ut
penningar!»» sade Clara. »En sådan personlighet står
alltid högt i menniskors aktning. »
»Åtminstone högaktade mig min svåger för ett par
dagar sedan alldeles ofantligt!»
ȁh, och jag som inbillade mig, att ni var fattig
... en poetisk fattigdom, förstår ni ...»
».Jag kan icke ta er ur edra inbillningar, fröken
Clara, jag har inte rättighet dertill.»
»För en artist måste lifvet vara en smula romantiskt,
fem trappor upp i en vindsskrubb eller något
sådant. En kamp mot nöd och fattigdom och sedan
snillets genius, som räddar honom från att duka
under. Är detta inte bra, säg? Ni skall strida, lida
och blifva en stor konstnär! Håll mitt parasoll! Och
när ni vunnit ära och rykte, skall ni tänka på den
tid af pröfningar och bekymmer, för hvilken ni varit
utsatt . . . Detta skall göra ert lif dubbelt angenämt
. . .»
»Ja, ja, så der skall det bli!» sade han glädtigt,
w Jag vill blifva en myra i flit, ni skall se ... Min
resa är kanske uppskjuten, men icke hindrad. Jag hade
en viss summa af-lagd för detta mål, den är rubbad,
men icke skingrad.»
»Detta låter ju godt. Se på Claes och Livia, jag tror
de hvarken hafva öron eller ögon för något annat än
hvarandra. Det är tråkigt med förälskadt folk!»»
Livia höll en löfqvist i handen, med hvilken hon slog
Clara öfver armen.
»Mina hästar, Livia, dem skall du se! Garibaldi är
som ett lam», sade Claes, som fortsatte sitt samtal;
»men Alexander är, på min ära, den vildaste kamp
jag tyglat . . . Det finnes intet hinder, som han ej
hoppar öfver!» Och fortsättande ämnet om hästar och
hästdressyr, strök han sina fina mustascher och såg
älskvärd ut.
Livia tycktes uppmärksamt lyssna på honom. Då
hon en gång vände sig bort från honom, fann hon
Levalls blickar riktade på sig och ur dem sköt
ett leende. Detta leende var som en blixt och hade
antändande verkan. Livia log emot honom tillbaka..
»Nej, låt oss tänka på vår återfärd», sade hon,
»ni skulle ju blifva flitig, herr Levall, och ett
ströfvande i skogen är då inte på sin plats. Ni måste
vara verksam och icke längre drömma.»
»Och hvem har sagt er, att jag drömde?» frågade
han sakta.
Hon hörde måhända icke hans ord, ty hon svarade ej,
men ilade i stället fram till båten. Fattande en åra,
förklarade hon: »Nu är det min tur.»
w Då är det också min!» sade Vilhelm Levall, men
huru de båda än försökte, kom dock icke rodden till
någon jämn takt. Han lade sin hand öfver hennes för
att jemka och rätta, men då gick det ännu sämre,
och Claes föreslog skrattande, att som de ändå icke
dugde till någonting, de måtte hålla upp årorna och
låta båten drifvas af strömmen.
Den lätta farkosten dref nu sakta fram, vattenytan
ringlade sig, skimrade och glänste samt återspeglade
himmelens blå. Om Livia sagt sitt hjertas tanke, så
hade hon aldrig funnit en färd så herrlig, som denna
på en solig sommardag, full af de mildaste fläktar
och hjertats första, oskuldsfulla drömmar.
4. DKtt pez^lgarnityr.
Herr Levall höll ord. Plan var bokstafligen flitig
som en myra, och de unga damerna tågade ofta bort
till kullen, der hans staffli hade sin plats, för att
spraka och skämta. Der hade de erfarit, att den unge
artistens lif icke varit utan strider. Hans far hade
varit byggmästare och önskade, att sonen skulle egna
sig åt samma yrke. Det är sannt, att ritning alltid
hade roat Vilhelm Levall, men icke några jämna,
afmätta streck, och han berättade skrattande, att
hans far en gång lyfte sin käpp mot honom, då han på
sonens ritbräde, i stället för ett ändamålsenligt
och passande inredt hus, funnit ett hoptrassladt
busksnår. Omsider hade fadern gifvit honom totalt
förlorad, till hälften förskjutit honom, och så hade
han på vinst och förlust sökt draga sig fram, tills
föräldrarnas frånfälle gaf honom medel i händerna,
att uteslutande egna sig åt konsten.
Under den flit, herr Levall utvecklade, syntes han
allt mera allvarlig och grubblande. En tafla hade
blifvit färdig och afsänd, men hans lynne föreföll
ännu mera nedslaget och ojämnt.
»Det är den uppskjutna resan, som oroar honom»,
sade Clara. »»Jag har verkligen talat med mamma och
Claes, att försträcka honom medel, men mamma säger,
att det går åt till oss sjelfva allt hvad hon bar,
och Claes är af samma åsigt. De låna icke ut några
penningar, och att be dem derom, är lika fruktlöst,
som att ’offra krut på döda hökar’. Får du Claes till
din äkta hälft, så säger jag dig rent ut, att. du
får en män, som förstår att hålla på öret.»
Clara var riktigt uppbragt.
»Om jag blott hade något att disponera», tillade hon;
»jag hade verkligen lust att spela på lotteriet,
liksom Lovisa Wahrens.»
»Och med samma påföljd», sade Livia leende; men hennes
leende gick snart öfver i en viss tankfullhet, och
Clara sade henne skrattande, att hon snart började
blifva lika odrägligt tyst, som sjelfva herr Levall.
Under dessa dagar hade fru Alm mycket att bestyra, hon
höll långa öfverläggningar med mamsell Wahrens och man
talade om kalkonstek, å la dauber, glacer och tårtor;
djupsinniga samtal, der Lovisa Wahrens fick utveckla
sin öfverlägsenhet, något, som icke var henne emot,
och det låg ett godsint leende öfver hennes ansigte,
då hon räknade upp hundradetals kryddor och specerier,
som voro nödvändiga för den briljanta supé, man
tänkte gifva.
Äfven de unga damerna hade ifriga öfverläggningar,
der flor, band och spetsar utgjorde hufvudämnet, och
assessorskan, som blandade sig i deras samtal, synade
med betänksam min en gredelin sidenklädning. Snart
fann man hvar för sig, att ganska mycket felades för
en stor toalett, hvarför samtliga damerna beslöto
sig för en utflygt till den närbelägna staden.
Livia, hvilkens tankfullhet ständigt varit i
tilltagande, fick vid talet om denna resa liksom
nytt lif. Hon såg ut, som om hon plötsligen fått
någon ide eller som om en glad tanke lif-vade henne,
och oftare än vanligt lekte ett leende öfver hennes
läppar. Det var, som om denna resa enkom hade gällt
henne, så ifrigt rustade hon sig för den och då hon
något tankspridd svarade Clara på frågor, om blåa och
skära band, hvarvid denna .skrattade åt henne, såg
hon litet förundrad upp, men instämde i munterheten.
Anlända till staden, aflägsnade Livia sig helt å
propos från sitt sällskap, hvilket, om det följt
henne, skulle observerat, att hon gick in i en
juvelerarebutik, der hon stannade en god stund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
