Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
»Fröken Livia», sade han och hans röst hade ett
upp-rördt tonfall; »se här, läs!»
Han höll för hennes ögon en liten papperslapp, på
hvilken stod: w Herr Yilhelm Levall, en lycklig resa,
önskas af en vän!»
»Ni är den vännen», fortfor han och lade sin hand
på henne.
»Livia, mitt hjerta, du förkyler dig här ute!» sade
assessorskan, som trädde ut på verandan ... »Så het
och utan schal! Du bränner, som om du hade feber,
hvilken oförsigtighet!»
Livia gick in i salongen. Ja, hon hade feber! Hennes
hjerta slog hårdt och hon kände ännu långt efter den
första tryckningen af hans hand.
Det hade kommit en blyghet öfver henne, sådan hon
aldrig tillförene hade erfarit, och döljande sitt
blossande ansigte bakom solfjädern, önskade hon, att
hon för alltid kunde dölja sig för hans blickar. »Hvad
skulle han tänka om henne?»
Det var en söndagsmorgon full af frid. Vida omkring
nejden hördes kyrkklockorna, då Vilhelm Levall gick
vägen framåt bredvid Livia.
Kyrkfolket vände sig om efter dem och Martha, klädd
i helgdagsdrägt, steg mysande ur vägen för dem. Men
Vilhelm Levall såg icke på den nätta jäntan eller
tänkte fånga henne i sina armar; han tänkte kanske i
stället på, att han sjelf vore fångad och han sade
något ditåt till Livia, som leende och rodnande
lyssnade på honom.
Men den, som icke log och icke heller rodnade, det
var assessorskan, då Livia gaf henne del af sitt
hjertas hemlighet samt Vilhelm Levalls frieri.
»Nej, jag kan icke tänka mig detta», sade hon; »om
du bara hade väntat litet, så hade Claes friat.»
»Men jag ville inte vänta derpå», sade Livia gladt,
»Åh, jag är så lycklig!» Och hon kysste assessorskan,
som blott motsträfvigt lät sig slutas l hennes famn.
»Nej, det är förskräckligt! Att kunna få lugna och
be-kymmerfria dagar och göra ett parti, som den
rikaste flicka skulle kunnat afundas dig! En fattig
artist, betänk detta!»
»Han är en konstnär med lysande framtidsutsigter»,
sade Livia, hvilkens blickar strålade vid dessa ord. -
»Den tafla, som han för någon tid sedan sände till
Stockholm, har väckt stort uppseende och är nu såld
till ett pris, långt öfver Vilhelms förväntan, och
han har fått ännu en beställning ...»
»Och jag, som lofvat ansvara din mor för din
lycka! . . Det blir en e vighets förlofning!» suckade
assessorskan.
»Nej, vi gifta oss snart och jag följer honom på
hans resor.»
»Gifta dig med en person, som ingenting har; en
person, om hvilken man så godt kan säga, att han
arbetar för dagen! Att föra ett lif utan något
egentligt hem, att än vara här och än vara der
. . . och jag, som tänkte att jag till döddagar skulle
få vara tillsammans med dig! . .»
Nu grät Livia och smög sig nära intill
assessorskan. Hon hade endast tänkt på sin egen fröjd,
utan att fästa sig vid, att fostermodern skulle bli
ensam och känna sig öfvergifven. Den ålderstigna
damen skakade sitt hufvud, alla de förhoppningar,
som hittills gjort lifvet angenämt för henne, ramlade
nu en efter annan.
»Du känner inte lifvet, min stackars flicka, måtte
du inte få smaka dess bitterhet!»
Men nu började Livia så hoppfullt teckna
framtiden. Det var visserligen sannt, att de skulle
resa; men de skulle en dag återvända, och Levall
skulle då vara i en belägenhet, hvilken hvem som
helst kunde afundas honom. Han skulle vara en stor
konstnär och icke en »fattig arbetare för dagen».
Hon upprepade dessa assessorskans ord med ett
skämtsamt uttryck; den lycka, hon kände, strålade ur
hennes ögon, låg klar öfver hennes panna och lekte
öfver hennes läppar,
Den hade något smittande med sig, och assessorskan
hemtade sig så småningom från sin bedröfvelse.
»Jag har alltid blott sett på ditt bästa, min flicka;
jag trodde, att du skulle handla förståndigare,
än som skett . . . jag tänkte, att du sjelf skulle
förstå ditt eget väl . . .»
»Mitt väl är att i lust och nöd få följa Vilhelm.»
»Ja, Herren vare mad dig, barn!» - Och Livia och
fostermodern slöto sig nära intill hvarandra.
Det unga parets förlofning väckte en viss
uppståndelse. Claes tycktes dela assessorskan Kleves
åsigt, att Livia kunde gjort ett bättre parti än
det hon ingått, och han inlade i sitt sätt en viss
tillbakadragenhet och köld. Fru Alm suckade och såg
på sin gosse, men hennes ansigte ljusnade snart och
hon tänkte måhända med den store skalden:
»Mister du en, står dig tusende åter . . .»>
Blott Clara var hjertligt glad.
»Aldrig trodde jag detta», sade hon; »visserligen
pratade ni till en början mycket med hvarandra, men
sedan . . . ja, Livia, du har valt precist som. jag
sjelf skulle hafva gjort: mellan Claes och herr Levall
hade jag icke heller ett ögonblick tvekat!»
»Bevare mig, så okristligt Clara talar»», sade mamsell
Wahrens, som åhörde hennes ord; »fröken talar precist,
som om hon kunde gifta sig med sin bror ...»
»’Ja, nästan så», sade Clara och gick .skrattande
förbi Lovisa, som mumlade: »den ena gifter sig efter
den andra!» Och hon drog en djup suck och såg ut genom
fönstret, från hvilket hon betraktade inspektor Novén,
som med tunga steg trampade öfver gården.
Men Livia och Vilhelm Levall gingo skogsvägen
fram. Löfträden skälfde för sommarvinden, och
solstrålarna tycktes hoppa öfver tufvorna. De båda
unga höllo hvarandras händer och han hviskade: ^Och
det vackra perlgarnityret ville min älskling offra!»
»Åh, tala inte derom, Vilhelm!»
»Huru hemlighetsfull du än ville vara, så ...»
»Hvad jag var rädd, att du då skulle tänka, huru kär
du var för mig ...»
»Jag frestades att tro, det jag icke var dig
fullkomligt likgiltig», sade han glädtigt, »och det
var detta, som gjorde mig nog djerf att närma mig
till dig; men, se, här är garni-tyret tillbaka, jag
har återköpt det ... de penningar, du försträckte,
behöfver jag, Gud vare lof vad, icke nu!»
Och han kysste de vackra perlorna, genom hvilka han
lärt känna, att hon ägde ett älskande, uppoffrande
hjerta, och han såg henne djupt in i ögonen.
»Livia, huru de skola pryda dig på din bröllopsdag!»
»Ja, att få följa dig, Vilhelm! Jag tänker bara
stundom på, att en konstnär borde vara fri ... Jag
skall kanske blifva ett hinder för din utveckling
. . .»
»Nej, nej», sade han; »vi skola svärma omkring
öfverallt der det är skönt och herrligt! Vi skola
utbyta idéer med hvarandra . . . med dig vid min
sida skall jag känna min kraft fördubblad . . . icke
något hinder, Livia! Det är du, som skall leda och
styra mig.»
»Det kan kanske behöfvas», sade hon glädtigt. »Precist
här uppe stod jag en gång, för att osedd betrakta dig,
och jag tyckte då, att min nyfikenhet blef bestraffad,
ty jag kom i det ögonblicket under fund med, att jag
älskade dig ...»
»En lycklig stund för mig!»
»En stund af en artists fria vagabondlif», sade hon
och höjde leende sitt finger samt tyckte sig ännu en
gång se sig stå bakom buskarna bredvid Clara och den
täcka Martha rycka sig loss ur artistens armar.
Uppe på kullen var samma aftonbelysning, som i den
stunden. Ett gulrödt sken låg liksom darrande öfver
nejden, vinden susade sakta och daggen föll; men det
var nu Livia, som fångades och som tryggt lät sluta
sig i Vilhelm Levalls famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
