Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. IV. Pultava. - Fångenskap. - Giftermåls- och rymningsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
hvilket allt jag icke kan mig utlåta, emedan jag icke
var der med, utan vänder mig tillbaka till Pultava,
hvarest jag i aktionen blef fången och in på kroppen
utplundrad samt med oräkneliga mina landsmän och folk
af alla nationer, som tjenat i svenska hären. Dock
tackar jag min Gud, att jag här ej led skada till
någon lem, hvilket gjorde det för min del lättare
att uthärda all den för smädelse, som ryssarna på
oss utgöto.
De svenska fångar, som voro blesserade, måste
till deras smärtas förökande tåla de spefullaste
utlåtelser, såsom: »att de voro uslingar och stackare,
som efter en långsam hunger och törst ej kunde tåla
den ryska trakteringen; den vore dem för stark, bröte
sig ut i lemmarna och gjorde dem hvimmelkantiga i
hufvudet; men de skulle gifva sig tillfreds; när de
kommo till Moskwa, hvarefter de längtat, skulle man
väl preparera dem så, att ryska traktamenterna intet
skulle misshaga dem, ty der funnos hackor, spadar,
jernstörar och skottkärror, allt instrumenter, enkom
inrättade för svenskarnas helsa, så att då de dem
brukade, skulle de intet få tillfälle att beklaga
sig öfver matleda och sömnlösa", med oändligt flera
försmädelser, dem jag ej kan uppräkna.
Uti slikt bedröfligt tillstånd förnötte vi vår tid
vid ryska hären omkring Pultava, till dess resten af
svenska armen, som kapitulerat vid Dnieperströmmen
under vilkor att få behålla sina värjor och ekipage,
stötte med oss tillsamman, då vi, som mistat allt,
fingo af dem och vårt generalitet någon hjelp, att vi
kunde köpa oss kläder, som vi ock fingo af ryssarna
för godt köp utaf deras gjorda byte, och en ymnighet
fanns vid ryska hären af allt, hvad man kunde begära
för penningar. Efter fjorton dagars förlopp blefvo
alla svenska fångar fördelta till alla städer och
provinser i Kyssland och med vakt konvo-jerade, hvarje
afdelning till sin ort; ett antal af 150 officerare,
bland hvilka jag befann mig, blef fördt till Kiew,
hvarest vi förblefvo omkring sju veckor; sedan fördes
vi derifrån längre in i landet, närmare åt Moskwa,
till en stad, benämnd Biel va, hvarest vi måste
vistas till inemot jultiden, då czarens befallning
utgick till alla orter, att alla svenska fångar,
som under hela kriget blifvit samlade, skulle på en
gång stöta tillsamman vid Moskwa, då han ville, som en
väldig herre och segervinnare, der hålla sitt intåg,
som ock med triumf och mycken prakt skedde mot slutet
af detta vårt olycksår. Här voro nu sju triumfportar
upprättade med stor kostbarhet, hvarigenom alla
fångar, de gemene först och sedan hvar efter annan i
ordning, intill generalerna, som voro de sista, samt
alla eröfrade troféer, måste passera, alla fångarna
till fots öfver en mil, hvarpå czaren till häst med
värjan i hand i spetsen för sitt garde följde. Här
såg man nu alla de försmädligaste målningar och
spefullaste tillställningar, som tänkas kunde och
som jag omöjligen hvarken vill eller kan beskrifva.
Sent på natten blefvo fångarna inqvarterade så i
staden som i förstäderna, och en vaktkarl blef tre
till fyra officerare tilldelt, men underofficerarna
med de gemena fördes i hopar in uti stora hus, som
med vakt bevarades. Emellertid förlustade sig czaren
med sina herrar af ett anstäldt präktigt fyrverkeri
och andra lustbarheter, under drickande och skjutande
hela natten igenom.
Några dagar derefter gjordes anstalt till fångarnas
aiförande till andra orter. Af de gemena och
underofficerarna qvarhöllos så många i Moskwa, som
nödigt pröfvades till allehanda arbeten; de andra
afsändes till sina förra platser, såsom Seroda,
Schefsk med flera ställen, der ock största delen
förgicks. Officerarna kringspriddes i alla städer
i landet, allt intill Sibirien, undantagandes
generalerna och en ringa del regements- och andra
officerare, hvilka i Moskwa qvarhöllos.
, Jag måste ock, emot min vilja, qvarblifva med
två mina kamrater, den ene fänrik, den andre
adjutant. Denne senare, som l ungdomen lärt
handskmaken, kom denna kännedomen väl till pass,
och som vi bodde uti ett rum, höllo vi hushåll
tillsammans; men som vårt förråd var ganska ringa,
frågade han oss, om vi ville göra förlag af skinn
och silke, så ville han begynna att sy handskar och
lära oss detsamma, så kunde vi alltid förtjena så
mycket, som vi behöfde till föda, och äfven något
till kläder. Detta förslag antogo vi, fastän vi
föga visste,
hvar förlaget skulle komma ifrån, ty vi bekommo intet
till underhåll, och hela mitt kapital bestod uti två
dukater, som min bror, kapten Dahlberg, hade lemnat
mig, då han affördes till Kasanska guvernementet;
fänriken hade ännu mindre och vår mästare platt
intet. Dock som vi intet visste, om och när vi kunde
bekomma något ifrån Sverige, grepo vi till hvar sin
dukat, med det förbehåll, att vara lika delaktiga
i förtjensten, som endast skulle användas till
vårt hushåll. För dessa penningar köptes nu hvitt
tvättskinn, efter i Ryssland båda könen allmänt då
brukade sådana handskar. Vår mästare begynte strax att
skära till; vi andra, som drefvos af en stor lust att
lära något, hvarmed vi oss kunde försörja, vinnlade
oss med allo flit att vänja oss vid nålen, hvilket
intet föll oss svårt, men det gick väl om en månad,
innan vi trodde oss om att skära till handskar. Sedan
gick vårt handtverk rätt bra, så att vi kunde utgöra
ett par flinka gesäller och f or tj en te härmed rätt
många pengar. Omsider blef vårt arbete bekant i tyska
förstaden, då en tysk köpman, vid namn Paulsen, kom
till oss och beställde af oss hundra dussin handskar,
hvartill han sjelf ville leverera skinn och silke;
bestämdes ock arbetslönen till nio kopek (26 öre)
för hvart par, då vi skulle ansvara för två par
utaf hvarje skinn. Nu gick arbetet med flit, och
vi kunde nu, när handskarna voro tillskurna, sy fem
stycken till mans om dagen, och på det vi måtte bli
så mycket förr färdiga med leveransen, antogo vi fyra
soldater, som för sex styfvér om dagen på sin egen
kost sydde lika antal som vi om dagen, så att vi med
vår leverans voro färdiga tre veckor efter midsommar,
då vi förtjent trehundra daler silfvermynt. Vår
vaktkarl måste tjena oss såsom dräng, mot det att
han undfick två kopek om dagen, då han ock med all
trohet uträttade hvad honom befalldes.
Under denna tiden tilldrog sig med mig en bedröflig
händelse, som jag ej kan underlåta att berätta. Jag
och min ene kamrat, beledsagade, af vår vaktkarl,
gingo en dag till tyska förstaden att tala med vår
entreprenör om vårt yrkes vidmakthållande, efter oss
fattades skinn; hos honom blefvo vi väl-fägnade och
uppehållna till inemot skymningen, då vi begåfvo oss
på hemvägen. Men icke långt derifrån blefvo vi af fem
stycken rosboinickar eller stråtröfvare angripna, med
befallning att lemna dem allt hvad vi hade, så framt
vi ville behålla lifvet. Dessa hade nu inga andra
vapen utan dubiner eller påkar. Min kamrat grep genast
till byxsäcken och började ackordera. I detsamma drog
jag hastigt ut vaktkarlens värja och försatte den ena
skälmen ett hugg i hufvudet, så att han stöp omkull,
och i detsamma försatte jag den andre, som ämnade
mig ett slag i hufvudet af sin dubin, ett sådant
rapp öfver armen, att han släppte sitt vapen och
lopp. Min kamrat, som fått sig en påk af de slagnas,
gjorde sin flit att försvara sig emot de andra,
men fick ändå ett hårdt slag, att han så när segnat
till jorden, då jag helt desperat gick på dem löst,
snart understödd af min kamrat, och tvingade dem att
taga flykten, då de drogo sig in genom en jernport uti
ett stenhus och bommade väl igen efter sig. Således
tyckte vi oss hafva undkommit vår fara. Vaktkarlen
var ej mer till att se eller höra, ty han grep genast
till harvärjan. Det var ännu icke mörkt, men månen,
som lyste klart, höll på att gå ner.
Vi voro näppeligen komna hundra steg derifrån, förr
än tio till tolf karlar kommo springande efter oss
med deras dubiner, och som vi intet kunde undkomma
dem, måste, vi sätta oss till värn, då vi vände
ryggarna mot hvarandra och hvar föl sin del gjorde
hvad han förmådde, men det ville intet förslå bland
så många, utan, oräknadt alla de andra slag jag fick
försatte mig ett förbannadt drag öfver hufvudet,
att jag segnade till jorden, då alla gerna på
en gång velat slå, men de hindrade hvarandra; de
sprungo med fötterna på mitt hufvud, bröst mage,
lår och ben, så att hela kroppen med trampande
menniskor var betäckt. Emellertid fick min kamrat
tillfälle att komma på flykten, då han träffade den
romersk-kejserlige ministern som ämnade sig på en
bal. För honom berättade han mitt tillstånd och bad,
att han ville frälsa mitt lif. Denne herre körde
rätt starkt och hann strax ditv hvarest de hade mig
under sig, hotande dem att låta sina åtta förridare
gifva elc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
