Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvarför gifter inte farbror sig?" Skiss af Abel Sylvester. (Forts. fr. sid. 196.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203––-
än munkar eller andra delikata varma bakelser, som
den lilla hushållerskan kom in med.
"’Lilla Mia är så road af att gå i hushållet’, sade
majorskan, ’och att baka- något fnit, det är det
största nöje hon vet här i verlden, men så är hon ej
heller uppfostrad som andra flickor nu för tiden.’
»Lilla Mia är en riktig skatt, tänkte jag, lycklig
den, som får henne! En gång, då jag kom med en bukett
vårblommor, sade hon suckande: ’Ack, den som vore så
lycklig, att få bo på landet om sommaren!’
"Mitt beslut var fattadt, ett landtställe skulle
jag hyra, och det genast. Som vi redan voro i de
första dagarna af Juni, var detta ej så lätt,
emedan alla i trakten omkring Stockholm voro
upptagna. Slutligen lyckades jag få reda på, att
en mil ifrån hufvudstaden fanns ett landtställe
med en våning till uthyrning, men i saknad af både
ångbåts- och jernvägskommu-nikation. Jag reste
dit och såg mig om, rummen voro vackra och väl
inredda, stället trefligt, men något ensligt och
utan grannskap. Egendomen ägdes af en ung enka efter
en sjökapten. Med sin syster bodde hon sjelf i nedra
våningen. Kaptenskan var omkring tjugofem år, vacker,
glad och treflig; systern endast sjutton, en liflig
yrhätta, som sällan eller aldrig var allvarsam.
"Stället behagade mig och affären uppgjordes-,
som rummen voro möblerade, var det endast högst få
förändringar, som be-höfdes. Sedan våningen blifvit
.putsad och blommor insatta i alla rummen, for jag
till staden och inbjöd till följande dagen majorskan
och hennes dotter samt min vän, kunglig sektern. För
första gången såg jag lilla Mia lifvad och glad öfver
att komma ut i det gröna. Annars var hon mycket lugn
och tyst, förmodligen derför, att hon så sällan var
i sällskap med jemnåriga. På utsatt tid höllo tvänne
ekipager utanför majorskans boning, i det ena skulle
hon och kunglig sektern åka, i det andra lilla Mia och
jag - förlofningsringen hade jag tagit med mig. Då
vi just voro färdiga att ge oss af, blef jag varse
majorskans olyckliga piga och utverkade tillstånd,
att äfven hon fick följa med. Glad och tacksam intog
hon sin plats hos vår kusk och så bar det af.
Då vi framkommo till landtstället, var lilla Mia min
fästmö och ringen satt på hennes finger. Hvem var
lycklig och glad om inte jag! Mia, lugn som vanligt,
gjorde endast anmärkning öfver vägens längd. Och jag,
som funnit den så kort!–––-
"Kaptenskan och hennes syster emottogo oss i
min våning vid ett väl ordnadt kaffebord, då jag
presenterade damerna för hvarandra. Majorskans vagn
syntes icke ännu till, men som hon ej tyckte om att
åka fort, kunde vi icke vänta henne så snart. Sedan vi
druckit kaffe, visade jag Mia omkring i alla rummen,
som hon med likgiltighet betraktade och yttrade
endast, att stället låg så ensligt och aflägset
från hufvudstaden; till slut kommo vi ut i köket,
hvilket jag låtit ordna så prydligt, som möjligt. En
hygglig bondflicka, som kaptenskan skaffat mig till
tjenarinna,; hade eldat upp stekugnen och spiseln;
I handkammaren fanns allt, hvad en husmoder kan
behöfva af specerier, kött, ägg, mjölk m. m.
"’Jag har trott mig göra dig ett nöje, kära Mia,
då jag i dag ber dig vara värdinna och ombestyra en
enkel, men god middag och framför allt att tillaga de
delikata bakelserna, som du är en riktig mästarinna
uti’, sade jag till min fästmö och lemnade henne
i köket tillsammans med de båda tjenarinnorna. Som
majorskans dröjsmål började oroa mig, gick jag utåt
landsvägen, för att se om jag ej kunde upptäcka
vagnen, men oaktadt jag tillryggalagt en half
fjerdingsväg för att möta dem, syntes de ej till,
hvarför jag vände om och mötte.på gården min piga,
som underrättade mig om - ’att fröken satt i köket och
grät och stockholmsjungfrun ville gerna säga herrn
hvarför’. Majorskans piga trädde nu fram och sade:
’Saken är den, herr magister, att fröken är lika
okunnig i matlagning, som jag, och nu vet hon:
inte sitt lefvande råd, hvad hon skall taga sig
till. Så länge jag varit hos majorskan, har ej någon
mat blifvit lagad på spiseln, utan jag har hämtat
middagen hos en traktör.’
"’Men de delikata bakelserna?’ invände jag.
"’Voro köpta hos en konditor, som bor näst intill.’
"’Men jag såg ju sjelf min fästmö sysselsatt i köket.’
"’Majorskan satt vid reflexionsspegeln och såg när
herrn kom, då skickades fröken ut att låtsas vara
sysselsatt i köket och jag rostade litet hvetebröd,
för att komedien skulle bli fullkomlig. Men var god
nämn ingenting för majorskan om hvad jag sagt, ty då
blir jag rent olycklig.’
"’Var lugn derför’, svarade jag helt förvirrad öfver
dessa upplysningar.
"’Fröken Mia har tappat detta bref i vagnen’, tillade
jungfrun; mekaniskt tog jag emot det, stoppade det
i fickan och sprang om gårdstrappan upp i köket, der
lilla Mia satt och grät. Oaktadt all min förargelse
öfver, att så hafva blifvit lurad af majorskan,
gjorde det mig ändå ondt om min stackars fästmö,
så att jag sökte trösta henne på allt sätt.
"’Håller du a’f mig’, sade hon snyftande, ’så lofva
först och främst, att, då vi skola gifta oss, jag
får en hushållerska och sedan att vi om vintrarna
få en treflig våning i Stockholm, så att vi kunna
se främmande hos oss och om sommaren ett litet nätt
landtställe, helst nära Djurgården.’
"Då en vacker flicka ber om något med tårar i ögonen,
hur är det möjligt att säga nej? Jag var svag nog
att gå in på alltsammans, hvarefter lilla Mia torkade
sina ögon, smålog och gick åter in i rummen med samma
lugna, min som alltid.
"Jag hade glömt återlemna henne brefvet, jag
tog fram det alldeles sammanskrynkladt, det var
icke försegladt och utan kuvert, jag slätade ut
det med handen och läste med förvåning: ’Älskade
Fritz!’ underskriften var-’Din egen lilla Mia’. Hvad
brefvet i öfrigt innehöll/ fick jag ingen riktig ide
om, ty bokstäfverna dansade rundt om för mina ögon,
endast uttrycket - ’den odrägliga, gamla magistern’
stannade qvar i mitt minne. Jag såg sedan efter, om
der fanns någon utanskrift - jo,- ’till kunglig,sekter
Fritz von K’. Detta var verkligen för mycket, nu
var mitt tålamod slut och jag fördömde min dumhet,
att hafva friat till en så ung flicka, som endast af
beräkning svarat ja.
"Under dessa angenäma funderingar kom fröken Mia in
till mig och sade med sin lugna ton: ’Jag är mypket
ängslig öfver, att något kan ha händt mamma, efter
som vagnen dröjer så länge/
"’Mycket möjligt’, svarade jag, ’men här är ett
bref ifrån er, min fröken, till den ’älskade Fritz’,
som jag ber om ursäkt att jag läst,’
"’Ja så, magistern roar sig redan med att spionera och
läsa andras bref, sade Mia, som jag för första gången
såg ond, och ryckte brefvet ifrån mig; ’att dömma
efter början, skulle det bli ett allt för odrägligt
lif, vi skulle komma att föra; derför anser jag det
vara klokast återlemna ringen och bryta förlo fningen,
mamma må säga derom hvad hon vill.’
"’Nu kommer vagnen med majorskan och kunglig
sektern!’ utropade i detsamma kaptenskan, som med
sin vanliga liflighet kom emot oss. Jag skyndade,
som en artig värd, att emottaga mina gäster. Deras
långa dröjsmål hade förorsakats deraf, att Azor under
resan hoppat ur vagnen och brutit ett ben. Majorskan
hade sedan varit inne hos en bonde, som spjelat och
förbundit patienten, hvilken under resan skrildt
och tjutit oafbrutet och ännu höll i dermed. Hans
herrskarinna var otröstlig och jemrade sig i kapp
med favoriten. Mia föreslog, att de genast borde
åter resa till Stockholm, för att få läkarevård
ät Azor. Majorskan gaf sig knappt tid att dricka
en kopp kaffe, hvarefter herrskapet i största hast
gaf sig af, då kunglig sektern gjorde dem sällskap,
efter att hafva vexlat några ord med fröken Mia.
"Och så var den förlofningen slut.
"Kaptenskan och hennes syster Lotten sågo på mig
liksom tvänne lefvande frågetecken, och som jag var
glad att få meddela mig med någon, berättade jag
för dem hela min friare-historia ifrån början till
slut. Men i stället för att visa mig deltagande,
skrattade de endast åt min otur.
"’Det var då väl, att magistern ej bjudit flera
främmande till middagen’, sade kaptenskan.
"’Jo, för tusan, det har jag visst! Jag har rent
glömt bort det’, utropade jag helt bestört,
"’Hur många?’
"’Fyra gamla vänner komma hit klockan två.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
