Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en konstnärs lif. Berättelse af Isidor Palm. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
’Jag är en olycklig man, en olycklig man! En stackars
medgörlig tok! Nå ja, Schreiber, ni gör alltid med
mig, som ni vill ... alttid som ni vill . . . och
efter jag vet, hvar jag skall finna köpare till den
der täflan ... men kom ihåg att jag skall sjelf tycka
om den, eljest fastnar jag inte . . . Ja, så, om jag
för en gång gör en liten förlust, kan ingen dödlig
menniska hjelpa det, man får bära det onda med det
goda. Farväl, låt snart höra af er!» . ’
Schreiber stod några sekunder ute på förstugutrappan
och såg med mörk blick efter den bortgående, derpå
gick han tvärs öfver Platzl. I samma stund körde en
elegant vagn förbi honom; mot de-mjuka dynorna satt
tillbakalutad en qvinna, och för en sekund träffade
den åkande damens ögon Ludvig Schreiber. Hon vände
hastigt bort sitt bleka, vackra ansigte och på
f. d. artistens läppar spelade ett spefullt löje,
medan i hans ögon brann en dunkel glöd.
Han gick åt motsatta hållet, der vagnen försvann; han
gick med hastiga steg, uppnådde omsider Rosengatan
samt stod få minuter härefter i Vilhelm s Le valls
atelier.
»Ni ser ingen oftare än mig i dag; sedan vi skildes
åt, har jag knappast haft någon annan tanke än er
tafla, det kommer ibland öfver mig en nyfikenhetsdemon
...»
. »Den är ofta välkommen för oss konstnärer», sade
Vilhelm Levall, som just var i färd med att fästa
väf på en ram; "genom er har mången tafla blifvit
såld ...»
»Ja, jag har gjort mig till en sorts mäklare. En egen
uppfinning, på hvilken jag dock icke tagit patent. Må
andra odågor gerna följa mitt exempel och trampa i
mina fotspår», sade Schreiber, höjande ögonbrynen och
med ett småleende, liksom ömkade han sig öfver sig
sjelf. »Jag har, som sagdt, gjort mig till en sorts
mäklare, hvilken mot betalning af den säljande och
köpande parten söker afsluta affärer till konstens
fromma. Se här Ka.’vi edra ’barn’.»
Det gäckande draget försvann och Ludvig Schreiber
blef för några sekunder, hvad han ’kanske en gång
hade varit, en man, hvars hjerta slog varmt för
konsten och dess verk. »Täflan är värd minst sina
tusen!» Han sade tusentalet med en viss motvilja
och han vände nu till Vilhelm Levall sitt ansigte,
öfver hvilket det åter låg ett gäckande uttryck.
»Täflan är redan såld; men jag har "inte fått mera än
sjuhundrafemtio för den. Då jag kom hem i middags,
var herr Milchthal här och väntade på mig . . . det
var omöjligt att pressa af honom en groschen mera.»
»Milchthal!» Detta namn upprepade Schreiber med
ett uttryck, som om hans tungspets varit doppad i
galla. »Milchthal hör till dem, som plundra folk in på
bara kroppen, som ha konsten inne att förvandla friska
viljor till lefvande lik. Hör på, akta er för honom,
herr Levall! Jag skulle kunnat skaffa er en köpare,
som åtminstone varit något medgörligare.»
»Och för mig särdeles välkommen . ., jäg behöfver
mynt.»
»Hvem gör inte det? Men se upp en annan gång och
förhasta er inte. Ni blir plundrad, om ni icke har
näbb och klor att hugga ifrån er med! Kom ihåg mina
ord!» Han nickade på ett kort och buttert sätt samt
begaf sig från Vilhelm Le valls atelier.
2. .
En återlbllefc.
Assessorskan Kleve hade firat Livias bröllop
med all den ståt, hon ansåg borde tillkomma sin
fosterdotter. Clara hade varit en af brudtärnorna
och Claes tycktes hafva hyst ett visst nöje, att
inför den intagande bruden egna en ung blond dam allt
det galanteri, hvaraf han var mäktig. Fru Alm, som
betraktat sin son med ett småleende, tänkte möjligtvis
på, att den blonda flickan ägde minst femtio tusen
kronor, då Livia deremot icke ägde något annat, än
sin fägring och några talanger, som hon förvärfvat
i fru Paulsons flickpension.
Som penningen vis å vis talangerna nästan alltid har
öfvervigt, så vände fru Alm sitt hufvud, öfver hvilket
en struts-fjäder dinglade, med allt det välbehag,
som tillkommer en omtänksam mor.
Livias bröllop hade betraktats i den störa staden
som en glanspunkt, hvilken icke fördunklats af herr
Ansberg, som låtit titulera^sig grosshandlare, under
det han då och då kastat en blick på det guldur,
han burit i sin västficka, och icke tyckts haft
det ringaste emot, om någon hade ansett honom som
kapitalist. Emellanåt hade han gripit i en af sin
svågers frackknappar, då han svurit på, att Livia
var den täckaste brud, han någonsin sett, hvarpå han
i förtroende erkännt, det hair icke hade nedlagt så
litet på sin stora spekulation; att detta nedläggande
nästan uteslutande bestått af frukostar för hans vän
Cedrén, glömde han måhända att nämna.
»För att lyckas fullkomligt med konjaken, felas det
mig bara något i aromen», fortfor herr Ansberg, som
tycktes hafva ansett, att en brudgum icke kunde finna
något angenämare, än hans eget hedervärda sällskap;
»men du skall se, att allt blir efter önskan och att
förtjensten kommer att gå minst till hundra procent.»
Vid dessa ord blickade hans störa ögon omkring på
ett imponerande sätt.
»Du skall se, jag skall ’förskära’ etc. etc., som
icke någon kan göra efter. Mitt billiga pris och min
varas godhet komma att göra all konkurrens omöjlig,
totalt omöjlig!»
Och herr Ansberg hade smålett på ett öfverlägset sätt
samt uppdragit åt sin svåger, att, då denne kom till
Berlin, gå till Blumenstrasse och helsa huset Vilhelm
Schiller & komp. på det hjertligaste samt säga, att
han fann deras konjaksessens vara af en särskildt
god beskaffenhet.
Vilhelm Levall hade måhända svarat »ja», utan att rätt
höra på honom, ty hans ögon hade hvilat på Livia,
der hon omfamnades af assessorskan Kleve, som hela
denna vigtiga dag haft tårar i sina ögon.
»Jag är rätt nöjd med det parti, du ingått», hade
herr Ansberg fortfarit. »Kleves äro af en god slägt,
och vi komma naturligtvis hädanefter att umgås
här i huset. Jag är rätt nöjd å mm hustrus vägnar,
som en och annan gång kan komma hit och spraka bort
en stund. Assessorskan är en gammal-charmant och
nobel dam.»
Med detta utlåtande hade han skakat sin svågers hand;
men huruvida assessorskan varit särdeles belåten med
de nya slägtförhållandena, derom visste icke någon att
förtälja, man visste blott att fostermodern sagt, att
om Livia varit förståndig, så hade hon kunnat gjort
ett utmärkt parti; för egen del hade hon gjort allt
sitt till, för att .detta skulle kommit till stånd
och att, om hon misslyckats, det icke hade varit
hennes fel samt att Livia nu fick skylla sig sjelf.
Assessorskan hade skakat sitt hufvud och sväfvat
omkring i sin svarta .släpande sidenklädning, hennes
ögon hade haft ,röda kanter och hon hade darrat
nervöst, då hon följt de nygifta ner till den utanföre
väntande vagnen.
’ Det unga paret hade flugit bort liksoto ett par
fåglar, tyckte assessorskan, och söm sådana hade de
svärmat än hit och au dit, tills de slutligen byggt
sig ett rede i Mimenen. Hennes’älskade flicka,
som l all sin tid hade kunnat få bo på en solid
landtegendom, skulle i det hela icke få veta hvad
ett hem ville säga - jo, kanske dock, ty. nu hade
hon en dotter, något, som väl skulle kunna fängsla
deösa flyttfåglar på en och samma plats, och Vilheliä
Levall hade skrifvit, att denna dotter i dopet skulle
kallas Anne-Charlotte. Det låg något i det namnet,
som på assessorskan utöfvade en försonande verkan -
ja, hon vore då icke helt och hållet glömd! Livia
skulle dagligen upprepa hennes namn och tänka på den
tid, som varit, och assessorskan smålog och kände en
längtan, att få gunga barnet på sina armar.
DBn. ind.nstrIridLa.are.
Det var en gråkall höstafton med grå himmel, åt
hvilken ljus och skugga icke gaf någon lifligare
färgton, och de storartade byggningarna och de mera
anspråkslösa husen hade liksom svept sig i en mantel
af grått, medan vinden piskade gatorna, yrde susande
in genom vagnarna och på ett ilsket och försåtligt
sätt öppnade fotgängares kappor, schalar och
^^X^~^^^^^X^^^
–––_~~w-~~-~~–––––––-*-_~~^–~~––––––-^-^*J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
