Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett äfventyr i Konstantinopel. (Skildradt efter Bonin.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår uppjagade inbillningskraft föregycklar oss
underbar prakt och sagolik skönhet i dessa fängelser
och eggar oss att smyga dit in för att snatta af den
förbjudna frukten.
Den, som varit i Konstantinopel, torde näppeligen
hafva kunnat värja sig för detta intryck, om han än
ägt det lugnaste temperament, och vår sanna berättelse
har just till grund denna förföriska egendomlighet
hos osmanernas praktfulla hufvudstad.
Yi utgjorde ett temligen talrikt sällskap unga
män, allesammans ogifta och samtliga sysselsatta
vid de olika legationernas kanslier. Yi höllo godt
kamratskap, trots olika nationalitet och politiska
syftemål hos våra regeringar; vi hade bildat ettslags
klubb och samlades hvarje eftermiddag efter slutadt
arbete vid ett parti biljard i café »»Hotel de France»
i Pera, hvilket genom intet annat skiljer sig från
ett café i Wien eller Paris, än att de röda turkiska
mössorna här visa sig talrikare än i dessa städer.
Vid dessa sammankomster slöt sig till mig, som var
den äldste, en ung fransman, vicomte de L., vacker,
rik, älskvärd och godmodig samt i besittning af mera
lefnadsfriskhet, än som hos unga diplomater eljest
plägar vara vanligt.
Yi företogo ofta promenader tillsammans, segelfärder
på Bosporens guldskimrande vågor och till »Gyllne
hornets» paradisiskt sköna stränder, samt lefde ett
gladt lif, såsom vanan är hos unga män, hvilka icke
lida brist på mynt.
Hvarje dag hade man något nytt och underbart att
förtälja, och i detta lefnadslustiga sällskap,
som, jag måste tillstå det, just ej utmärkte sig
för öfverdrifvet stränga seder, utgjorde de sköna
turkinnorna ett* ofta återkommande samtalsämne.
Äfventyr af olika slag berättades. Af dessa var dock
måhända blott ett bland hundra sannt, och då torde
detta ändock hafva aflupit helt annorlunda, än den
unge skräflaren fann för godt att framställa det,
ty de egendomliga turkiska förhållandena göra det
särdeles svårt, att t. ex. med ett ungt fruntimmer
inleda något slags bekantskap. Framför allt måste man
vara språket mäktig, emedan turkinnorna nästan aldrig
förstå något annat språk, än sitt modersmål; dessutom
hindras hvarje närmande genom den omständigheten,
att till och med de förnämaste turldnnor icke
kunna hvarken läsa eller skrifva. Att begagna sig
af teckenspråket har deremot sina faror, emedan de
äkta männen ömsesidigt göra hvarandra spiontjenster,
hvartill kommer, att ett umgänge mellan de båda könen
genom säll-skapslif, konserter etc. är något i Turkiet
alldeles okändt.
Jag, som kände dessa förhållanden, åhörde allt det
romantiska skrytet med ett misstroget småleende
och förmanade städse mina vänner, att, oin någonting
verkligen ville arta sig till ett äfventyr, försigtigt
gå ur vägen derför, enär saken vore ganska betänklig
och det oftast vore älskaren, som blefve bedragen.
Men man skrattade åt mig, kallade mig moralpredikant
och pultron och gjorde sig lustig på bekanta turkiska
skönhetsägares bekostnad.
Dylika samtal, i förening med den turkiska stadens
hemlighetsfulla retelse, utöfvade ett starkt
inflytande på vicomten, som nyligen ankommit till
Konstantinopel direkt från Paris.
Dag och natt drömde han om sköna sultaninnor,
oda-lisker, paschafruar och favoritslafvinnor och
irrade, oaktadt mina varningar, under alla fristunder
omkring i de trånga gränderna af stadens turkiska del.
Han saknades ofta vid våra samqväm, stundom flera
veckor, och när vi möttes var han tankspridd och
tycktes besvärad, af min närvaro, ehuru jag för länge
sedan afstått från mina förmaningar; jag kände mig
icke böjd för att spela hans mentor, undandrog mig
hans umgänge och fortsatte att, liksom ditintills,
lefva ett gladt lif i mina öfriga kamraters sällskap.
Yi hade en gemensam läsesalöng i en särskildt för
detta ändamål hyrd lokal, der Europas alla politiskt
ledande tidningar af erkändt inflytande voro att
tillgå och der vi brukade tillbringa de regniga
eftermiddagarna. En dag trädde den unge fransmannen
ovanligt upprymd in i salen; den sällsynte kamraten
helsades med en mängd spefulla utrop.
»Ja, skratta ni», utropade han, gnuggande händerna,
»men lycka måste menniskan ha, mina herrar, och jag
har henne nu.»
»»Har ni enleverat den sköna Numé (sultan Abdul Aziz’
favoritslafvinna)? .» frågade skämtsamt en engelsk
kollega.
»Något ditåt», svarade fransmannen hemlighetsfullt.
»»Den underbara Filoidé (en grekinna och favorit hos
palatsministern)?» skrattade en annan.
»Nå, om det också icke just är hon, så är det likväl
en, som ingalunda ger henne efter...»
»Så förnämt! Åh, den karlen gör i sanning uppseende
med sitt gossansigte.»
»Men hvarför längre hålla på hemligheten,
vicomte? Förmodligen har ni bringat den sköna i
säkerhet på något undan-gömdt ställe och behöfver ej
frukta oss!»
»Berätta, vicomte, berätta!» hördes från alla sidor.
»Nå, saken är snart omtalad: jag såg henne i sitt
palats.»
»Palats?» utropade man förvånad.
»Ja, ett af de skönaste och förnämsta palats i
staden», fortfor fransmannen; »hon visade sig vid
fenstret i trädgårdsmuren, hvilket, som herrarna veta,
icke är försedt med galler, - obeslöjad, först en gång
och - föreställ er blott, mina herrar - för andra
gången obeslöjad och likaså för tredje gången! Jag
betraktade henne och sände henne en slängkyss. Hon
smålog. Jag gick ofta vid samma tid förbi och träffade
henne hvarje gång; jag lade blomsterbuketter på muren
och de uppnådde sin bestämmelse. En dag. höll hon i
handen en ros, hvilken hon med ett huldt småleende
lät falla till marken. Jag tog upp blomman och kysste
den; hon böjde på hufvudet, i det hon lade, händerna i
kors öfver bröstet! I veten, mina herrar, hvad detta
har alt betyda? Jag lyckades att en gång i hemlighet
få tala med henne vid den halföppna trädgårdsporten;
hon hade - med qvinnans vanliga list - för tillfället
anlagt en mycket enkel drägt; och jag hviskade:
»’Yänta ännu några dagar, sedan skall jäg föra dig
till ett ställe, der ingen kan finna oss!’
»Hon förstod min dåliga turkiska -jag har studerat
flitigt på sista tiden - och log mildt. Jag fann ett
litet ensligt hus i en lugn dal nära hafsviken. Det
var snart hyrdt. Yid nästa möte tillropade jag min
sköna i förbigående:
»’Infinn dig här i morgon afton klockan elfva;
vi stiga i en båt och jag ror dig öfver till vår
fristad.’
»Hon log åter så, som endast hon kan le - hela
Mo-hammeds sagohimmel ligger i detta leende -
och hviskade:
»’Akta dig för min herre, N... pascha.’T
»Således en odalisk, en favorit, en paschafru!»
»Ja, och med all säkerhet denne höge herres
älsklings-gemål», återtog vicomten med strålande ögon,
»»och skön är hon och ung, älsklig, frisk och tjusande
som en vårmorgon.
»»Följande afton stod jag vid trädgårdsporten, hon
väntade redan vid fenstret, smög ut genom porten,
beslöjad, i de tarfligaste kläder, med ett litet knyte
i handen, och vid stj er-nornas strålande ljus foro
vi öfver det tysta, djupblåa vattnet bort till den
fridfulla nejd, der lyckan väntade oss. Yi hafva nu
bott der i tre veckor, och Djemmala är en oföränderlig
solstråle, ömheten och älskvärdheten sjelf, och på
samma gång enkel, förnöjsam och blyg som en liten
sömmerska, hvilket är något högst ovanligt hos en så
mäktig mans favoritgemål.»
»»Bah! Du uppdiktar historier!»» ljöd det omkring
honom.
»Nej, hvarje ord är sannt», genmälte fransmannen,
»»och ni skola sjelfva få öfvertyga er derom. Jag
inbjuder er alla till ett besök i morgon eftermiddag i
mitt gömda hem. Jag skall då presentera er för denna
engel från Mohammeds paradis.»
»Hvar är det?» ropade alla ifrigt.
»Det säger jag icke. Men i morgon eftermiddag klockan
två skall jäg infinna mig här,och sjelf blifva eder
vägvisare; vi skola då med ångbåten begifva oss
till stället.»
(Forts. sid. 230.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
