Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skeppet The Bounty. En skildring ur sjöväsendets häfder af G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 ––-
rasade i ohejdad kraft. Vilda, obändiga sinnen,
som i åratal suckat under engelska örlogstjenstens
jernspira, som med den »niosvansade katten» (en
knutpiska med nio snärtar) tvingats till slafvisk
lydnad och undergifvenhet, kände sig i ett ögonblick
fria och maktägande, och med vilddjurslik grymhet
begagnade de sin makt. Halfrusiga, som de voro,
ville alla befalla, ingen lyda. Oenighetens onda
genius visade sig redan bland de sammansvurna,
och Fletcher fann snart att laglöshetens vilda
brand lättare tändes än släckes. Man lydde honom
dock tills vidare i hvad skeppets manövrering och
fångarnas bevakning beträffade. På hans befallning
sattes stora skeppsslupen i sjön. Derefter lät han
på däcket uppföra och i slupen nedkasta alla dem,
som hållits fängslade i sina hytter. Några andra,
på hvilkas tillgifvenhet han ej trodde sig säker,
dit-skickades äfven.
Styrman Elphinston, konstapel Peckoiver,
skeppsläkaren Led-ward, skepp&skrifvaren Lamwell,
trädgårdsmästaren Dämd Nehon, skeppstimmermannen och
en del af matroserna, tillsammans aderton personer,
befunno sig i slupen. Nu kom turen till Bligh. Han
tilltalades af Fletcher: »Hitåt, kapten Bligh! Edra
officerare och matroser äro i slupen. Ni skall göra
dem sällskap. Ringaste motstånd kostar er lifvet!»
Då kaptenen ej genast åtlydde befallningen, blef han
våldsamt nedkastad i slupen.
Under den allmänna villervallan lyckades det
skeppsskrif-varen att i slupen medtaga de vigtigaste
skeppshandlingarna samt en liten kompass och en
qvadrant. Han försökte äfven att medtaga sjökorten,
men hindrades af de upproriska. Mycken strid rådde
mellan våldsverkarna om hvad de skulle tillåta Bligh
och hans olyckskamrater medtaga i slupen. Somliga
ansågo det rådligast, att icke lemna dem någonting,
på det de så mycket snarare måtte omkomma. Andra,
mindre omänskliga, nedkastade födoämnen och
hvarjehanda nyttiga saker i båten. Några ville hindra
skeppstimmermannen att medtaga sina verktyg, emedan
de trodde att kaptenen då snart skulle låta bygga
ett nytt skepp. Andra skrattade åt denna barnsliga
farhåga. Under många svordommar, grofva qvickheter,
hån och gyckel nedlan-gades till de olyckliga ett
hundra femtio skålpund bröd, sex buteljer vin, ett
kärl innehållande tjugoåtta kannor vatten, fyra tomma
vattenfat, tretio två skålpund fläsk, fyra sablar,
några klädespersedlar, segel och tågverke.
The Bounty hade under denna ohyggliga tilldragelse
legat bi. Nu brassades fullt, och fartyget ilade
fram öfver vågorna, förande slupen i släptåg. De
mest ilskna af skeppsbesättningen stodo akterut vid
hackbrädet, utösande förbannelser och skällsord öfver
Bligh och dem som blifvit honom trogna. Fletcher
vågade numera knappast se åt slupen. Ångern hade
redan som en svartalf bitit sig fast i hjertat,
och samvetsqvalen rasade inom honom. När Bligh blef
nedkastad i slupen, ropade han till Fletcher: Ȁr
detta belöningen för all välvilja jag visat er?»,
hvartill Fletcher häftigt upprörd svarade: »Jag
är fördömd! Afgrundens makt har gripit mig!» Den
brottslige styrmannen vågade dock icke göra något
försök till återgång i hvad som skett. Han visste
blott alltför väl, att om ordningen blef återställd,
skulle han sjelf innan solen gått ner hänga under
rånocken, så framt han ej genast blef söndersliten af
den ursinniga hop, hvars vilda lidelser han uppeggat.
Slupens fånglina kapades af skeppsbesättningen,
Bligh och hans olyckskamrater lemnades på det vida
världshafvet, så vidt i mensklig förmåga stod att
förutse hemfallna till en långsam men säker död,
under det Fletcher med The Bounty och en besättning af
tjugofyra grofva brottslingar satte kurs på Otahiti.
II.
I>en 15 OXLXii å/r
Ofvanstående dag, således fyrtioåtta dagar efter
den händelse vi nyss beskrifvit, anlände till det
holländska nybygget Cupang på ön Timor i Ostindien
en skeppsslup af ett par och tjugo fots längd, i
hvilken aderton sjömän af det mest eländiga utseende
voro sammanpackade. Klädda i trasor och till den grad
utmärglade, att de mera liknade skeletter än lef-
vande menniskor, många så svaga att de med möda
kunde stiga ur båten, väckte de holländarnas fasa
och medömkan. Den som synbarligen var de öfrigas
befälhafvare, en man med intelligent utseende,
ehuru lika aftärd som de öfriga, begärde att blifva
förd till guvernören på stället. Man ledsagade honom
till koloniens styresman, Wilhelm Adrian van Este,
en välvillig och memiiskoälskande man.
»Jag är William Bligh, officer i engelska flottan,
och var chef på skeppet The Bounty då en del af dess
besättning gjorde myteri och bemäktigade sig skeppet,
lemnande mig och dem, som blifvit mig trogna, att
förgås i en öppen båt på Stora oceanen; men efter
otrolig ansträngning och gränslöst lidande har det
genom Guds nåd lyckats oss att komma hit», yttrade
den främmande sjömannen.
Guvernören förklarade sig genast villig att på allt
möjligt sätt bistå honom och hans folk, hyrde ett hus
åt dem, lemnade dem kläder och lifsmedel och ställde
en läkare till deras tjenst.
Bligh lemnade guvernören en fullständig berättelse om
myteriet och om sin märkvärdiga räddning. Det förra
hafva vi redan beskrifvit, om den senare skola vi
nu tala.
Den segling, Bligh hade verkställt, är alldeles
ensam i sitt slag. I alla tiders och alla
länders sjöhistoria saknar man motstycke till
denna äfventyrliga färd. Att med en öppen båt, så
öfverlastad af folk, att när några lade sig till
hvila andra måste stå eller sitta, för att lemna
dem rum, med endast några dagars knapp föda, utan
skjutvapen, utan sjökort eller annan ledning än
en tabell öfver vissa orters latitud och longitud
och kaptenens minne af den erfarenhet, han under
förut gjord verlds-omsegling lyckligtvis inhämtat,
besluta sig för en segling af tolf hundra sjömil öfver
verldshafvet, var ett så djerft vågspel, att endast
den yttersta nöd kunde tvinga till detta förtviflade
försök. Men det fanns icke något närmare ställe än
Cupang, som var bebodt af européer eller hvarest hjelp
kunde hoppas. Visserligen försökte Bligh först att
anlöpa Tofoa, den närmaste af Vänskapsöarna, för att
skaffa sig någon tillökning af lifsmedel, och ämnade
sedan gå till Tongatalu, hvars konung han kände,
för att begära undsättning, men redan i Tofoa blef
han så illa behandlad, att han öfvergaf hvarje tanke
på att inlåta sig med infödingarna. Dessa voro väl
i början fredliga och anskaffade några kokosnötter
och andra frukter, men ville sedan med våld hindra
engelsmännen att lemna ön, försökte att hala upp
deras slup på land och slogo ihjäl den matros,
som skulle lossa fånglinan, då engelsmännen ville
lemna den fiendtliga stranden. Bligh afskar sjelf
skyndsamt fånglinan med en knif, och sjömännen rodde
af alla krafter utåt hafvet, alltjemnt förföljda af
vildarnas stenkastning. Till sin stora bestörtning
sågo flyktingarna, huru fienderna lastade sina
kanoter med stenar och satte ut från stranden,
för att fortsätta våldet. De lätta kanoterna ilade
hastigt på vattnet och skulle snart hafva upphunnit
slupen, om icke Bligh fått ett lyckligt infall. Han
lät kasta några klädespersedlar i vattnet, vildarna
uppehöllo sig med att uppfiska dessa, solen gick ner,
mörkret inbröt och med ansträngd rodd och tillsatta
segel lyckades engelsmännen rädda sig, ehuru nästan
alla voro mer eller mindre sårade af stenregnet.
Hade Bligh genom sitt förhållande mot besättningen
sjelf gifvit någon anledning till myteriet, så visade
han deremot såsom befälhafvare i slupen så mycken
sjelfbeherrskning, mod och skicklighet, att han på
ett lysande sätt häfdade sitt rykte såsom utmärkt
sjöman. Han delade lika med olyckskamraterna alla de
lidanden, som hunger, törst och öfveransträngdt arbete
förorsakade, åtnjöt ej den ringaste förmån framför
de öfriga och lyckades genom kloka anordningar och
beräkningar rädda sig och sina män.
De svårigheter, sjömännen hade att bekämpa, voro
fruktansvärda. Dagarnas brännande hetta efterträddes
af nätternas fuktiga kyla, häftig storm hotade ett par
gånger att sänka den tungt lastade båten, hungersdöden
visade sin förfärliga gestalt för de nedslagnas
inbillning, men befälhafvarens tillförsigt ingaf de
klentrogna mod och kraft att bära sin hårda lott.
Under resan såg man många fruktbara öar, men vågade
icke gå i land af fruktan för inbyggarna. Ett par
gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
