Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En badresa. Berättelse af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
skall sjunga en duett med henne. Han skall
hafva vacker röst; men det är bara prat. Åtminstone
har jag ej hört mera
syrs-lika toner.
^
Din
Adam Björkdal.
Från densamme till densamme:
X. den 15 Augusti 18 .. Moritz, min käraste broder!
Jag är olycklig, rent olycklig, min bäste vän! Jag
har, som ett oförståndigt barn, lekt med eld
och blifvit bränd, verkligt bränd, ty jag är -
kär. Du kanske ler häråt, men det gör ej jag. Hvad
du förutsagt, har verkligen inträffat: den slumrande
gnistan har vaknat. Det är ju ett märkligt språk af
en köpman, men så är verldens gång. Det, som är än
märkvärdigare, har inträffat: jag öfverraskade härom
dagen mig sjelf under det jag var sysselsatt med att
skrifva - vers!
Gudi lof, att jag aldrig kom att ens göra början med
min första plan: frieriet till min rätta kusin! Det
stod alltid ett något emellan. ’När så är, så kan du
ju kasta dig till den andras fötter’, tänker måhända
du. Ja, det är lätt sagdt och vore ej så svårt,
om man visste, hvad svaret kunde blifva; men derom
sväfvar jag i fullkomlig ovisshet. Ena stunden ser
det så ut, som om jag ej skulle vara henne alldeles
likgiltig, men den nästa finner jag, att alltsamman
varit bara inbillning af mig. Och på detta sätt slites
jag mellan hopp och hopplöshet. Men om ett par dagar
skola flickorna resa-, dessförinnan måste det vara
klart; det må nu bära eller brista.
Mina Kotschildska drömmar äro rent bortflugna, och
väl är det, tycker jag, när jag närmare börjat tänka
på den saken. De voro, fruktar jag, blott förklädd
penningkärlek; när känslan för det, som bättre är,
kom, så måste de flykta. Den tarf-ligaste bergning
skulle, om Anna delade den med mig, vara vida bättre,
mera dyrbar, än Rotschilds alla skatter. Nej,
det är ej vardt, att jag skrifver längre. Du ser,
att uttrycken blifva desamma, som begagnas i
kärleksromaner.
Det förundrar dig säkert, att kärleken fått makt med
en sådan stålsatt menniska, som jag är. Men Anna är
en herrlig flicka! Jag kan ej nu skrifva mera, jag har
för denna gång sagt nog med galenskaper. Tro dock ej,
att någon här
genomskådat mig, som du nu fått göra! _.
Din vän
Adam Björkdal.
IV.
Ett par dagar efter det sist omnämnda brefvets
afsändande gick ett litet sällskap ner till
X. hamn. Det utgjordes af våra tre norrländskor
jämte Adam. Man hade för afsigt att göra en sista
utflygt till sjös, ty afresan skulle ske derpå
följande dag. Färden gällde en på något mer än en
mils afstånd belägen holme, som beboddes af en gammal
fiskarenka. Under sommarens lopp hade man ofta besökt
den, och sällskapet ville nu taga afsked så väl af
honom som ock af hans ägarinna.
Män färdades i tvänne båtar. Den större var försedd
med mast och segel, ehuru det senare för tillfället
var nedtaget i anseende dertill, att sjön var nästan
fullkomligt lugn. Denna båt sköttes af en gammal,
väderbiten fiskare, och här inqvarterade sig faster
och en af flickorna. Den andra båten, en liten,
lättskött snipa, roddes af Adam; här tog den andra af
flickorna plats, hvilken af dem torde vara obehöfligt
att säga; läsaren kan säkert gissa sig dertill.
»Herrn ror som en hel karl, ser jag», sade fiskaren,
med välbehag betraktande Adams kraftiga årtag.
»Såå! Roligt att höra det! Jo, jag skall säga,
om jag får skryta sjelf, att jag har två medaljer,
som jag vunnit vid kapprodderna i Hamburg.»
»Och det har du aldrig talat om», sade hans granne i
båten. »Man måste vidgå, att du, för att vara herre,
är bra blygsam! Till belöning för denna sällsynta
dygd skall jag sjunga en visa. Hör på, mitt herrskap
i andra båten, här blir sång!»
Och en glad sång klingade öfver vattnet, och från
skogen ett stycke bort på stranden svarade ekot.
Efter en stunds rodd kom man till en rad små öar,
som sträckte sig nästan ända fram till resans
mål. Fiskaren, som skötte den större båten, sade då:
»Här tar jag utsidan, för då kan jag kanske bruka
seglet. Herrn, som bara har åror, bör hålla läsidan;
hon är också kortare. Nu kappas vi om att hinna
först!»
Förslaget antogs; hvardera båten tog sin egen väg,
och snart skymde de små holmarna, så att den ena
farkosten ej kunde ses från den andra. Både Anna
och Adam tego i början, sedan de vinkat farväl åt
de andra. Med drömmande blickar betraktade hon en
fiskmås, som kretsade öfver vattnet och tid efter
annan störtade ner, för att fånga någon af djupets
små inbyggare. Hon gaf ej eller låtsade åtminstone
ej gifva akt på, att hennes roddare under ett par
minuter hvilat på årorna och sett på henne.
»Anna», sade han slutligen, och rösten lät helt
osäker.
Hon såg på honom, men slog strax ner sina ögon och
började syssla med handsk-knäppet.
»Anna», började han åter, »i denna, den sista stund,
då jag ostörd får tala med dig, har jag en bekännelse
att göra!»
Han höll åter upp, och hennes handske var ännu i olag.
»Anna, från första stunden jag såg och talade med dig,
har jag älskat dig, ehuru denna känsla ej strax blef
mig klar. .>.>
Hon teg fortfarande.
»Jag kan ej längre vara i ovisshet om mitt öde. Anna,
hvad svarar du på min bekännelse? Kan du, vill du
blifva min?»
Nu såg hon upp.
»Anna Bergdal är fattig, Adam! Anna Björkdal
är rik!»
»Det är ej guld, jag begär, det är dig, Anna! Jag
bönfaller, svara på min fråga: Anna, vill du blifva
min?»
»Och skulle det ej glädja dig, om jag vore rik? Svara
uppriktigt, inför Gud!» Hon såg honom stadigt
i ögonen.
»Vid min heder, vid min kärlek, vid Gud, Anna, jag har
aldrig tänkt derpå! Jag är fattig, men kan arbeta. Och
nu, Anna, säg mig . . . svara på min fråga, älskade
Anna!» Han reste sig och stod upprätt i båten.
Hon svarade ej, men såg upp ett ögonblick. Hon visade
för ut om båten, och log. Han glömde årorna och tog
plats vid hennes sida.
»Kapten, se», utropade hon efter några ögonblick. Hon
visade för ut om båten, der vågorna slogo mot ett
stengrund. »Kom ihåg den dyrbara lasten!»
Han lemnade motvilligt platsen och fattade åter
i årorna,
»Nu får du visa din skicklighet i snabbrodd», sade
hon, »annars komma vi för långt efter. Du har förlorat
mycken tid!»
»Förlorat? Nej, Anna, jag har aldrig användt någon
stund så väl!» Och han betraktade med betagna
blickar den leende och rodnande flickan, som hotade
med fingret.
»Du har ännu en bekännelse att göra, Adam», sade
hon. »Hvarför kom du hit till X.?»
»Ja, du har rätt», svarade han, och hans ansigte blef
allvarligt. »Jag vill börja från början, och du skall
veta allt. Jag har tillbragt de betydelsefullaste
åren af mitt lif bland menniskor, för hvilka guldet
är nästan allt. Föga fattades, att denna åsigt om
penningen gripit också mig. Jag kan ej neka, att
underrättelsen om, att intet arf tillföll mig efter
min fosterfader, att den underrättelsen var ganska
bitter. Och dock, tro mig, Anna, dock älskade jag
varmt den ädle mannen. Så kom underrättelsen, att min
kusin skulle tillbringa sommaren härstädes. Jag beslöt
då, att också slå mig ner här under badtiden. De
bref, som, rörande denna sak, vexlades mellan mig
och farbror, läto mig förstå, att från hans sida ej
något hinder skulle möta, om Anna, vår kusin, och
jag fattade tycke för hvarandra. På kärleken trodde
jag ej, på kärleken mellan man och qvinna nämuligen;
jag hade aldrig erfarit dess välde. Men jag drömde
om rikedom och makt. Jag behöfde guld för att vinna
storhet och jag hade för afsigt att begära min kusins
hand. Men någon kärlek ville jag ej hyckla. Uppriktigt
tänkte jag säga henne mina tankar. Men du kom, Gud
vare lof, och mina ögon öppnades. Jag fick skåda en
dag, om hvars herrlighet jag ej kunnat drömma!»
Hans kinder glödde och ögonen strålade, när han
slutat sin öppna bekännelse; så ståtlig hade Anna
aldrig sett honom förr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
