Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgården. En allegori af Richard Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
glädjens blomster med sina ljusröda, leende kronor;
der gungade fantasiens mångfärgade klockor för
vestanvinden; der strålade minnets eterneller och der
slingrade sig hoppets evigt gröna rankor. I hjertat
af trädgården stod kärlekens träd, och högst bland
allt hvad lif hade reste sig en stam med en krona,
som var likt ett lefvande väsen, ty när vinden susade
genom dess blad, så hviskade det alltid: glöm ej den
gode fadern! Och Maria glömde honom heller icke, ty
hvar morgon och afton gick hon till "faderns träd",
som hon kallade det, och i sitt hjerta tackade hon
honom, som gifvit henne, så mycket att glädjas åt,
Maria skötte med omsorg sina plantor och träd och
delade sin ömhet lika mellan alla. Men allt efter som
hon växte upp började hon att finna mera behag än i
den ena och än i den andra blomman. Först satte hon
hvita rosor i sitt hår och speglade sig småleende i
den klara källan, men snart tyckte hon att de hvita
blommorna icke voro nog lysande, och då blefvo de röda
rosorna hennes gunstlingar. Efter rosorna kom turen
till de granna hyacinterna och så till de prålande
tulpanerna. Men fastän hon hade förkärlek för några
af blommorna, så glömde hon dock icke de andra,
utan egnade dem alla sin vård. Kärast var dock henne
"faderns träd", som nu börjat knoppas, och stor var
Marias glädje, då det sköna trädet en dag, det var en
pingstdag, vecklade ut sina himmelsblåa blommor. Maria
band sig en krans af blommorna och firade dagen som
en fest.
En afton, då solen var i nedgående, gick Maria och
såg på, huru de små insekterna flögo från blomma till
blomma, för att sedan höja vingarna till den långa
färden bort öfver häcken. Då kände Maria för första
gången en längtan, att få följa med de vingade små ut
i vida verlden. Men bara för en stund, kanske några
timmar, allra högst några dagar. Sedan skulle hon
nog återvända till sina kära träd och blommor. Maria
närmade sig häcken, för att blicka in i grannens
trädgård, men just som hon såg genom en öppning i
löfver-ket, så möttes hennes blick af ett annat öga på
andra sidan. Det var grannen, den mörklockigc Ottar,
som från sin trädgård såg in till henne. Ottar vek
med sina händer undan de täta bladen, så att Maria
till sist
såg hela hans strålande anlete och hur han småleende
nickade åt henne. Men då blef hon skrämd och flydde
bort.
Knappt kunde Maria sofva något den följande natten,
ty alltjämnt föreföll det henne, som om Ottars
blick såg in i hennes öga, och när hon till sist
slumrade in, så drömde hon, att hon och Ottar hade
vingar och flögo tillsammans ut i vida verlden.
.
När Maria om morgonen vaknade och gick ut i
trädgården, stannade hon häpen vid den syn, som mötte
henne: vid foten af kärlekens träd satt Ottar, och
öfver hans hufvud strålade ett rödt skimmer, ty trädet
stod på en gång i full blomning, och blommorna voro
skinande purpurröda. Marias hjerta klappade högt af
fröjd, och då hon sedan satt med Ottar hand i hand
under det röda blomstertaket, sade hon leende till
honom, att aldrig, aldrig hade hon förr känt sig
så lycklig.
En dag, då Maria kom ensam till källan och speglade
deri sitt kransade hufvud, hörde hon plötsligt
en röst, som hviskade: Ibland alla
blommor här
Sjelf den skönaste du är!
Maria såg hastigt upp, men märkte ingen lefvande
varelse. Hon blef så underlig till mods, och ju mer
hon tänkte på hvad hon hade hört, ju mer blef hennes
barnasinne grumladt af främmande tankar, som kommo
och gingo likt sväfvande moln.
Maria.
(Teckning af C. Larsson.}
Från den dagen började Maria att tänka mera sjelf,
än på sina blommor, och hon gick oftare än förr till
källans spegel. När hon satt der, glömde hon till
och med Ottar, så uppfylld var hon af längtan att
åter få höra den klingande rösten.
Tidigt en morgon, efter en natt full af oroliga
drömmar, gick Maria åter till källan, och knappt
hade hon satt sig ned, förr än den hemlighetsfulla
stämman hördes:
Tjusad af din skönhets makt, Källan har dig sanning
sagt.
Men då Maria såg upp, fanns der ingen, hvarför hon
frågade:
"Hvem är du, som talar till mig?"
Följ mig blott, och du skall se Hela verlden mot
dig le.
Maria reste sig upp för att följa, men då kom hon ihåg
Ottar och tänkte på, hur bedröfvad han skulle blifva,
då han ej mer fann henne i trädgården.
Följ mig till behagens hof, Alla sjunga der ditt lof!
hördes åter rösten, och vid dess milda klang bleknade
Ottars bild i Marias hjerta. Hon följde rösten, men
just som hon gick förbi det högsta trädet, suckade det
i dess krona: "Glöm ej den gode fadern!^? Då stannade
Maria och ville vända tillbaka, men starkare ljöd
den lockande sången:
Följ mig till min sköna verld! Drottning blir du pä
din färd!
Då kunde hon icke motstå längre, utan skyndade genom
trädgården dit, der häcken öppnade sig.
"Blif qvar!" ropade liljorna och sträckte sina
stänglar efter Maria.
"Stanna hos oss!" sade rosorna och doftade dubbelt
starkare än förr.
"Öfvergif oss icke!" klagade violerna och skakade sina
tårfyllda kalkar af smärta, men hon hörde hvarken dem
eller Ottar, som blifvit väckt af blommornas klagan
och nu ropade efter den flyende:
"Ingen kan älska dig högre än jag!"
Då Maria sprungit en stund, befann hon sig i en
ståtlig park, der tusentals glänsande påfåglar och
mångfärgade papegojor gungade på trädens grenar
och der springbrunnar brusade fram ur perlesnäckor
och gyllene delfmers gap. Vid slutet af parken såg
hon ett präktigt slott, och från dess port tågade
ut ett lysande följe, som mötte Maria och helsade
henne välkommen. I spetsen gick slottsherren, klädd
i guldstickade kläder och med perleprydd barett på
sitt vackra hufvud. När han räckte Maria handen och
talade till henne, så hörde hon strax, att det var
samma sköna stämma, som lockat henne från trädgården,
och hon blef deröfver så glad, att hon var nära att
falla prinsen om halsen, men det gjorde hon icke,
utan smålog blott emot honom, och då började hela
hofvet att sjunga:
Ej i verlden finns din like, Drottning i behagens
rike!
Och då Maria såg sig omkring, började hon tycka att
hoffolket hade rätt, ty ingen af dem kunde i skönhet
jämföras med den bild, Maria så ofta sett i källans
spegel.
Hofdamerna förde Maria upp i slottet, och der fick
hon gå till hvila i ett gemak, hvars fenster vette åt
en trädgård, som var oändligt många gånger större än
den hon öfvergifvit. Också blommorna voro praktfullare
och mera lysande, ja, Maria
Sv. Familj-Journ. 1878.
34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
