Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Aktören och presten. Skiss af Hjalmar Ekerot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har ni min adress. Fäll ej modet! Jag har ju nästan
lofvat er pastoratet och jag skall derför göra allt,
för att uppfylla mitt löfte. Ecklesiastikärenden
äro mig visserligen främmande, men jag har
lust att experimentera dermed», sade Hjortsberg
skrattande. »Farväl och välkommen till mig!»
De skildes åt.
*
Några dagar derefter stod presten i Hjortsbergs rum.
»Jo, ni har ställt vackert till!» var aktörens
helsning.
»Hur så?» frågade presten bestört.
»Jag vet sannerligen inte, om jag skall vredgas på
er eller skratta åt alltsammans, om jag genast skall
visa er på dörren eller å min sida få litet roligt
på er bekostnad. Men som jag är vid godt lynne,
kan ni få stanna qvar», utlät sig Hjortsberg med ett
godmodigt leende.
»Men, herr hofsekreterare! ...» stammade presten.
»Var god slå er ner i soffan der», svarade Hjortsberg
med en artig och inbjudande åtbörd, »man sitter
mjukt och beqvämt deri och vida bättre än på skol-
och teaterbänkarna. Nu tänker jag gifva er en extra
dramatisk föreställning. Men ni glömmer ju taga
plats; genera er inte!»
Presten lydde mekaniskt och med en frågande blick.
»Se, så der, ja!» fortsatte Hjortsberg och gnuggade
händerna af belåtenhet, ty han älskade gerna ett godt
och oskyldigt skämt, »nu är ni publiken och kritiken i
en person, hvilket är särdeles sällsynt. Lyckas jag i
min framställning, får jag smickra mig med enhälligt
bifall och mera kan jag väl ej begära.»
»Tillåt mig», sade presten, som rest sig till hälften,
»framställa en förfrågan om ...»
»Det tillernade styckets namn», inföll den allt
mera uppsluppne skådespelaren. »Gerna, min vän,
haf blott tålamod.»
Och nu började Hjortsberg med all den friska och
saftiga komik, hvaraf han var mäktig, att med högljudd
röst uppläsa följande rader, hvilka han i beredskap
hade skrifna på en papperslapp, som han tagit från
sitt skrifbord, då presten inträdde:
»Med vederbörligt tillstånd uppföres den 29 November
1827:
’Audiensen eller den kuggade aktören’,
stort tragikomiskt drama i en öppning.»
Det sannt komiska i Hjortsbergs framställning verkade
så öfverväldigande på den unge presten, att denne,
oaktadt sin oro, utbrast i ett högljudt skratt.
»Skratta inte, kom ihåg, att saken rör er!» förmanade
Hjortsberg.
»Är då allt hopp ute? Säg mig sanningen först som
sist», bad presten.
»Derom få vi tids nog tala. Afbryt mig inte», sade
Hjortsberg, hvarpå han med samma betoning som förut
fortsatte sin läsning:
Personer:
Grefve Brahe, excellens och gunstling hos Carl Johan,
Lars Hjortsberg, en medelmåttig skådespelare.
Båda rollerna utföras af den sistnämnde. Scenen
föreställer den förres arbetsrum.»
»Men hvartill tjenar detta skämt?» frågade presten,
som ej rätt kunde fatta aktörens uppträdande.
»Tyst! Nu börjar det! Plats!" fortsatte värden,
utan att låta sig störas eller låtsa om sin gästs
skönjbara oro.
»Vill ni drifva gäck med mig?» fann sig presten
föranlåten att fråga.
»Ni uppträdde något egendomligt hos mig i klädlogen,
nu är det min tur att kittla er nyfikenhet. — Men
jag faller ju ur min roll. När jag sätter mig der vid
skrifbordet, är jag Brahe, när jag ställer mig borta
vid dörren, är jag mig sjelf i egen hög person. —
Låt gå!»
Härefter framsade Hjortsberg med sannt mästerskap,
antingen han skildrade den högborne konungagunstlingen
eller sig sjelf, följande improviserade dialog:
»Ers excellens har behagat låta kalla mig.»
»Åh, se herr hofsekreteraren! Mjukaste tjenare!»
»Hvad befaller ers excellens?»
»Från vår nådige konung har jag att betyga er hans
majestäts stora tillfredsställelse med ert uppträdande
i ’Tartuffe’ sistlidne fredag, hvilken representation,
såsom ni säkerligen på förhand känner, konungen
behagade hedra med sin höga närvaro.»
»Här gjorde jag en ödmjuk bock», afbröt sig
Hjortsberg, vänd till presten, hvarpå han fortsatte
såsom Brahe;
»Ni vet derjämte, herr hofsekreterare, att konungen ej
mycket förstår af och med svårighet uttrycker sig på
sitt nya fäderneslands språk, en föga beaktansvärd
olägenhet, som hans af vigtiga regeringsomsorger
strängt anlitade tid ej medgifver honom att öfvervinna
och som ej är af någon betydenhet mot de stora
och många tjenster, han gjort och gör vårt älskade
fädernesland. Det fransyska styckets innehåll var
naturligtvis den höge monarken förut bekant. Alltnog,
han har äfven kunnat njuta af dess omflyttning i
svensk jordmån och tjusats af vårt språks många och
vackra välljud, synnerligast då det talas af er och
understödjes af ert berömda spel.»
Hjortsberg bugade sig härvid mycket djupt, hvarpå
han återtog såsom Brahe:
»Nu vill konungen gerna visa er sin bevågenhet. Ni
har att begära en nåd.»
»Förträffligt!» afbröt presten, hvilkens anletsdrag
allt mer och mer ljusnat och som allt lifligare
intresserade sig för hvad som försiggick. »Ni var
naturligtvis god nog att hafva mig i åtanke? Hvad
svarade ni excellensen?" sporde presten.
»För egen del», fortsatte Hjortsberg, ännu inne
i sin roll, »har jag allt, hvad jag rimligen kan
begära, och behöfver för tillfället ej något. Det
väsentligaste, som fattas mig, är att se en af mina
närmaste vänner, en ung, förhoppningsfull prest
vid namn A. befordrad. Derför vågar jag ödmjukligen
föreslå honom till erhållande af den nåd, min herre
och konung täckts tilldela mig.»
»Bravo, bravo!» ropade presten applåderande.
Hjortsberg fortsatte såsom Brahe:
»Men i hvad afseende kan jag gagna denne er vän,
eftersom ni är nog oegennyttig att ej för egen del
vilja begära något?»
»Derigenom, ers excellens, att ni skaffar honom
X. regala pastorat i Y. stift, af hvilken uppmuntran
min vän och skyddslings möda och sträfvande gjort
honom väl förtjent
»X. pastorat i Y. stift menar ni verkligen det?"
»Ja!»
»Men om jag ej missminner mig, är sagde pastorat ej
ledigt. Vi skola se efter.»
»Det är aldrig möjligt, att det är upptaget; min
vän skulle inte då ...»
»Jo, se sjelf, herr Hjortsberg, nog ser det ut,
som om pastorn i X. är vid god helsa och vid full
arbetsförmåga. Är det ej så, att pastorn aflidit
någon af de senaste dagarna, hvarom, mig veterligen,
ingenting försports, kan jag ej hjelpa er skyddsling.»
»Hm, men, men ...»
»Tag närmare reda på saken och kom hit då, få vi se
till, om något kan göras.»
»Och så bockade jag mig och gick harmsen och
förtretad min väg», sade Hjortsberg med sin vanliga
röst. »Men hur tusan kunde ni låta mig löpa så der
med limstången, herre?»
»Glömde jag tala om för er, att pastoratet innehafves
af prosten G.?» frågade presten utan att synas
särdeles öfverraskad.
»Ja, visst tusan gjorde ni det!»
»Det var dumt.»
»Jag hvarken kan eller vill motsäga er. Men hvarför
inte underrätta mig om allt på förhand? Jag hade då
undvikit alla de obehag, som blifva en följd af min
lika löjliga som misslyckade audiens.»
»Alltid skall något motarbeta mig!» våndade sig
presten.
»Och er egen obetänksamhet i främsta rummet. Men hvad
vill ni nu, att jag skall göra?»
»Skaffa mig pastoratet, såsom jag sagt er både en och
två gånger och som ni sjelf lofvat», svarade presten,
utan att synas på minsta sätt besvärad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Jun 5 23:22:30 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0290.html
