Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
du en man, så lät jag icke säga mig dylika ord»,
sade han, »men en qvinna svarar jag, att min blessyr,
som knappast är läkt, mer eller mindre generar mig,
och att de små observationerna således kanske icke
äro utan grund; dock grundlöst är det, om du anser mig
för feg, derför att jag för tillfallet är urståndsatt
att begifva mig ut i kriget.»
Den fogliga ton, hvarmed han svarade henne, gjorde,
att hon nästan var färdig att bedja honom om ursäkt-,
men han vände sig ifrån henne och vägen fortsattes
en stund under ömsesidig tystnad.
»Ser du, jag är i dag så nöjd, för att jag vet min
mor nu ändtligen hafva fått bref från mig», sade
slutligen Gretchen; »jag förorsakade henne mycken
oro, då jag efterkom morbrors önskan att resa till
Bauershof. Jag hade icke begifvit mig hit om ej litet
äfventyr just är i min smak.»
»M, och dessa äfventyr har du funnit?»
Flickan skrattade. »Dag ut och dag in är allt sig
likt. Lifvet går hos er som efter ett urverk; Tant
Ottilia stickar sina strumpor, som om intet i verlden
rörde henne eller som om något anmärkningsvärdt ej
kunde tilldraga sig utom Bauers-hofs ägor, och morbror
sköter sin gikt, sina åkommor, i det han beräknar, att
om den trefliga egendom, han efteiiemnar, icke blefve
styckad mellan hans båda arfvingar, då den betydligt
skulle förlora i värde, utan kunde bibehållas just
sådan den är, så skulle den högsta vinning deraf
uppstå. Jag sade honom häromdagen, att detta kunde
låta sig göra på det sättet, att du behöll egendommen
och årligen lemnade mig min del af afkastningen;
men detta förslag syntes han icke heller gilla.»
Julius Bahr gaf flickan ett flygtigt ögonkast. Hennes
blåa, lifliga ögon hade ett likgiltigt uttryck, hennes
vackra mun slöt sig i lugna, bågformiga linier. Det
låg’något barnsligt oskyldigt i hennes ansigte, och
hvad onkel Bahr menade med att behålla egendommen
precis i det skick som den var, utan delning, till
exempel som om den tillhörde ett äkta par, hvilket
helt och hållet sträfvade för målet af en välbergad
sam-manlefnad - detta tycktes helt och hållet hafva
undfallit henne.
»Liksom onkel, tror jag att detta icke låter sig
göra», sade han kallt. »Jag för min del skulle icke
hafva lust att förvalta det, som en gång kommer att
tillfalla dig.»
Flickan lutade sig tillbaka, fortfarande likgiltig
och fullkomligt ointresserad för hvad han skulle
hafva lust till eller ej. Hon blickade utåt på
det sköna landskapet och då hon nu såg skorstenen
på Bauershof resa sig bakom en trädgrupp och den
aflånga herrgårdsbyggnaden fullkomligt framträda
vid en krökning af vägen, så smålog hon, och då tant
Ottilia trädde ut på förstugubron, flög hon henne om
halsen och kysste hennes skrynkliga kind.
»Så har jag då ändtligen sett detta Kriebstein,
som min mor så ofta talat om. Tant skulle varit med,
der var herrligt!»
»Huru tycker du jag skulle kunna lemna herr Bahr,
han, som i dag är krassligare än vanligt! Låt mig
hänga upp din hatt, du når icke riktigt till.»
»Åh, om jag sträcker mig. Jag är inte stort mindre
än tant.»
»Aj», sade tant Ottilia och vände sin långa, magra
personlighet på alla håll och kanter. »Hvad säger
du, Julius?»
Utan att blicka bort till de båda fruntimren svarade
han: »Gretchen är en liten flickstackare, som knappast
ser ut att hafva lemnat barnkammaren.»
»Artigt, i sanning», sade Gretchen, som sprang fram
till den lilla dörr, han skulle passera, der hon nu
ställde sig på yttersta tåspetsarna.
Qvällsolen låg öfver den unga flickans ljusa, luftiga
drägt, hennes buckliga hår föll kortklippt omkring
axlarna och skalk-aktigt men trotsigt leende såg hon
upp till honom.
»Ett barn», sade han ännu en gång, fattade henne
varsamt om lifvet och lyfte henne högt upp, hvarpå
han flyttade henne långt bort samt passerade nu
obehindradt genom den dörr, från hvilken hon nyss
utestängt honom.
»Ett barn!» Gretchen hade blifvit mörkröd på
kinderna; hon kände sig harmsen och förnärmad. »Åh,
tant Ottilia, jag vet ingen odrägligare varelse,
än den der Julius Bahr. Jag önskar han vore så långt
härifrån som vägen räcker U
Ottilia skakade sitt hufvud. »Så, så, han menar
ingenting härmed! Han tycker dig vara en så vacker
flicka, som trots någon. Jag förstår icke, hvarför
ni båda ej draga jämnt. Jag skulle önska ...» Hon
tystnade och tillade dröjande: »För gamle herr Bahrs
skull, borde du vara litet vänligare mot Julius.»
»Om han nu än är en favorit hos onkel, är han icke
min, det är alltihop», sade flickan, som nu gick in i
förmaket, der herr Bahr, klädd i nattrock och insvept
i filtar, satt tillbakalutad i en länstol.
»Jag skulle tro, att här är lika vackert som
i Sverge», sade den gamle herrn med ett förnöj
dt leende, hvilket hastigt gaf rum för ett mulet
uttryck. »Men det fördömda kriget gör, att vi icke
hafva så mycket folk, att vi rätt kunna sköta våra
åkrar och ängar ... qvinnor få göra manssysslor mången
gång, och med arbetet är då icke mycket bevändt. Du
skulle hafva sett, när allt stod här i sitt flor,
allt ... Det finnes för resten nu ingen drift bland
folket, ingen företagsamhet, och man kan ju ej undra
derpå, ty man vet inte, om grödan får växa på jorden,
tills den är färdig att afmejas, eller om den skall
nedtrampas och förhärjas. Orkade jag bara marschera
ut, så, Donnerwetter! ...»
Den gamle herrn var tydligen ursinnig, der han satt
midt emot sin granne, herr Laubel, hvars silfverlockar
föllo ned på hans gröna rock. »Anfäkta», inföll han,
»jag har, min själ, lust att gifva mig ut, jag skulle
vilja jaga en kula i hvar fransman!»
Gretchen smålog och såg på hans darrande händer. Det
var tydligt, att de båda herrarna politiserat och
derigenom råkat i en exalterad sinnesstämning. »Vi
skola hafva bort det franska packet från vår jord,
vi sluta inte förr!»
Herr Laubel hade blifvit helt röd från hakan och
ända upp till pannan, och han torkade sitt ansigte
med den brokiga silkesduk, han höll utbredd öfver
sina knän. Han hade varit en artig karl i sin
ungdom, och han berömde sig ännu af att vara det
samt komplimenterade Gretchen såsom svenska öfver
slaget vid Gross-Beeren, hvars seger räddat Preussens
hotade hufvudstad. Han beskref vidare huru denna
stad för andra gången skonats medelst den nya segern
vid Dennewitz, då Carl Johan, Sverges kronprins,
slog »den tappraste bland de tappra», marskalk Ney,
som Napoleon, den skurken, kallade honom, och fastän
herr Laubel svurit fransmännen ett evigt hat, ville
han dock, som rättvis man, icke bestrida marskalken
detta epitet.
Nu kom gamla fröken Ottilia in för att presidera vid
tebordet. »Aj, hvad rör oss allt det här, blott vi
hafva fred på Bauershof», mumlade hon, men vågade
blott tala så sakta, att hon sjelf var den enda,
som förstod hvad hon sade, och hon tillade något
högre till Gretchen: »Jag ber till Gud, att det här
hos oss åtminstone måtte få gå sin jämna gång. Vi
hafva Julius hemma, vi fingo honom hem till oss som
genom ett underverk, sedan han var dömd att ligga på
det rysliga garnisonssjukhuset. Hade inte gamle herr
Bahr haft det*anseende, han har, så skulle detta inte
lyckats, utan det hade gått med honom som med blinda
Annchens son, hvilken hoppar omkring på ett ben.»
»Julius är åter frisk och färdig.»
»Mitt välsignade barn, är hon alldeles kollrig! Bra,
då jag just kommer från honom och har lagt ett nytt
bandage om hans ben? Det var oförståndigt, att han
gaf sig ut med dig i dag, han sade det sjelf, men
onkeln tvang honom ju...»
Således af »tvång» hade han varit Gretchens
körsven? I den unga flickans själ steg upp en känsla
af förnärmelse. »För min skull var det ett onödigt
besvär, att han generade sig. Jag hade kunnat vänta
till lägligare tillfälle.»
»Missförstå för all del inte mina ord! Men låt ingen
dödlig höra, att du anser honom frisk och färdig,
för då rycker man honom bort igen.»
»Ja, det vill nog våld till, för att förmå honom ut
i fälttåget igen ...»
»Det ville, minsann, inte våld till för att få honom
ut i striden, kan jag försäkra.»
»Nej, då tycker jag, att onkel Bahr och gubben Laubel
äro långt modigare, hör hur de dundra och svärja!»
Tant Ottilia gjorde stora ögon. »Det finnes sådana,
som äro dugtiga i ord», sade hon, »men Julius hör
inte till den sor-
40*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
