Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriebstein, en episod från 1813, skildrad af Isidor Palm - Hvad jag älskar. Ord af K. Musik af Leonard Höijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det borde åtminstone så vara.»
»Borde kanske, men jag har hittills icke drömt
om ett «Stilleben» och solsken och välmaktsdagar;
jag har drömt om försakelser, marscher, nattvak,
umbäranden; jag har drömt om sqvadroner, som kasta
sig upp i sina sadlar och som slåss mot fienden så
länge de riktigt kunna hålla sina sablar och röra
armarna. Jag har varit med, der fiendens hästhofvar
stött emot våra stridskampar och der fransmän, tyskar,
ryssar och svenskar hafva fallit om hvarandra. Jag
har varit med, då striden icke allenast är som en
sorts artilleriduell, och då den vinnande är den,
som kan disponera de bästa kanonerna, utan också der
man kämpat man emot man, bröst emot bröst.»
Han vände sitt vackra, solbrända ansigte mot Gretchen,
som smittades af det hurtiga leende, som lekte öfver
hans läppar.
"Jag har älskat mitt yrke», återtog han efter en liten
paus, »»men det är icke utan, att jag nu finner detta
lif på slagfältet och i bivuaken vara underordnadt
just den stilla frid, jag här finner... finner vid
er sida.»
Så der ungefärligen talade han, och Gretchen lyssnade
på honom så, som hon tillförene aldrig lyssnat på
något tal. Han var för henne en ung hjelte, och hon
skulle icke hafva något emot att vara till exempel
hans sista tanke, då han folie ...
Ja, äfventyren hade kommit, de måtte nu blifva af
en sorglig natur eller, sedan alla pröfningar voro
öfverståndna, upplösa sig som de gamla sagorna »och
så fingo de hvarandra, och så byggde de bo o. s. v.»;
men huru nu än händelserna måtte vända sig, allt det
romantiska och svärmiska i hennes sinne hade blifvit
väckt, och hon var full af ljufva, obestämda
drömmar.
(Forts. i nästa häfte.)
 |
Jag älskar solen, så skönt den strålar
Och värmer allt med sin klara blick.
När moln den döljer, hur mörk sig målar
Då ej naturen i motsatt skick.
Jag älskar månen då qvällen randas
Och solen gömt sig vid vesterns bryn,
Försilfrad jorden då fridfullt andas
Och stjernor blicka derpå från skyn.
Jag älskar hafvet, det stora, sköna,
Jag älskar källan och bäckens språng.
Jag älskar prunakande ängar gröna,
Jag älskar blommor och fågelsång.
Jag älskar skogen, så mildt den susar,
Dess flägtar smeksamt omsluta mig.
Jag älskar forsen, så vildt den brusar;
De inre stormar då lägga sig.
Jag älskar konsten, den sanna, rena,
Musik för känslan dock skönast är.
Då milda toner sig ljuft förena,
Oroligt hjerta får hvila der.
Jag älskar Gifvaren af allt detta,
Hans vare äran, som skapat allt!
Hans kärlek dock främst vi sätta,
Och gå de vägar, som Han befallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
