Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döbelns trumpetare. Historisk skiss, af J. O. Aberg - "Tiderna förändras och vi med dem." Blot Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tåla dig, Janne; ju större du blir, dess längre ben
får du.»
Medan fader Jakob Bassun sålunda var sysselsatt med
att dana sonen för sitt eget och hela slägtens yrke,
brast det finska kriget ut. Janne var då icke mer
än sexton år gammal och nästan lika spenslig som
förut. Dock tog han sin trumpet, den han fått af en
rik man i trakten, och vandrade i faderns sällskap
med hurtigt mod åstad till regementets mötesplats.
»Inte duger den der vaskern till någonting», sade
von Döbeln, när han fick syn på Janne Bassun, der han
satt uppkrupen på en gammal spattig krake; »inte kan
han sköta en trumpet, inte.»
»Äh, han blåser som en hel karl», sade fader Jakob
och rätade på sig; »låt honom bara göra ett prof.»
»Må gå då», sade Döbeln och betraktade leende den
lille trumpetaren.
Och Janne satte sin stora trumpet till munnen och
blåste en anfallssignal med den verkan, att icke blott
hans egen gamle krake, utan äfven hvarenda lös häst
i sqvadronen satte af i fyrsprång mot ett djupt dike,
der ung Jannes häst snaf-vade och kastade sin ryttare
hals öfver hufvud ner i lervällingen. Snart var han
dock på benen, kraflade sig upp på sin Rosinante, som
blifvit upphjelpt af några storskrattande dragoner,
och red tillbaka helt belåten med den verkan, hans
trumpet åstadkommit.
»Det är ännu lika god klang i de Bassunska
trumpeterna», sade von Döbeln leende. »Du får väl
följa med oss då, och hästen kan du behålla så länge.»
Och så kom Janne Bassun med i krig, så liten hans
kropp än var. Och den spattige kraken följde honom
troget. De båda kamraterna delade fröjder och mödor
och sofvo vanligtvis tillsammans, när det så bar
till. De tu voro som ett.
»Nå, hvad tycker du om fältlifvet?» frågade Jakob
Bassun en dag sin son, när denne som bäst var i farten
med att fiiFa upp sin lurfvige vän.
»Åh, bra nog, far, men här är så litet att göra.»
»Hvad menar du, pojke?» utbrast fadern
förbluffad. »Litet att göra!»
»Ja-a, vi ha ju inte fått vara med om något slagsmål
än», ljöd unge Jannes snusförnuftiga svar.
»Åh, var lugn du; jag har hört, att det lär smälla
i morgon.»
Och dagen derpå small det också på fullaste allvar
mellan finnar och ryssar. Döbeln var som om han
varit sammansatt af bara eld och lågor. På sin
ystre springare flög han hit och dit, hotande och
uppmuntrande. Jakob Bassun blåste så att det klang
vida omkring, och äfven Janne satte till allt hvad
lungorna förmådde. Döbeln var särdeles belåten,
och en gång ropade han, då han red förbi de båda
täflande trumpetarna:
»Jag hör att mina Bassuner inte vanslägtats.»
En manöver kommenderades. Jakob Bassun satte trumpeten
till läpparna, men hann icke få fram en enda ton,
innan en kula slungade honom från hästen. Janne satt
som för-
stenad; han glömde rakt af af: blåsa; ja, han gjorde
till och med en rörelse för att kasta sig af hästen
och ila till faderns hjelp, när denne plötsligt reste
sig upp på armbågen och framdundrade ett:
»Är du galen, pojke; anfall var det. Blås, så att du
spricker, men blås bara, annars ...»
En tjock blodström, som vällde fram öfver Jakobs
läppar, afbröt meningen. Trängseln tilltog med hvarje
sekund, och snart såg sig Janne bortryckt från faderns
sida. Men han måste ideligen blåsa, hur ofta tårarna
än ville frambryta. Sqvadron efter sqvadron störtade
fram och Jannes spattige krake var icke den, som blef
den siste. Stridsbullret kom den unge trumpetaren
att för en stund glömma fadern; han blåste så att
kinderna stodo som ett par uppblåsta bollar.
»Det är bra», hördes en manlig stämma, »vaskern
blir nog med tiden den bäste trumpetarn i hären,
han också!»
Janne vände hufvudet åt sidan och varseblef von Döbeln
vänligt * nicka åt sig. Nu hade det då inte varit
lönt att någon försökt hindra honom från att blåsa;
han tog ny luft i lungorna, så en väldig stöt, som kom
mången sårad stridshäst att åter spetsa öronen, och -
der lågo, ett, tu, tre, både han och hans spattige
vän på den blodade marken, den ene med fyra, den
andre med två ben i vädret.
Den lille trumpetarens ansigte var hvitt som snö,
och ofta förde han handen med en smärtsam rörelse till
venstra sidan, i hvilken en pistolkula inträngt. Nu,
i dessa ögonblick, kom han ihåg fadern och ett ljud af
klagan bröt fram öfver hans läppar. Men ingen förnam
det, ty en förbittrad strid utkämpades rundt omkring
honom. Plötsligt hördes Döbelns röst:
»Hvart tog min trumpetare vägen? Hvar är han? Framåt!»
Ingen signal besvarade detta kommandoord. Det var
ett kritiskt ögonblick. Döbeln var nästan utom sig;
han fick ej fram sqvadronen, ty hans stämma kunde
ej göra sig hörd i det förskräckliga larmet. Då såg
han plötsligt en blek gosse, hans egen trumpetare,
med möda krafla sig upp på en död häst; först hördes
en svag ton, derpå en något starkare och så ändtligen
en fulltonig signal, så skarp och genomträngande,
att den förnams af hvarenda man. Den signalen, den
sista, som Janne Bassun blåste, förde till seger. När
Döbeln sedermera red öfver slagfältet, uppsökte han
sin lille trumpetare. Ena armen hade Janne lagt
omkring sin fyrbente kamrats hals, under det den
andra hårt tryckte trumpeten intill bröstet. Och i
hans ansigte lästes blott frid. Döbeln stannade tyst
och allvarlig några minuter vid sin lille trumpetares
liflösa stoft. Derpå befallde han sitt folk att söka
upp Jannes far och derefter begrafva dem tillsammans
med militärisk hedersbevisning.
När mor Rebecka fick underrättelse om mannens och
sonens död, grät hon både länge och väl, men slutligen
lugnade hon sig och suckade fromt:
»Ja, nu är det slut med den Bassunska slägten. Gud
vare lof, att den siste dog så, att han med heder
kan möta de andra i himmelrik!»
förändras* ocli vi med. dem."
or den, som fordom lefvat i Stockholm och nu kommer
dit på ett tillfälligt besök, är icke aUenast sjelfva
staden metamorfoserad i en förvånande grad, utan
ock det slägte, som lefver och rör sig inom dess
murar. Men den mest
ögonen fallande förändringen har dock försiggått med
den qvinliga delen af detta slägte. En fullkomlig
revolution i seder och bruk har nedbrutit de trånga
skrankor, som fordom inneslöto de »täcka» liksom
i ett skrufstäd; nu stimma och svänga de edigt i
ett haf af frihet, liksom fisk i vatten (och att de
samt-och synnerligen äro sötvattensfiskar, faller af
sig sjelft). Då det för ett par tiotal af år sedan
ej ansågs passande att gå ensam
kyrkan, och då en promenad på Norrbro utan »förkläde»
eller »duenna» var nästan liktydigt med timligt och
evigt förderf, ser man nu mer eller mindre unga
individer af Evas tjusande slägte helt fritt och
ogeneradt framsväfva på gator och pro-
menader i vår pånyttfödda hufvudstad, samt utan
fruktan och tadel intaga måltider eller förfriskningar
på vissa restaurationer och konditorier. Då man
förr i tråkig snäckgång fördref tiden med slätsöm
eller broderi, klinkade piano, kokade ölost och
trifdes inne, och endast någon gång i söta mammas
eller nådig tants sedesamma sällskap fick företaga
en liten promenad eller göra uppköp i bodarna,
iklädd en anspråkslös och klumpigt veckrik, figuren
döljande slängkappa, det tjusande ansigtet vanstäldt
och skyldt under en oformlig hatt med »undermössa»
och stora brätten, ilar man nu omkring i en kokett,
men halft manlig drägt, att söka förströelser eller
sköta sina affärer och embeten. Trots den despötiska
modeuniformen, är det dock lätt att urskilja de olika
typerna af qvinliga samhällsmedlemmar. Den förnäma
damen är måhända, oafsedt modet, den minst förändrade
af Stockholms qvinliga verld; för henne gäller ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
