- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 17, årgång 1878 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Odlingsbild från östra Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

skulle upphöra vid ankomsten till denna stad, der
lifsförnöden-heter i öfverflöd funnos att tillgå. Så
förhöll det sig emellertid icke: den afrikanska
monarken visade en småaktig njugghet vid levererandet
af lifsmedel åt främlingarna. Antagligen hoppades han
kunna behålla dem i beroende, genom att utsätta dem
för det tvingande behofvets tyranni. Den högtidliga
audiens, som borde komma sådana ambassadörer till del,
uppsköts systematiskt-, gängas, dessa menniskoätande
spåmän, hvilkas mystiska sammankomster afslutas genom
förfärliga fester, förenade sina beräkningar med hof
din gens, för att drifva de kristna till förtviflan
och fördröja den dag, då de skulle sättas i tillfälle
att åter uppnå kusten. Gamitto, hvilken först uppnådde
Lunda, anade icke alla följderna af detta dröjsmål,
hvilket derför till en början icke synnerligen oroade
honom-, men sedan Monteiro anländt, började båda inse
nödvändigheten af att göra ett slut derpå. De förenade
sina bemödanden för att den högtidliga audiensen,
för hvilken man ordnat den vackraste platsen i Lunda,
ändtligen skulle komma till stånd.

Yi förbigå med tystnad de otaliga ledsamheter,
som expeditionens båda anförare hade att utstå i
anledning af de officiella gåfvorna; likaså vilja
vi bespara läsaren en skildring af de oräkneliga
diplomatiska konstgrepp, hvaraf kafferhöfdingen så
skickligt visste att begagna sig: den vigtiga frågan
om gåfvorna blef ändtligen afgjord, och det bestämdes,
att portugisernas högtidliga emottagande skulle äga
rum på platsen Mossumba, kejsarens boning, som var
belägen strax invid den egentliga staden.

Enligt det stränga ceremonielet fick européernas
marsch icke räcka mer än en dag: den skedde också på
denna tid. Märkvärdigt nog riktades hopens blickar
hvarken på Sena-soldaternas nästan nya uniformer eller
på deras blanka bösspipor eller på befälhafvarnas i
solskenet blixtrande värjor, utan en stackars åsna,
som en af Gamittos följeslagare medtagit, för att
emellanåt underlätta vägens besvärligheter, ådrog
sig i stället de omkringståendes hela uppmärksamhet
och beundran. Hon var betäckt med en leopardhud,
och till följd af denna lysande förklädnad ansågo
henne troligen Lundas invånare för något obekant,
underbart djur, som främlingarna ämnade skänka
landet. Emellertid har väl aldrig någon åsna, med
undantag af fabelns, fått åtnjuta en så hedrande
uppmärksamhet.

Men huru stor förvåning än detta underverk, liksom
européernas tåg l öfrigt, framkallade hos den svarta
befolkningen, så öfverträffades densamma dock vida
af de hvitas häpnad, då de helt oförmodadt befunno
sig inför Muata-Cazembe på den vidsträckta plats,
som blifvit honom förbehållen: de hade tydligen ej
gjort sig någon föreställning om det imposanta i
denna halft barbariska stat.

På Chipangoplatsen (så benämnes den öppna platsen
framför den afrikanske monarkens boning) hade samlats
alla trupper, öfver hvilka Muatan för tillfället
disponerade i sin hufvudstad: dessa nästan reguliera
trupper uppgingo till fem eller sex tusen man,
nästan alla högväxta, till en del beväpnade med
båge och kastspjut, till en del med "ponconyé»,
denna fruk-tansvärdt blixtrande knif, som kaffrerna
veta använda med så mycken skicklighet. Alla dessa
svarta med sin glänsande hud voro uppställda rundt
omkring; likväl kunde man icke upptäcka minsta
spår af militärisk disciplin. Européernas ögon
sökte med nyfikenhet Muata-Cazembe. Man varseblef
honom slutligen till venster om östra porten, en af
ingångarna till Mossumban. En mängd tigerhudar var
utbredd på den plats, der han satt; hudarna yoro så
ordnade, att svansarna vändes utåt och tillsammans
bildade liksom en stjerna. Öfverst låg en ofantlig
lejonhud, på hvilken man ställt ett slags taburett,
betäckt med en stor grön duk. På denna tron satt
Muatan i all sin ståt. Till främlingarnas emottagande
hade han iklädt sig en drägt, som i elegans och prakt
vida Öfverträffade de kostymer, i hvilka européerna
förut några gånger sett andra mambos * uppträda.

I stället för krona, bar han på hufvudet ett slags
pyra-midformig mitra af omkring tre tvärhänders
höjd, betäckt med fjädrar af den bjertaste högröda
färg**. Pannan var prydd

med ett diadem af stenar, hvilka genom sin strålande
färgprakt blixtrade liksom våra ädelstenar. Vid
hufvudets bakre del höjde sig rundt omkring nacken
ett slags band af grönt kläde i form af en solfjäder
och fasthölls af två elfenbenspilar. Axlar och bröst
täcktes af ett slags krage eller kåpa, hvars öfre del
var kantad med skal af perlmusslor och för öfrigt
besatt med flera rader vackra oäkta stenar. Vid
kragens nedre kant var anbragt ett hvarf små
symmetriskt ordnade, runda och fyrkantiga speglar. ,
Hela denna egendomliga prydnad tycktes vara med
afsigt så anordnad, att när solstrålarna föllo derpå,
ögonen fullkomligt bländades af det starka skenet. Den
öfriga dr äg ten var jämnförelsevis enkel. Omkring
hvardera armen, strax ofvanför armbågen, var fästadt
ett fyra tum bredt band af blått kläde, på båda
kanterna försedt med mycket fina pelsbräm, hvilkas
svarta och hvita hår voro fem eller sex tum långa
och vid hastigt påseende liknade fransar. Så enkel
denna prydnad är, utgör densamma ett den regerande
familjen förbehållet utmärkelsetecken, som herrskaren
i Cazembe ensam har rättighet att bära: han äger
dock att bevilja sin familj samma förmån. Från
armbågen till handleden voro Muatans armar prydda
med genomskinliga, azurblåa stenar; men från bältet
till knäet företedde drägten åter en synnerlig stor
omvexling af färger: den nedre delen af kroppen var
höljd i en gul klädesduk, hvars båda kanter man prydt
med blåa och högröda ränder. Denna duk är endast några
famnar lång; dess ena kant ordnas omkring kroppen och
fästes tillsammans medelst en liten elfenbenspil. Vid
midjan lägges en mängd mycket små, pipformiga veck,
hvilka ordnas symmetriskt. Duken uppehälles omkring
lifvet genom en rem af oarbetadt läder, och vecken
bilda ett slags rosett. Benen äro till en del betäckta
med liknande stenar, som de, hvilka pryda armarna. Med
denna klädsel lemnades af hela Muatans person endast
ansigtet och extremiteterna bara.

Som bekant spelar parasollen en stor roll vid
de afrikanska hofven. Muata-Cazembe skyddades af
sju stora parasoll, hvilka medelst långa bamburör
voro fastade vid marken och betäckta med tyger,
som invånarna i Lunda sjelfva förfärdiga. Omkring
dessa hedersparasoll stodo tolf kaffrer, iklädda en
simpel mu-coiizo; hvar och en af dem höll i handen en
nhumbosvans, fästad vid ett med brokiga perlor prydt
skaft och i det närmaste liknande en qvast. Alla
dessa flugviskor rördes samtidigt, så snart Muatan
gjorde ett tecken med ett liknande föremål af mindre
dimensioner, som han höll i handen. På något afstånd
från dessa flugviskbärare gingo tolf andra svarta
långsamt omkring och betraktade uppmärksamt marken
samt bortsopade med sina qvastar det minsta skräp
de upptäckte. Framför Cazemben sjelf hade man i
tvänne rader uppställt ett slags små träfigurer af
två tvärhänders höjd, groft arbetade och försedda
med djurhorn; de voro med den nedre ändan fastade i
marken; man brände välluktande blad i lerkärl framför
dem, hvilket gaf anledning till den förmodan, att de
voro skyddsgudar*** (likväl vill Gamitto icke uttala
sig med bestämdhet häröfver).

I trots af sin odödlighet, enär det endast är genom
oskicklighet och emedan han icke förmått försvara sig
mot trollkarlarna, som han omsider går att förena sig
med guden Pambi, lyder Muatan likväl under en annan
aflägset boende monark.

Canhembo V, som vår illustration framställer i
hel figur, sid. 361, var, då Gamitto såg honom,
år 1832, omkring femtio år gammal. Han utmärkte sig
icke genom mod och rättrådighet, såsom hans fader
Muata-Laqueza, hvilkens minne ännu fortlefver öfver
hela Kafferlandet, utan denne barbariske höfding dref
dubbelheten, listen och grymheten till en höjd, hvarom
man knappt kan göra sig en föreställning. Portugiserna
insågo, ehuru tyvärr för sent, den oförsigtighet de
begått genom att förlita sig på hans löften. Efter att
hafva tillbragt sex månader i hans hufvudstad, lemnade
de omsider Lunda, och deras återtåg till hafskusten,
hvarunder de åtföljdes af mer än tre hundra svarta,
var förenadt med de förfärligaste missöden.

Oaktadt de skakningar Muata-Cazembes rike haft att
utstå, är det ännu det mäktigaste i dessa trakter;
från Bio Zam-

* Såobenämnas kafferhöfdingarna i östra Afrika.

** På afrättningsdagar använder Muatan en annan med;
hvita fjädrar betäckt mitra.

*** Den lilla ask, som man ser på vår illustration
helt nära Cazemben, är endast ett förvaringsrum för
en ännu mindre sådan figur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 5 23:22:30 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1878/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free