Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En karolins berättelser om sina öden. Ur efterlemnade anteckningar af A. M. Dahlberg. VII. Befrielse. - Åter i fäderneslandet. - En lycklig tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En karolins "bei^ättel^ei* om. ^ina öden*
Ur efterlemnade anteckningar af A9 M. Dahlberg,
VII.
33efrlel@e.
A.ter
in landshöfding eller landthauptman, som det heter i
Kurland, vid namn Georg Christopher von Vittinghoif,
som bodde aderton mil från Mitau på ett furstligt
slott, kalladt Schrondom, kom inresande till Mitau
uti en förrättning och fick i sitt qvarter höra talas
om fyra tyskar, hvilka hållit på att rymma från furst
Wolkonski, som i Moskwa tagit dem på sitt ansvar lösa
från vakten, men i Lithauen blifvit ertappade och
åter hitförde; och dessa arma menniskor, sade man,
har man låtit smida i järn, två och två tillsamman,
och utom det, att fursten intet består dem något
till underhåll, handterar han dem okristligt och
som en tyrann och har hotat att låta skära näsa och
öron af dem och skicka dem ner till Svarta hafvet,
att brukas på galererna emot turkarna.
Denna beskrifning om vårt tillstånd ömmade så
denne gudsmannen, att han skickade till oss sin
sekreterare, vid namn Braunsweich, en pommeranare,
med fyra riksdaler såsom gåfva och med befallning
att anteckna våra namn och göra sig under-kunnig oin
vår födelseort och af hvad folk vi voro. Jag sade,
sedan han annoterat mitt namn, att jag vore född i
Meissen i Sachsen och att min far vore dersammastädes
kopparslagare; de andra gjorde ock sin berättelse,
som han allt antecknade, hvarpå han beklagade vårt
tillstånd och gick sin väg.
Här beder jag läsaren med mig stanna uti beundran
öfver Guds obegripliga vägar, hans nåd och
barmhertighet, hans allmakt och outgrundliga vishet;
ty här ställer han alla trogna för ögonen, huru litet
det kostar honom att hjelpa, när hans stund är kommen,
om ock för menskliga ögon ingen råd eller utväg
synes. Förenämnde sekreterare Braunsweich kom från sin
förrättning tillbaka, berättade landthauptmannen våra
namn och hemvist samt att vi alla voro tyskar. Denne
tog förteckningen och läste den (som sekreteraren mig
sedan berättat) två till tre gånger igenom och sade
derefter: »Dahlberg är ett svenskt namn, och dessutom
tror jag knappast, att en kopparslagare kallar sin son
Alexander Magnus; det måtte hafva sig annorlunda med
den karlen, och ni måste noga undersöka den saken,
att vi måtte få veta sanningen, ty jag befarar,
att han torde vara en slägting till grefve Dahlberg,
som varit guvernör uti Eiga och gjort mig stora och
oförgätliga tjenster.»
Mot aftonen kom sekreteraren igen och fick med
sergeantens tillstånd komma in i stugan, hvilken
vi nu hyrt till vårt dagrum. När han frågade, om
detta rummet var vårt ar-restrum och hvad vi fingo
i underhåll, och jag viste honom vårt mörka fängelse
och berättade, det vi intet underhåll hade, grät han
af medömkan, förärade oss, sexton groschen hvardera
och förklarade sitt innerliga medlidande. Omsider
tilltalte han mig sålunda: »Herr Dahlberg, det
förekommer mig, som om ni ej vore tysk, utan snarare
svensk; ert namn ger sådant vid handen. Förtro mig
rätta sammanhanget, så lofvar jag eder, att det i
alla fall skall blifva doldt, och torde jag kunna
utverka eder befrielse. Säg mig, om ni ej haft någon
slägting här i trakten eller i närgränsande Liffland?»
Jag suckade härvid djupt, drog på axlarna och såg
upp mot himmelen. Mannen blef härigenom mera ifrig
och yrkade på, att jag skulle öppet säga honom allt,
mot dyr förpligtelse att ej vilja förråda mig. Omsider
sade jag: »Under förbehåll, att det ej blir kunnigt
för ryssarna, vill jag tillstå, att jag haft en
farbror vid namn grefve Erik Dahlberg, som varit
generalguvernör i Riga.» Han frågade, om jag ock vore
grefve, hvartill jag svarade nej, utan min fader vore
allenast adelsman och korporal vid drabanterna.
»Nu», sade han, »har jag fått fram sanningen, och det
skall vara eder lycka.» Härmed skildes han ifrån oss.
Andra morgonen kom han igen och helsade mig från
landshöfdingen, som lät säga mig, att efter jag var
mäktig ryskan, skulle jag söka inlåta mig med min
furste uti ackord om att få lösa mig med penningar,
till hvilken ända han öfver-
I fäderneslandet. - Eli lycklig tid.
(Eftertryck förbjudes.)
sände mig en anvisning på en hofrättsadvokat vid
namn Bissel-stein, af det innehåll, att han skulle
till innehafvaren aflemna så mycket pengar, som denne
behöfde till sin lösen, så framt summan inte öfversteg
fem hundra riksdaler, då han i slik händelse först
skulle med landshöfdingen korrespondera. Härmed tog
han afsked och bad mig nu sjelf arbeta för min frihet,
så godt jag det förmådde och, när jag komme på fri
fot, följa efter landshöfdingen till Schrondom,
dit han nu afreste. - Jag tackade med mycken glädje
och gjorde mig godt hopp, ty jag visste väl, att
fursten behöfde pengar. Emellertid åkallade jag Gud af
hjertat om hjelp till mitt förehafvande; mina kamrater
instämde med mig i innerliga böner och suck-ningar,
som i hela den natten till den barmhertige Guden
uppsändes. ’Om morgonen klappade jag på dörren, som
af vakt-karlen uppläts, då jag saknade sergeanten,
med hvilken jag åstundade tala, och fick veta,
att han varit ute hela natten; han blef också borta
till klockan tolf på dagen, då han var så beskänkt,
att jag ej kunde anmoda honom om något, utan måste
vänta till andra dagen, då han var vid rätt godt
lynne. Sedan jag uppfriskat honom med en sup bränvin,
sade jag till honom:
»Hör på, jag har något hemligt att uppenbara för
fursten, hvilket rör honom och ännu högre personer i
Ryssland, det jag ej med godt samvete kan förtiga,
ty beder jag, att du ville gifva fursten sådant
tillkänna, att jag måtte få tala med honom, ty det
är nödigt att han får veta det, ju förr desto hellre.»
Karlen korsade sig, blef förskräckt och sade: »Bevare
oss Gud, är det något som rör czaren?», hvarpå jag
svarade: »det är för höga saker för dig att veta,
skaffa mig blott att få tala med fursten.» Härpå gick
han genast åstad och berättade för fursten, hvad jag
hade sagt, då denne blef ganska häpen och befallde
att lösa mig från bojorna och hafva mig fram för
honom. Ett sådant tillgrepp måste jag betjena mig af,
emedan jag eljest aldrig fått tala med honom, ty jag
hade tillförene ofta fått afslag. Nu kom jag upp och
fann honom i full uniform. Med ett ganska vredgadt
ansigte såg han mig an; jag kastade mig ner för hans
fötter, anhållande om nåd. Han befallde mig stiga upp
och berätta mina hemligheter; jag erbjöd mig sådant
efterkomma, om jag fick vara med fursten allena. Derpå
befallde han mig gå in i kammaren och följde sjelf
efter, då jag åter omfattade hans knän, tillstod
»att jag syndat emot Gud och honom, då jag rymt ifrån
en sådan mild och nådig herre, men jag hade ju icke
tillfogat honom för en kopek skada, utan blott såsom
en fågel sökt min frihet. Han måtte dock för Kristi
skull förlåta mig och behjerta, att jag uti så lång
tid, uti ett så svårt fängelse och sluten i järn, som
den argaste missdådare, nog pligtat för mitt fel, och
om du, min nådige furste, intet dermed är försonad,
så vill jag söka blidka dig med penningar, efter jag
här träffat en slägting, som låtit mitt elände gå sig
till hjertat och lofvat gå i förskott för mig med ett
hundra riksdaler. Dermed är du, min nådige furste,
bättre betjent på denna främmande orten, än om du
låter mig till kropp och själ förderfvas, och detta
är hela hemligheten, som jag har att upptäcka, och
beder jag dig nu vara nådig mot mig för Kristi skull.»
»Stå upp, din hund!» sade han, och jag ropade:
»Må Kristus vara dig nådig, så sannt du är nådig
mot mig!» Han teg en stund, men sade omsider: »Gud
förlåte dig, ångerman eller hedning, stå upp!» och
jag gjorde så. Han sade vidare: »Tänk, att uti en så
liten kropp kan bo en så stor skälm! Du har inte rymt
ensam, utan narrat mina andra tyskar med dig, och nu
vill du söka försona dig med hundra riksdaler. Nej,
bättre skall du gripa dig an!»
Jag sade: »Nådige furste, jag vet, att det är en
liten summa, som intet svarar mot mitt brott, men
jag vet ej råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
