Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thekla Wallenstein och den svenske kuriren - Ett julminne. Berättadt af Albrekt Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Thekla. Och hur långt är dit?
Kaptenen. Sju mil, antager man.
Thekla.
Och hvilken väg Går dit? -
Kaptenen.
Vid Kirchenreut och Falkenberg Man träffar re’n på
våra främsta poster.
Thekla. Hvem för befälet?
Kaptenen.
Öfverst’ Seckendorf!
Thekla (går till bordet och tar en ring ur
juvelskrinet). Ni har mig sett i djupet af min
sorg Och visat mig ett menskligt hjerta. Nu Af
mig ett minne tag af denna stund Och sedan gå! -
(ger honom ringen)
Kaptenen (förvånad och med deltagande). Prinsessa! -
(Thekla vinkar tyst åt honom att aflägsna sig och går
ifrån honom. Kaptenen dröjer och vill tala. Fröken
Neubrunn förnyar vinken, då kaptenen bugar sig
och går.)
I.
et låg alnsbögt med snö på marken, var aderton grader
kallt i luften och fullt med folk på gatorna, ty
julen tillstundade:
Vid en dylik fest känner den ensamme ensambeten
dubbelt tryckande. Mina närmaste voro döda, och
från mina återstående slägtingar skildes jag af
femtiomila vägar. Jag hade således den utsigten, att
få tillbringa julaftonen på källaren, fjärran från
glädjen, som jublade kring de tända julljusen. Jag
afundades de påpelsade landtboar, som skyndade
förbi mitt fönster, angelägna att få uträttadt och
hinna hem i tid på qvällen. Jag tyckte, att några
föräldrar till mina lärjungar borde hafva förstånd
att bjuda mig hem till sig den följande dagen, som
var sjelfva julaftonen. Bäst jag satt fördjupad i
dessa icke synnerligen glada betraktelser, öppnades
dörren ocb en snyggt klädd dräng inträdde och frågade,
efter vederbörligen försiggången helsning:
«Dä ä’ fälle herrn sjelf?»
Som jag ej kunde annat än bekräfta denna förmodan,
dök den främmande ner i sin bröstficka och drog upp
en mängd räkningar och »notor» med mera och tog ur
detta arkiv fram ett bref, som han räckte mig. Det
var adresseradt till mig och lydde:
Min käre broder!
Som jag var en af din aflidne faders bästa vänner,
anser jag mig hafva rättighet att under den kommande
helgen få glädja mig åt ditt sällskap och beder dig
derför följa med budet hit ut på en tid, såvida du ej
hittat på något bättre. Kommer du, som jag hoppas,
hit, så är du hjertligen välkommen till oss. Din
faderlige vän
Anders Sjöblom.
Välkomnare kunde en bjudning sällan komma. Om prosten
Sjöblom hade min far ofta talat, såsom varande en af
hans bästa vänner. En prestgård på landet hade alltid
förekommit mig som det bästa ställe, der man kunde
tillbringa julen. Jag hade så när slutit drängen i
min famn.
»Herrn följer fälle ma mej ut?» frågade han, sedan
jag slutat läsningen.
"Ja visst", svarade jag. "När reser du?»
"Så der bortåt fyrati’n ska’ jag hålla här utaföre. Ja
ä’ ensammen inne, så vi behöfver inte vänta på nå’n.»
Jag gladde mig nästan som ett barn åt bjudningen
och försedde mig med några småsaker, passande till
julgåfvor åt familjens medlemmar, bland hvilka jag
visste, att en fullvuxen dotter och en, ’ omkring
sexton år gammal, son befunno sig. Jag hade för öfrigt
ej sett hvarken dem eller de gamla. Min färd ställdes
sålunda till ett obekant land, och med ungdomlig
glädje motsåg jag de upptäckter, jag der skulle göra.
Min körsven klatschade på sagdan tid med sin piska
utanför mitt fönster. Jag satte mig upp i den beqväma
släden och ilade, glad som en lössläppt fågel, bort
från staden.
Det var en vinterqväll, sådan som blott norden kan
erbjuda. Stjernorna tände sa småningom sina strålande
ljus och lyste så klart genom den friska luften. Snön
knarrade under
Ett jiilminne.
Berättadt af Albrekt Segerstedt.
(Eftertryck förbjudes.)
släden, hästarna frustade, och deras andedrägt stod
som en rök
ur deras näsborrar. Bjellror och klockor pinglade
framför och bakom oss, ty vägen var befaren med
talrika hemåt vändande landtboar. I de stugor,
vi foro förbi, brunno trefliga brasor på härdarna,
och beställsamma husmödrar rörde sig fram och åter,
sysselsatta med brådskande julgöromål.
Vid en färd, sådan som denna, då den friska, kyliga
luften fläktar kring pannan och bortblåser bekymren
för dagen, är det liksom själen finge en sats af det
järn, det verldsberömda svenska järn, som hvilar i
de berg, öfver hvilka vinden blåst fram.
Raskt gick det undan, ty hästarna voro ypperliga
trafvare och längtade hem till de fyllda
krubborna. Skogsdungar, stugor och milstolpar ilade
förbi oss i snabb fart, och snart återstod ej mycket
af de tre milen, som vi hade att resa.
"Der ha’ vi korka", upplyste Gustaf, och mellan
björkarnas stammar visade sig i det klara stjernljuset
det på en kulle liggande templet.
"Bara vi nu kominer förbi di här träna, så får vi se
prostgåhi", fortfor han. »Hör herrn, Kastor är allt
ute och sk ätter oss! Dä ä’ någe te skall han har,
den der hunn! Tjo, pojkarna, trafva unnan nu, så får
ni komma unner tak!"
Med en högljudd gnäggning besvarade hästarna hundens
skall och fördubblade sin snabbhet. Vi sågo en oredig
massa byggnader med upplysta, fönster, svängde förbi
åtskilliga hörn och voro framme vid trappan.
På henne stod en hög gestalt, som slöt mig i sin
famn, sägande:
"Hjertligt välkommen, du, min älskade väns son!"
Sedan jag, på sätt, som mitt hjerta förestafvade mig,
besvarat denna helsning, förde mig min värd uppför
en gammal, ärevördig trappa och öppnade dörren till
ett rum, der en vänlig brasa flammade i kakelugnen.
»Här är ett litet bo, dit du kan draga dig undan,
när du finner oss för tråkiga der nere», sade prosten
och tryckte åter min hand så hjertligt, som om han
varit min far.
Jag kunde nu betrakta honom. Han var, som jag förut
nämnt, en högväxt man med ett finbildadt ansigte,
som upplystes, jag säger med flit upplystes, af ett}
par eldiga, mörkgråa ögon. Håret var rikt och silfver
hvitt, pannan hög och ädelt formad. Jag har sällan
sett ett ansigte, på hvilket ordet "intelligens
" varit så tydligt skrifvet, som på detta. När en
sådan person med öppnad famn kommer en till mötes,
skall man vara ett isstycke, om man ej flyger i de
utbredda armarna.
Sedan jag pelsat af mig, gingo vi ned.
"Du får förlåta fruntimren, om de ej
äro inne»
sade
prosten. "Julstöket är ännu ej slut, och
de ha’ mycket att bestyra om, som fru Lenngren säger."
Det var en treflig, gammal sal, i hvilken vi
inträdde. Vinterqvällens sol, den ovärderliga
eldbrasan, sprakade i den stora kakelugnen. En stor
klocka af Anders Matssons i Mora välkända fabrik
knäppte långsamt och säkert i ett hörn, och den
stora täflan med sina rediga siffror blickade så
trohjertadt, som den svenska redbarheten, ned på de
innevarande. Möblerna
Sv. Familj-Journ. 1378.
48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
