Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett julminne. Berättadt af Albrekt Segerstedt - Uttydningar - Lösningar af schackuppgifter - Rättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Då vi voro hemkomna från kyrkan, föreslog
häradshöfdingen, att vi skulle pröfva föret litet
närmare, innan middagen kom. Sagdt och gjordt! Inom
en kort stund foro vi i väg på tvänne slädar; i den
första befunno sig Agnes och häradshöfdingen; i den
andra hade jag och Gustaf tagit plats. Vi skulle
fara rundt omkring den lilla sjön, som låg framför
prostgården; det var en väg på omkring en mil.
På häradshöfdingens förslag ombyttes dock snart
ordningen, så att den släde, i hvilken jag och Gustaf
befunno oss, kom främst; vi skulle visa vägen.
Hästarna trafvade raskt undan; vår springare fick
dock om en stund godt försprång, oaktadt den andra
hästen, enligt Gustafs försäkran, var vida snabbare på
foten än vår, så vida han fick "lägga ut». Afståndet
ökades mer och mer, men vi fastade oss ej dervid,
enär vägen var så god och lätt att finna. När vi hunno
åter till prostgårdens förstugutrappa, voro de andra
en hel qvarts timmas väg efter oss.
Det låg något tvunget i det sätt, hvarpå
häradshöfdingen besvarade våra skämtsamma anmärkningar
rörande den längre tid, han behöft till resan. Agnes
sade intet, utan skyndade in och uppsökte sitt rum,
samt syntes ej åter förr än vid middagsbordet.
En viss förstämning syntes hvila öfver Agnes’ väsende,
ehuru kanske ingen mer än jag gaf akt derpå; jag
inbillade mig ock, att häradshöfdingen ej heller hade
sin vanliga verldsmanna-säkerhet i behåll. Kanske
hade litet hvar märkt dessa omständigheter, i fall
ej sällskapet blifvit tillökadt vid middagstiden af
några sockenboar.
"Du skall fa se», sade jag till Ljung, då vi på
eftermiddagen sutto i hans kammare, »att Dalström
i eftermiddag, då posten kominer, får ett bref,
som nödgar honom att resa bort på en tid.»
»Hur i all verlden kan du tro något sådant?» utbrast
han helt förvånad.
»Jag har en säker aning derom. Du tror väl på
aningar?»
»Prat! Keta nu ej min nyfikenhet, utan låt mig veta,
hvad du menar och tala ej i gåtor!»
»Du vet, att vi på förmiddagen voro ute och åkte en
stund», sade jag.
»Nå, och vidare!» Han var bara öra.
»Han, Dalström, skjutsade Agnes, som du såg.»»
»Men hvad har nu det att göra med dina aningar om
hans afresa?» Han steg upp, ställde sig framför mig
och såg både nyfiken och orolig ut.
»Har du lagt märke till, att han har ett godt öga
till Agnes», frågade jag, utan att låtsa märka hans
rörelse.
»Ja.» Han rodnade och gick till fönstret och
såg ut.
»Dalström lär vara en utmärkt jurist. Du skall få se,
att han slutar som president!»
»Det tror jag nog; han är en mycket framstående
lagkarl. Och Agnes», han var blekare än vanligt, men
log helt vemodigt, »hon blir en ståtlig presidentska.»
»Det tror jag ej att hon blir!»
»Tror du ej? Nå, så får hon väl nöja sig med
lagmanske-titeln då.»
»Hon kommer ej att bära den heller. HOR går kanske
in i prestståndet.»
»Du har kommit från ämnet», invände han.
»Tvärtom, jag är nu framme! Du hörde, att jag anade,
att Dalström skulle resa bort snart. Hvarför, tror
du? Jo,
Lösning af Logogryfen i föregående häfte, sid. 352:
Skridsko, hvaraf kan fas följande ord: kiosk, skri,
ros, disk, kid, risk, ko, kors, kiss, os, skor, ok,
sik, ro, kris, dok, dosis, is, skidor, ris.
Lösning af Charaden i föregående häfte, sid, 352:
Kontorsmöbel.
Lösning af Bokstafsgåtan i föregående häfte,
sid. 352: Carl-stad och Dalsland. Orden äro:
1. Carlstad. 2. Alvastra. 3. Reval. 4. Lyonnais. 5.
Senegal. 6. Teneri/a. 1. Anliuerpen. 8. Dalsland.
Utöfning» af scliaoliiippg-ifiteir.
Uppgift n:o 4 löses genom 1. Tb2 - bl, c? - c6;
2. Kd2 - el, Kc4 -d3; 3. Tbl - cl, Kd3-e3; 4. Tel
- c3:£.
då vi voro ute på förmiddagen, så, jag är fullt
viss derom, Made han till Agnes och fick ...» Jag
höll upp en stund.
Ljung blef så blek, att jag ej hade hjerta att låta
min tystnad räcka längre.
. »Fick en korg», tillade jag derför.
Han satt tyst och såg på mig.
»Men hvaraf ...»
Jag afbröt honom. »Hvarför? Ja, hvem kan utforska en
flickas tankar? Men dina, kära bror, har jag klara
för mig!» Jag steg upp och gick ut. Då jag vände mig
i dörren sträckte han hotande upp sitt finger.
Jag blef sjelf förvånad öfver min aningsförmåga,
hvad Dalströms afresa angick. Då jag nu inträdde i
salen, talade man redan derom. Han hade, sades det,
fått en underrättelse, som nödgade honom att samma
dag afresa till staden, hvarifrån han sedan skulle
fortsätta färden till Stockholm. Och han for.
Glada dagar kommo och gingo, och snart var den stund
inne, då jag skulle lemna den gamla, gcästfria
prostgården och dess inbyggare, som blifvit mig
så kära.
Jag hade nyss stigit upp från »färdfrukosten», under
hvilken måltid jag, till följd af den välmenande
husmoderns omsorger, gjort så väl skäl för mig, som om
jag haft för afsigt att resa med gäst gif vareskjuts
genom Småland, utan att vara försedd med matsäck.
»Ja, om du nu blir för hungrig på vägen, så får du
skylla dig sjelf", sade hon slutligen. »För säkerhets
skull skall jag skicka med litet matsäck.»
Jag bedyrade, att detta var onödigt, men talade för
döf va öron; hon skyndade att ombestyra saken.
Gustaf styrde af till stallet för att tillsäga om
hästen, och prosten gick till sitt rum för att hemta
ett par bref, hvilka jag skulle medtaga. Agnes,
Ljung och jag voro ensamma qvar inne.
»Jag har också ett ärende till staden», sade
Ljung. »Kanske du, som har aningsförmåga, kan förstå,
hvad det är, utan att jag säger det?»
Jag såg frågande på honom och sedan på Agnes. Det
gick en skär purpursky öfver hennes sköna ansigte,
och hon såg på en gång glad och förlägen ut.
»Jag vet ej, huru . . . skulle . . .» Jag var
helt förvånad.
Han fattade den rodnande flickans hand och lindade
kring det betydelsefulla fingret på venstra handen
en liten, smal pappersremsa, som jämnt passade derom.
»Yill du», fortfor han och qvarhöll den lilla
handen, »vill du taga detta och detta lilla papper
med dig till staden samt beställa tvänne ringar
derefter. Inskriften, som skall stå i ringarna,
är skrifven på papperen!»
Jag fattade bådas händer och önskade lycka af hela
mitt hjerta.
»Jo, så går det med adjunkterna», skämtade prosten,
som i detsamma kom tillbaka. »Deras öde är gifvet,
och Ljung kunde ej undgå nornornas lottning mer än
någon annan.»
»Yet farbror, äro i allmänhet adjunkternas öden lika
Ljungs, då är snart prestbristen slut.»
På gården klingade bjellrorna, och hästarna hördes
gnägga. Om ett par minuter var jag ombonad i den
beqväma släden. Ännu en handtryckning med en hvar,
bort ilade släden, och af den glada julen stod blott
minnet åter.
I artikeln "En tur utefter Dalslands kanal", sid.
114, förekommer namnet Selången; läs: Lelången.
. Sid. 73, andra spalten, 22:a och 23:e raderna
nedifrån, står: tillbragte; läs: tillbringar.
Sid. 114, första spalten, 4:e raden nedifrån,
står: Staika är näst; läs: Staika är ide e näst.
Sid. 163, andra spalten, 17:e raden nedifrån,
står: geologien: läs: zoologien.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1873.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
