Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Maurits Armfelt. B. F. Olsson - Finkels lefverne. E. A. L. - På Capri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lians sons fall. Också fick han njuta af revolutionens
frukter. Titeln -’en af rikets herrar>> och
presidentskapet i krigskollegium föllo på hans
lott - en lott, som bär vanärans prägel, ty gåfvan
skänktes af samme Carl XIII, som låtit dömma honom
som förrädare och spika hans namn på skampålen. Men
sådan var Arm-fclts politiska moral, sådan hans
aktning för sig sjelf och sådan hans omåttliga
tystnad efter titlar och utmärkelser. Emellertid
råkade Armfelt snart i ett spändt förhållande till de
nya makt-hafvarna, hvilka han till och med lär hafva
angripit i tryck. Redan på hösten 1810 måste han
taga afsked från sina em-beten och, fruktande en ny
högmålsprocess, gick han den 31 Mars 181.1 ed hos den
ryska ministern, som czarens undersåte. Redan följande
dagen lät regeringen föra honom öfver gränsen.
l det »heliga ryska riket" höjde sig åter nådens sol
öfver den fulländade hofmannen, som i Alexander fann
en huld gynnare och vän. Han vardt nu finsk grefve,
utnämndes till ordförande i kommittén för finska
ärendenas utredning i Petersburg, blef åter kansler
öfver Åbo universitet och förestod från September
1812 till Mars 1813 guvernörsembetet i Finland. Efter
att i rikt mått hafva pröfvat lyckans vexlingar, dog
han den 19 Augusti 1814 på kejserliga lustslottet
Tsarskoje-Selo vid Petersburg. Han lyktade således
sitt lif under den tvähöfdade örn, som i hans barndoms
dagar utgjorde för honom symbolen af det farligaste
och afskyvärdaste i lifvet. Han var gift (sedan
1785) med Hedvig Ulrika De la Gardie (född 1761,
död i Stockholm 1832), med hvilken han hade fyra barn.
I Armfelts vapensköld lyste valspråket »trofast och
ståndaktig », men också endast der, icke i hans
lefnad, icke i hans handlingar. Tvärtom utgöra
dessa en parodi på hans adliga motto. Armfelts
frivolitet, lynnesoro och lystnad efter yttre ära
hindrade hans goda hufvud att taga ut sin rätt. I
stället för att äga ett aktadt namn i historien, har
han gjort sig känd som en konungs smekunge, som ett
mönster af elegant hofman, som en segervinnande Don
Juan, som en politisk ränksmidare och som en tapper
knekt. Epitetet »nordens Alcibiades», som så ofta
tillägges honom, passar i det hela illa in på den
gusta-vianske öfverste kammarherren, hvars väsen väl
i en och annan skuggsida, men icke i storslagenhet
och begåfning, kan mäta sig med alkmäonidens.
B. F. Olsson.
lefverne.
*en man, som här sin hvila har 51 tårepilens skygd,
I lifstiden begåfvad var
Med mången ädel dygd.
Han lärde sig, när ung han var, Kat’kesen, som
man plär, Och mindes än på gamla dar, Att vatten
vatten är.
Varm kärlek fanns hos honom bo Till kornets bruna
saft, Och ganska stadig var hans tro På supens
helsokraft.
Fast kall till ytan, vänskapen Han bar i hjertats
grund; Med fader Abra’m, krögaren, Han slutit ömt
förbund.
Fördragsam i sin hela tid Han aldrig hämnades, Såvida
uti allsköns frid Och ro han lemnades.
När han i äktenskap sig gaf, Så svor han dyrt en
ed, Att ej sin hustru straffa af, Så framt han ej
blef vred.
Och fast hon ofta nog var stygg Och ej reson hon tog,
Så led dock aldrig hennes rygg - När han åt örat slog.
Han var en rikt begåfvad man, Med kropp så tung
och rund,
Men aldrig spordes det, att han Dock skröt med
sina pund.
Att han dem ej föraktade, ’ Bevisas dock deraf,
Att han dem flitigt odlade Från vaggan till sin graf.
Han var, om än i rusets stund Han stundom näfven knöt,
Dock ödmjuk utaf hjertans grund, Så ofta supen tröt.
Han sof - det ej förnekas kan - I kyrkan ofta nog,
Emellertid med andakt han I glaset alltid tog
Och lyftade mot himmelen En rörd och tårad blick,
När han ur fulla bägaren Sig tog sin bottendrick.
Och salig glädje log också Utur hans öga fram, När
han om aftonen sågs gå Till fader Abraham.
Han tidigt fick en ärekrans, Som han så värdig var:
Kring hufvudet en silfVerfrans, Men hela nacken bar.
Du vandringsman, som stannat här, Begråt en bror,
en vän! Han gömd inunder torfvan är, Men slägten
lefver än.
E. A. L,
^_ i andtmannen på Capri - den af Medelhafvets blåa
*^^ vatten omsvallade, vid inloppet till Neapolitanska
viken belägna ön - bygger sjungande sin hydda
på lem-ningarna af stolta palatser och sjungande
inbergar han sina drufvor och sin säd på de fält,
der fordom lavan uppvällde.
Hans hvardagslif förflyter i öfrigt utan vidare
bekymmer om de samtida händelserna eller skakningarna
i verlden.
En sommardag på landet i det ögonblick, ovädret
upphört - hvem har icke rönt ett lifligt intryck
af himmelens och jordens sublima motsatser eller
förändringar? De sista tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
