Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trollens julgåfva. Gustaf Meyer - Fredrikshall och Fredrikssten. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu stod han på tröskeln - framför sig han såg
De invigda vaxljus, som brunno,
Då göt sig en underbar frid i hans håg,
Och julnattens bilder försvunno. Han knäböjde stilla
vid altarets rand: Då föll der ett gulnadt lof ur
hans hand.
Gustaf Merer.
oeh
Detta namn förlänar åt Fredrikshall ett intresse
och en be-, tydelse af för det svenska sinnet så
djupt gripande art, att ingirf annan plats inom vårt
brödraland härutinnan torde med derimf kunna täfla -
liksom ock fästet Fredrikssten, hvars väldiga massor
och skyhöga tinnar resa sig öfver den lilla staden,
utgör sjelfva slutstenen till det fotställ, från
hvilket i historiens pantheon den oförgätlige hjelten
höjer sin mäktiga kämpagestalt.
Förbundna med "Kung Carls» minnef Ovilja? vi här
med några enkla drag teckna Fredrikshalls och
Fredriksstens öden.
Vid en bugt af den majestätiska och vildt
SÉöna Idefjorden lades grunden till det nuvarande
Fredrikshall i början af sextonde århundradet. Platsen
hette Raiden allt intill år 1665, då invånarna, på
grund af ett käckt försvar vid svenskarnas infall åren
1658, 1659 och 1660, erhöllo af Fredrik den tredje
köpstadsrättighet och staden fick sitt nuvarande namn.
Såsom nämndt är, fick det lilla obefästade Halden
redan år 1658 en ovälkommen påhelsning af svenskt
krigsfolk under anförande af Harald Stake. Svenskarnas
styrka utgjorde ett tusen två hundra man rytteri
och tre kompanier fotfolk, men det oaktadt blefvo
de anfallande så tappert mottagna af borger-skapet,
med den sedermera så ryktbarvordne köpmannen Peder
Oisen Normand som anförare, att Harald Stake snart
såg sig nödsakad draga åter till Sverge. Aret derpå
angrep Stake åter Halden, nu med en styrka af fyra
tusen man, men äfven denna gång måste han efter en
fruktlös belägring draga sig tillbaka till följd af
Kor m ands och hans tappra frivilligas hjelte-modiga
försvar. Följande året, 1660, drogo svenskarna ännu
en gång i härnad mot Fredrikshall. Angreppet skedde
på vintern och belägringen varade denna gång i hela
sex veckor. Lars Kagg var då öfverbefälhafvare för
den svenska styrkan, uppgående till nio tusen man med
tio kanoner och några morsar e, men huru tappert han
än förhöll sig, måste dock äfven han återvända med
oförrättadt ärende. Nu, liksom de två föregående åren,
var det köpmannen Peder Oisen Normand, som var själen
i försvaret.
Fick så den hårdt medtagna staden hvila intill år
1716, då den åter blef ansatt, denna gång, såsom en
norsk tecknare af Fredrikshalls öden uttrycker sig,
"af Tapperheden selv" - Carl den tolfte.
Den mellanliggande fredstiden - femtiosex år - hade
stadens invånare, liksom den militära styrelsen, icke
låtit gå fruktlöst förlorad. Varnad af föregående
krigshändelser, hade man redan år 1661 lagt
första grundstenen till Fredriksstens fästning,
belägen på en fyra hundra fot hög och nästan
otillgänglig klippa alldeles invid staden. Till
följd af lokala förhållanden måste fästningen
byggas i en oregelbunden fem-kant och har sedan sin
grundläggning undergått många förändringar genom
tillbyggnad af flera befästade utanverk, och så
vidare. De fem hufvudbastionerna bära namnen Prins
Christian, Överdragen, Overlcongen, Prins Georg samt
Dron-ningen. Den så kallade Borgarskansen byggdes
strax bredvid, år 1665, i ändamål att stadens
borgerskap med qvinnor och barn -der skulle kunna
taga sin tillflykt, i händelse af ett nytt infall
af de svenska trupperna. Till fästningen höra ock de
tre närliggande fortena Gyldenlöve, Storiaarnet och
Overljerget, af hvilka isynnerhet det förstnämnda
är historiskt märkvärdigt genom Carl den tolftes
stormning och intagande af detsamma år 1718.
I Mars månad år 1716 gjorde kung Carl infall i
Norge, men med huru stor styrka är ej säkert bekant.
Flera svenska ströfkårer närmade sig tid efter annan
Fredrikshall, men staden var på sin vakt och det
frivilliga borgarförsvaret väl beväpnadt, hvadan
de upprepade skärmytslingarna blott ledde till
manspillan å ömse sidor. Borgarförsvaret leddes
under dessa strider J!åf tvänne unga, modiga och
uppoffrande köpmän, bröderna Colbjornsen och
den förutnämnde oförskräckte och profvade
Peder Oisen Normand.
Konung Carl visade sig vid denna tid ofta i stadens
närhet, vanligtvis blott åtföljd af några högre
officerare, och vid ett af dessa tillfällen var han,
såsom så många gånger förut, genom sin oerhörda
dristighet nära att sätta lifvet till. Konungen kom
nämnligen en dag ridande upp mot Eisberget, åtföljd
af åtta officerare, då en bonde blef den lilla truppen
varse och rapporterade det för några borgarofficerare,
hvilka för tillfället spelade käglor vid en gård
i närheten. Dessa skyndade nu fram och gåfvo eld,
dervid konungens häst störtade och två af staben
stupade. Konungen lät sig dock ickm denna mot-det
minsta bekomma, utan steg helt luglt upp på en
xxxxxJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
