Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vincent Rossby.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
(Eftertryck förbjudets.)
I.
Förspel i köket.
»Ack, mamma, han är fattig, så grufligt fattig!»
»Hvad är det nu igen för historier, du kommer med? Det
vore långt bättre, min lilla Emmy, att du sysselsatte
dig med hvad du har för händer, än att sysselsätta dig
med annat folks angelägenheter. Får du då aldrig slut
med garneringen af den der stackars hallonkrämen?»
»Den är snart färdig; men om mamma ville vara god och
lyssna på mig blott ett par minuter», vågade dottern
varsamt invända.
»Det är just hvad jag icke vill», svarade enkefru
generalskan Emerentia Maria Livendal, en väl
konserverad dam på sina fyrtiosju år. »Jag är fattig,
jag också, men jag förstår ändå att uppbära det
namn, salig generalen lemnade mig, som en vida
värderikare äreskänk, än några tunnor guld skulle
ha varit. Lovisa, flicka, hör du icke, att det
ringer? Spring genast och öppna ... det är visst
bakelsen från konditorn.»
Och bakelseskålen var det; men hennes nåd skrek till
af harm, då hon fick se det tarfliga innehållet. »Hvad
betyder detta! Har gossen gått? Spring annars och
ropa honom.»
»..Det tjenar till alls ingenting, hennes nåd! Gossen
hade bud från konditorn, som lät hälsa, att han icke
kan lemna mera på kredit. Det här var sista gången
... och jag har ej vågat nämna, att slagtaren i går
sade alldeles samma ord, när han så godt som kastade
åt mig lamsteken ... Det är bara bagarens mamsell,
som ännu är hygglig. Hon ber endast vackert, att
hennes nåd ändtligen ville betala förra qvartalet.»
»Dumma menniskor! Liksom jag inte tänkte betala
allting, om bara pensionsqvartalet räckte längre än
det gör ... Nå, det blir nog väl med det! Har du
varit nere ännu, Emmy, hos källarmästarfrun – det är
en rätt hygglig qvinna – och begärt de två buteljerna
vin, som jag nämnde till dig? När vårt främmande är
borta, så kan du gerna be henne komma upp och taga
en kopp te hos oss.»
»Jag kunde ej få mera än en butelj simpelt rödvin,
mamma. Hon tordes ej för sin man lemna ut någon
madeira.»
»Alla menniskor äro som förhexade. Men det får i
alla fall hjelpa sig. Det är så mycket att min herr
måg ser, att jag begriper huru det anstår folk af
en viss klass att lefva. Vinet blir en pik åt honom,
som på hela de fem veckorna, vi lågo der nere förra
sommaren, icke en enda gång, utom vid bjudningen,
nändes ta’ upp ur källaren en fattig butelj. Sådan
girighet är lumpen, helst jag visade mig upptröttad
på det eviga ölet.»
»Nu är mandeln slut, mamma», förkunnade dottern. »Jag
hade så litet, att blommorna blefvo något magra;
men jag tror ändå, att arbetet skall vara artistiskt.»
»Det är rätt bra, du. Har du rensat upp kräftorna
till bränvinsbordet?»
»Jag gjorde det i går qväll. Men Lovisa fick intet
bränvin utan pengar.»
»Sådant våp den Lovisa är! Bränvin måste finnas;
får han icke aptitsupen, så kommer jag ingen väg med
honom sedan. Tag flaskan, Lovisa, och se här får jag
väl spendera aderton skilling. Var flink nu bara in
till distillatorn, och på hemvägen kan du be’ madam
Larsson i portgången, att hon kommer upp och tittar
till sakerna här ute, medan du passar upp vid bordet.»
Medan mor och dotter nu befunno sig ensamma, återtog
Emmy det första ämnet.
»Jag skall icke mera nämna, att herr Rossby är
fattig, efter mamma ej har sympati för verklig,
ädel fattigdom; men jag skall i stället upprepa,
att fröken Köler bestämdt icke kommer hvarken, till
middag eller kaffe. Hon är sjuk, och då har jag ju
ingen som ackompanjerar mig, när min herr svåger
begär, som vanligt, en sång att smågnola för sig
sjelf tills han somnar.
Och alltid skall det vara ur någon opera, annars kunde
jag hjelpa mig sjelf. Vi bli verkligen strandsatta,
om ej mamma besluter sig att bjuda upp herr Rossby.»
»Ja, det vore nog angenämt för den der unge
musikanten, att någon gång få äta sig riktigt
mätt. Men jag känner honom ju inte.»
»Det kan mamma aldrig säga, då han flera gånger
varit så artig och öppnat porten för oss. Och en
gång sammanträffade vi ju, då han kom hem från herr
Torsslows teater. Mamma har nog också sett honom der,
i orkestern, der han spelat hela vintern.»
»Ja, nog känner jag igen karl’n! Då vi träffas i nedre
förstugan, som sker emellanåt, då han släpper ut sina
musikelever eller sjelf går bort, så sopar han ju
så godt som halfva golfvet med hatten, den han ändå
så väl behöfver spara. Men sådant slags ödmjukhet
liknar sig snarare till öfverflödig artighet likar
emellan, än en riktigt fattig ynglings blygsamma
väsende. Hans utseende är i öfrigt rätt sturskt –
’kom inte och sätt er på näsan’, står skrifvet utanpå
... Och öfver hufvud, så ser jag ogerna, att vi
göra den bekantskapen.»
»Hvad mamma dömmer hans utseende oriktigt. Jag
medgifver, att han har någonting stolt och kanske
otillgängligt i sitt ansigte, men då han verkligen
är ytterst fattig (emedan han underkastar sig alla
slags uppoffringar, för att kunna uppfostra sin yngre
bror), så är stoltheten förlåtlig, då den är ärlig. I
öfrigt tror jag, att det är sjelfva ansigtsbildningen,
som det ligger i ... Låt oss bjuda honom!»
»Jag vet icke om Klas Arvid skulle tycka om det. Gud
vet, hvad han kunde tro!"
»Hvad skulle han kunna tro eller säga om ett sällskap,
som ju bjudes för att bereda honom ett nöje? Deremot
tål han ej fröken Köler. Det minnes nog mamma.»
»Jag fick min äldsta dotter så lyckligt bortgift,
att om han inbillade sig någon dumhet, det skulle
förtörna mig, som hoppas få se dig lika väl gift.»
»Nå, om något är ett underligt tal, mamma, så är
det detta. Var Maria i öfrigt med den här driftige
landtjunkarn så lycklig under det enda året, hon
var gift?»
»Det är jag säker om, att hon var ... Och hade
blott barnet fått lefva, så ... men jag fruktar,
som ordspråket säger, ’att då barnet är dödt, är
fadderskapet ute’. Vet du, att han ordentligt lät
krusa sig, för att få honom till den här middagen. Han
var så öfver beskrifning upptagen med affärer under
sitt korta besök i staden för sin ekonomi och förbjöd
allt främmande... Tyst, nu ringer det! Hvad den
Lovisa kan söla! Du får öppna, Emmy.» »Nå, nu kan
mamma då tro mig. Det var återbud från fröken. Om
mamma nu icke bjuder herr Rossby, hvad i all verlden
skola vi taga oss till efter maten! Svåger kan ej gå
genast. Han vill alltid hvila.»
»Det är sannt – och så mycket mera nödgas jag göra
afseende på den der vanliga sångstunden, som jag icke
annars lärer få något tillfälle att be’ honom om ett
lån. Presenten, som han hade med sig, en fattig ost
och en smörbytta, är alls ingenting, nej, mindre än
intet af en rik måg.»
»En måg för detta, mamma. Nå, nu är Lovisa här med
bränvinet; skicka henne ner, så går jag och dukar.»
Hennes nåd skuffade helt omildt till ett fat
sillsalat, som hon med egen konsterfaren hand
beredt. »Lovisa, hör hit! ... Sätt genast ifrån dig
flaskan och spring ner i förstugan till musikanten
...»
»Men, mamma, säg inte så.»
»Tig du, enfaldiga flicka! Gå ner till herr Rossby,
musikläraren, och helsa från mig och fråga, om han
skulle ha’ tid att spisa middag uppe hos generalskan
Livendal och att efter middagen hjelpa fröken med
litet musik för min måg ... Se så, gapa inte på mig,
menniska, och glöm icke att mattimmen är klockan
tre. Skynda dig sedan, så du kommer till maten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
