Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I onödan» sade fröken Emmy, småleende för sig
sjelf. »Det var ju nyss på stund, han gick.» Men hon
svarade ej genom annat än sin lydnad för de moderliga
befallningarna. Inkomna i den fristad, som utgjorde
generalskans allra heligaste, nedsjönk hon i sin
gamla länstol, och sedan Emmy tändt deras vanliga
lilla aftonlampa och gjort det beqvämt omkring den
fundersamma modern, sade denna med ett ovanligt ömt
tonfall i rösten: »Sätt dig här på pallen, barn! Jag
måste omtala för dig, att din syster, stackars Marie,
redan fått en efterträderska.»
»O, mamma, käraste mamma, är det sannt!»
Fröken Emmys röst lät ingenting mindre än bedröfvad.
Hon hade allt för väl förstått sin mors önskningar och
förhoppningar, och som de helt och hållet motstredo
hennes egna, var hon ej i stånd att falla in i den
högtidliga ton, som generalskans meddelande utan
tvifvel kräfde.
»Flicka, du förvånar mig! Jag trodde att du älskade
din systers minne.»
»Snälla, lilla mamma, det minnet kan icke
bli mindre kärt derför, att min svåger tager sig en
ny hustru. I fall vi nu bjudas att tillbringa
någon helg på Almvik, så blir det ej så genant,
som under enklingstiden.»
»Det vet man icke.»
»Nå, Klas Arvid var väl mycket hygglig mot mamma,
då han drog fram sin stora nyhet?»
»Ofantligt hygglig, mer än han under hela sitt
lif varit, det får jag medge, och du skall också få
se bevis derpå ... Men du tycks vara föga nyfiken.
Hvilken gissar du är fästmön?»
»Säkerligen Eleonora C.»
»Huru kunde du ana det?»
»Utaf en temligen löjlig anledning. Jag menar visst
icke derför, att han bjöd henne att i somras stanna
qvar några dagar längre än föräldrarna (det skedde
troligen för min skull, fast mamma blef missnöjd),
utan jag menar, att då jag en dag i min herr svågers
närvaro råkade skratta åt, att Eleonora ständigt hade
så häftiga rörelser, att hon höll på att draga ned
allt från både sy- och divansbordet och gick med så
hurtiga steg, att lampor och porslinsurnor darrade,
han tog ordentligt humör och menade, att det var
långt trefligare att höra en rask fruntimmersgång, än
ett romantiskt sväfvande öfver golfvet ... Damer,
som ej drogo fötterna efter sig, blefvo alltid de
bästa husmödrar.»
»Den der slutsatsen, min flicka, var ganska
klok. Och rena sanningen är, att den blifvande
herrskarinnan på Almvik går, snart sagdt, som en
ladugårdspiga och har icke minsta begrepp om ett
mjukt och lätt väsende. Hon har ju också en röst,
som kan göra ’vällingklockan’, hvilken sammankallar
folket till frukosten, fullkomligt onödig. Men nu
är det som det är, och vi skola i stället för dessa
bristfälligheter fästa oss vid de goda egenskaper, hon
utvecklar. Hon har uppmanat Klas Arvid att hädanefter
blifva dubbelt uppmärksammare emot oss, och du, barn,
får på deras bröllopsdag din systers alla nipper:
diamantbroschen, armbandet och alltihop ... de äkta
schalarna på köpet."
»Det tager jag med bästa samvete emot, ty jag minnes
att Eleonora en dag, så han hörde det, sade, att hon
aldrig, om hon gifte sig med en enkling, ville bära så
mycket som en knappnål, som tillhört första hustrun.»
»Huru oblygt – men mannen, som tillhört första
hustrun, håller hon tillgodo med!»
»Det är en helt annan sak. Han kan ej bortskänkas
... Men hvad gjorde han mamma för artighet?»
»Jo, den var ansenlig. Han ville rangera mina fattiga
skulder. Jag tog till med fyra hundra riksdaler,
och kan du tänka det, han tog upp, då han gick,
och lemnade mig den här. Det var ett vackert, ett
storartadt drag.» Generalskan upptog nu i sin tur
och höll framför dotterns ögon en sedel på femhundra
riksdaler.
»Du förstummas liksom jag. En sådan långschal fick
jag aldrig af min general, och han hade ej stort att
afstå. Han var nödsakad att representera ... Se så,
nu låsa vi in skatten. I morgon skall du vexla och
sedan betala och förvåna hvarenda själ, som har att
fordra af oss. Det måtte komma att kännas besynnerligt
att vakna en morgon, utan att behöfva oroa sig för
skulderna.»
»Mamma har då egentligen aldrig oroat sig för dem»,
vågade fröken Emmy skrattande invända.
»Det har endast sett så ut, mitt barn, men du kan tro
mig, att denna oförsynta djerfhet otroligt plågat
mig. Jag tycker, som sagdt, huru förvånade de skola
blifva.»
»Och, om jag törs föreslå något, så börja vi att ej
mera ta’ på kredit ... icke ens hos bagaren."
»Det kan väl vara för en liten tid, tills respekten
blir stadgad, men sedan måste det gå som vanligt,
och jag betalar när jag får mina qvartal. Jag nödgas
spara någon styfver för sjukdomsfall, ty du kan vara
fullt säker, att Klas Arvid icke gör om det här.»
»Det vore icke heller hvarken billigt eller
behagligt.»
»Nej, det förstås. Nå, till annat! Huru tyckte du
om musikläraren?»
»Huru tyckte mamma?»
»Jo, jag får säga, att han framställde sig rätt mycket
till sin fördel. Hans utseende, som förefaller så
pretentiöst, då man icke betraktar honom på närmare
håll, är särdeles godt och distingueradt. Det skulle
anstå en person af helt annan samhällsställning. Men
du lät mig ej veta, hvad du tyckte.»
»Kära mamma lilla, jag har mött honom så många
gånger, att jag, så att säga, kunde hans utseende
utantill. Men hvad jag hade skäl att fästa mig vid,
var hans utmärkta metod att ackompanjera. Ja, det var
något helt annat, än fröken Kölers sätt. Om jag vore
nog lycklig att få njuta hans undervisning då och då,
skulle jag med vida mera heder än förut kunna låta
höra mig i våra små kretsar ... Jag tycker, att både
mamma och Klas Arvid borde fattat huru väl det gick.»
»Ja, jag minnes att det var superbt, och Klas Arvid
berömde honom mycket. Begärde han ej att få taga
afsked af mig?»
»Han bad om sin djupaste vördnad och anhöll, att han
nästa söndags eftermiddag skulle få komma tillbaka och
gifva mig en timmas lektion. Borde jag kanske nekat?»
»Jag vet just icke det. En lektion ibland betalas till
fullo med äran, att han får gifva den utan betalning.»
-
IV.
Brefvexling mellan Rossby senior ochr Rossby junior.
»Min käre herr brorson!
Nog har man hört omtalas, både i romaner och i det
dagliga lifvet, att en farbror förklarar missnöje
med sin brorson, men att denne behagar att med
uthållande trots förklara krig mot sin ende farbroder
är onaturligt. Jag kunde säga rike farbroder, om jag
icke visste, att du då – taladt på tarflig svenska –
skulle slå mig i näsan med, att du aldrig ger efter
i något för penningars skull och icke bugar dig en
tum djupare, antingen du erhåller dem eller ej.
Detta, min unge herre, är icke något roligt
förhållande för en man, som med noggrann omtanke, men
med den strängaste redlighet, det känner du, sträfvat
ihop en icke oansenlig förmögenhet, för hvilken,
om han ej gifter sig, utan en dag lemnar den tih1
sina brorsöner, han åtminstone borde kunna hoppas och
påräkna att blifva ärad och tackad ... Men till och
med Bernhard, den lille göken, som jag några gånger
mött, då han kommit från skolan, har sökt kila undan;
och då jag fångat honom och bedt honom hälsa på mig,
har han skrattande svarat: ’Tack, farbror, det skall
bli riktigt roligt! När bjuder farbror Vincent och
mig?’ och derpå har den listige krabaten farit af
som en hvirfvelvind.
Nu är rena sanningen den, att jag uppriktigt önskar,
att det här otrefliga grollet skall upphöra. Och jag
hade i dessa dagar mycket tänkt på dig, då jag just
i går, genom ägaren af Almvik, fick höra talas om
dig. Han hade träffat dig hos sin svärmor, och du
hade mycket behagat honom både genom din musik och
din personlighet. Nå, hvad beträffar den sednare,
har det visst ingen nöd, men till karaktären är du
istadig, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
