Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christdala i Småland. O. v. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 ––-
i
fögderiet, vill hit sammanföra ett större antal
kristne och derför antager, att stället af denna
anledning blifvit af de omgifvande hedningarna
benämndt "de kristneso dal", hvilket sedan skulle
hafva öfvergått till Christdala. Å underskriften
af Upsala mötes beslut år 1593 kallar sig Nicolaus
(Erwi): "pastor i Krigztad". Som denne Nicolaus då
var pastor just uti nu ifrågavarande församling,
skulle .TTn^sdala sålunda vara riktigare än Christa^
ehuru man hittills ej fått reda på anledningen till
detta krigiska namn. "Hummelstad", säger prosten
Meurling, "Synes af der uppresta stenar, af hvilka
en ännu (ivarstår, hafva varit ett märkligt ställe;
men dessa stenar tyda icke på krig. På Malghults
ägor nära klockargården finnas fem större och
flera mindre stenhögar, synbarligen ihop-lagcla i
annat ändamål, än att göra den kringliggande trakten
stenfri. Besynnerligt också, att den trakt, der dessa
stenhögar finnas, alltid hetat Kritt-hagarna, utan
att någon tradition nämner något om anledningen till
detta namn. Skulle icke möjligen någon i forntiden
betydande person med namnet Kritt eller Krite varit
här boende och jordad och stället deraf blifvit
kalladt Kritts-Krites dal eller stad och detta för
lättare uttal Öfvergått till Christ-Krigsdal eller
stad och slutligen det blifvit socknens namn? Den
ena gissningen kan vara så god som den andra. Saken
stannar ändock vid gissning."
Rörande "Socknens ålder och beskaffenhet", säger
prosten Meurling bland annat: "Huru snart Christdala
blef egen församling är omöjligt bestämma. Ar 1462
hade den egen prest och prestbol.
"Betraktar man nyare naturforskares uppgifter,
som bestämma Östersjöns nordvestra strands årliga
lyftning till en half tum, så skulle för ett tusen
år tillbaka hela Döderhults socken, en stor del
af Misterhults * nu varande fasta land och mycket
af Christdala varit skärgård. Holmar och högre
platser hade då blott kunnat vara bebyggda. Var
landet vid denna tid tillbaka fyrtio fot lägre än
nu, så synes icke otroligt, att vikingaskepp kunnat
uppkomma i Margölen och någon viking haft sin bostad
der nu Kritthagarna äro och de stora stenhögarna
finnas. Större vattensamlingar hafva funnits, som nu
blott genom namn på ställen antydas. De låga trakter,
som omgifva prestbostället, hafva säkerligen utgjort
en insjö, som hetat Glinsjön-, ty hvarför skulle
annars bostället benämnas ö (Stensö), och berget nära
dervid kallas från uråldriga tider Glinsj öberg.
"Hela socknen utgöres af höjder och dalar och de
senare äro till stor del upptagna af små sjöar
och gölar, omgifna af kärr och mossar. Ärligen
ske utgräfningar, så att både åker och ängsmark
vinnes. Flera kärrängar synas tydligen hafva
varit vattensamlingar, men som igenvuxit. De högre
trakterna bestå af söndersplittrade urberg, som genom
sina många kring-vräkta större och mindre stenblock
försvårat odlingsföretagen, men dock genom ihärdighet
öfvervunnits. Jordmånen är lera, lättmylla och på
några ställen sand-, bördigheten stor, blott åkern
rätt skötes."
Så lyder beskrifningen, hvartill må läggas,
att denna kuperade socken, med sina löfskogar
och många vattendrag, är särdeles vacker. En af
glanspunkterna är onekligen trakten kring den högt
belägna kyrkan, med en dalgång, som, sträckande sig
utåt sjön Hummeln, synbarligen fordom varit sjö, men
nu utgöres af grönskande ängar, omslutande åtskilliga,
mest med ekar bevuxna, större och mindre kullar. I
denna dalgång låg, på en af ekar, askar och björkar
beskuggad kulle, den forna kyrkan, af hvilken nu
mera dock knappast några spår finnas. Deremot synes
tydligt, att en der nedom befintlig, af höga träd
omgärdad, gräsplan fordom varit kyrkogård och å
densamma finnes ännu qvar tvänne grafmärken, det
ena en, öfver en grafplats liggande, stor stenhäll,
hvarå fragmenter synas af ätten Slättes vapen samt
årtalet 1645. Under den andra grafstenen, som är
mindre och upprättstående och hvarå inskriften är
nästan utplånad, men årtalet 1700 ännu kan urskiljas,
lärer en länsman Hök hvila. Särdeles romantisk är den
nu mera knappast skönjbara vägen mellan denna forna
kyrkoplats och prestgården. Också omtalas många
underliga händelser, som der skola hafva timat. Att
många "troll" fordom promenerat på denna väg, är lika
tvärsäkert, som att många sådana haft sitt tillhåll i
Rackeberget på Hägerumsskogen och som att "Suggan vid
Lem viks bro", på vägen mellan Träthult och Fallebo,
verkligen har funnits -till.
I sammanhang med dessa trollhistorier vill jag anföra
ännu några rader ur prosten Meurlings förut nämnda
"Anteckningar".
"Så kalladt skrock", säger han, "gäller ännu** och
många tro derpå. Det mesta deraf innebär en omklädd
sanning eller ett helsosamt råd och bör derför icke
föraktas. Må här anföras såsom exempel: ’Spotta
på stället, der du ämnar sätta dig.’ Varningen
är: Se dig för. - ’Gå icke barfota i källaren,
ty då surnar drickat.’ Rådet är: Akta dig för
förkylning. - ’Bjud den främmande sitta, ty annars
borttages barn-roen." Meningen är: Var gästfri. -
’Sigta icke med oladdad bössa, ty fan kan lägga
skott deri.’ Rådet är: Lek icke med skjutgevär, och
så vidare. Dessa skrock innehålla således egentligen
vishets- och lefnadsregler."
Rörande språket inom socknen yttrar samme antecknare:
"Talspråket är en mellansort af högsvenskan och
småländskan. Det har icke den egentlfga småländskans
bräkande, diftongfulla ljud, ej heller högsvenskans
rena, klara. - A i slutet af ord låter såsom e; man
säger aldrig: Vi tala, göra, höra, utan: Vi tale,
göre, höre. - A midt i ett substantivum, såsom i varg,
talg, marknad, låter icke som a, icke som ä, utan
såsom dessa ljud sammanblandade. - I låter som ä och g
som j uti mig, dig, sig. Språket ljuder lent, men för
ovana öron mindre behagligt. Egna ord finnas ganska
många, såsom: Komt i stället för brådt-, Snappa***
för skynda., Kassig för egenvillig; Tidrådig för
nyckfull-, Ty en för granntyckt." Härtill må fogas,
att Christdala-allmogen säger: märkvärdig i stället
för egendomlig, samt uttalar nog, skog: nöj, skoj,
och så vidare.
Hvad denna allmoge i öfrigt angår, må nämnas, att
den består af "äkta småländingar", hvarmed förstås
ett arbetsamt, ihärdigt och förslaget slägte, men
äfven ett envist och lätt-retligt. Nästan alla kunna
ett handtverk.
Under rubriken. Ålderdomsminnen förekommer i Meurlings
Anteckningar: "Sådana finnas icke flera än stenarna
vid Hum-melstad och stenkumlen i Kritthagarna. Orsaken
till deras tillkomst är helt och hållet okänd;
traditionen nämner icke en gång derom. De förblifva
tecken, att i en aflägsen forntid på dessa trakter -
varit något. Af jordfynd kan blott anföras, att 1824
hittades på Libbekulla ägor en samling till det mesta
förrostade järnpilar och 1841 vid Dabbekulla under
en större ek, som vid ett odlingsföretag borttogs,
ett svärd och några järnpilar, samt 1845 i en aflägsen
mosse på Bjälebo ägor en större ring utan både konst-
och metallvärde."
Innan jag öfvergår till beskrifningen af Christdala
nuvarande kyrka, torde jag böra förutskicka
några ord rörande det forna templet. Detta, som
ursprungligen var af trä, men senare erhöll en
tillbyggnad af sten, stod, intill år 1790, vid förut
nämnda grafplats, i slutet af prestgårdsängen, nära
vägen från Christdala till Århult. Sannolikt hade
här förut varit en offerlund, ty de kringliggande,
med resliga ekar beväxta, höjderna gjorde dalen
der nedom till ett stillsamt, lugnt och allvarligt
ställe, som stämde sinnet till andakt. Då hedendommen
gaf vika för kristendommen, bibehölls utan tvifvel
samma plats till gudstjenstens förrättande och
det lilla trätemplet uppbyggdes. Kyrkans både tak
och väggar voro. målade och bibliska tilldragelser
der framställda - groft och illa utförda, liksom de
klumpiga bilderna från katolska tiden, hvilka prydde
altaret. Sjelfva träkyrkan var beklädd med furuspån,
hvaraf en del var fastsatt med enpluggar i stället
för spik. Klockorna hängde i klockstapel. Marken,
som på den sida, hvilken vetter åt prestgården, omgaf
kyrkogården, var då som nu gräsbeväxt och beskuggad
af täta, lummiga ekar och andra löfträd samt
* Båda dessa socknar, belägna utmed hafvet, gränsa
till Christdala. ** Anmärkas bör dock, att detta
skrefs i början af 1850 talet. *** Der säger
norrbottningen: snippa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
