Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En natt i dschunglerna - På klostergården. Fr. Barthelson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
ljöd det i fjärran som en räddningssång, och jag
stod ett ögonblick stilla för att öfvertyga mig,
att mina öron ej bedragit mig.
I detta ögonblick visste jag icke om jag var vaken
eller drömde, om jag var vid mina sinnen eller
förryckt. Allt var kanhända en elak mara, och min
fruktansvärda reskamrat ingenting annat än ett foster
af min fantasi? Jag nöp mig i armen för att erfara om
jag icke drömde, men jag hade icke behöft detta prof-,
ty der var tigern och nu rakt framför mig! Han måste,
under det’ jag lyssnade, hafva passerat förbi mig,
och nu låg han hopkrupen midt på vägen, ej mer än
tjugo steg ifrån mig.
Månen sken mycket klart, icke ett moln skymde dess
ljusa skifva och jag urskilde tydligt hvarje lem af
djuret, till och med svansen, som det med en snabb,
darrande rörelse lät leka från ena sidan till den
andra. Instinktmessigt tog jag några steg tillbaka,
viss om att tigern nu skulle göra ett eller två stora
språng, sådana som äro egendomliga för detta djur,
då det anfaller.
Detta inträffade icke; deremot sköt han sig med buken
mot marken allt närmare, och detta så omärkligt, att
jag blott derpå kunde se att han flyttade sig framåt,
att afståndet mellan oss förblef detsamma. Åter
gick jag bakåt, halfdöd af förskräckelse, och dock
något uppmuntrad af ropen på afstånd, hvilka redan
ljödo närmare. Det var utan tvifvel någon palankin,
som nalkades från Puri; om han inträffade i rätt tid,
"så vore jag räddad. Frågan var, om icke tigern dess
förinnan skulle kasta sig öfver mig.
Jag kunde ej längre tänka, allt gick omkring i mitt
hufvud och jag förlorade medvetandet. Huru länge jag
var vanmäktig, kan jag icke säga. När jag vaknade,
befann jag mig i armarna på en främling, som lutade
sig öfver mig och höll en flaska till min mun. En
skara bärare och beväpnade personer stodo omkring mig,
och jag såg två palankiner, af hvilka den
ena var Waldrons. I få ord förklarade den främmande
huru allt tillgått:
"Han var i egenskap af distriktets uppbördsman
stadd på en embetsresa från Puri inåt landet, då
han kom till det ställe, der den stackars Waldron
låg. Lyckligtvis hade han sitt reseapotek med sig
och var till hälften läkare. Han drog genast försorg
om min vän och lät sina öfvertaliga bärare upptaga
dennes palankin. De hade icke hunnit långt, då hans
folk upphäfde ropet:
’Bagh, Bagh!’ (en tiger, en tiger).
"Han fattade genast sin bössa, som låg bredvid honom,
men utkommen ur palankinen, såg han icke till någon
tiger, -utan endast mig. Att en europé befann sig
ensam på en sådan väg och i ett sådant tillstånd,
var honom en gåta, till dess jag berättade honom
min historia. Då jag var för svag att kunna gå,
lät han lyfta mig in i sin palankin och gick sjelf
bredvid mig."
Nu återstår icke mycket att berätta. Emot morgonen
voro vi åter i kolerabyns värdshus, der vi snart
repade oss. Yår vänlige räddare skaffade oss så många
palankinbärare, som vi behöfde, och vid full dager
färdades vi för andra gången genom dschunglerna,
af hvilka jag behållit ett så fruktans-värdt
minne. Utan äfventyr uppnådde vi Puri och voro inom
kort fullkomligt återställda.
Långt efteråt erhöll jag ett bref från vår
uppbördsman, beledsagadt af en tigerhud, hvilken han
försäkrade hafva tillhört det odjur, som förföljde
mig. Blott denna enda tiger, skref han, hade gjort
vägen till Puri osäker, och en schikarri hade
dödat honom, för att förtjena det af, regeringen
utsatta priset. I djurets mage hade man funnit ett
fruntimmersarmband af guld, så framt detta icke var
ett påhitt af schikarren.
Tigerhuden ha,r jag ännu i behåll, men jag behöfver
icke betrakta den, för att i minnet återkalla alla
enskildheterna af den fruktansvärdaste natten i hela
mitt lif.
J?å klostergården.
(Tillhör illustrationen på nästa sida.)
er nere på klostergården De glömde bad’ bön och
bikt, Den främmande bror Lorenzo Och klostrets bror
Benedikt.
De stredo, men ej om glosor Och ej om scholastiskt
snack; Här gällde, hvem som var mästarn I konsten
att spela schack.
Bror Benedikt tog de hvita, Lorenzo de svarta an;
Den ene var också påfvens, Den andre var kejsarns man.
Och der var nu bror Justinus Som munskänk och vittne
med, Och äfven den digre Clemens Sig slagit vid
bordet ned.
Och klostrets mest ädla drufva Ur sirade kannan flöt,
Der hjeltar på brokigt slagfält Nu knäckte mång’
taktisk nöt.
Med rynkade pannor gjordes Mång’ listig och svår
attack; Och blef blott en bonde slagen, Man genast
hans graföl drack.
’Bad’ damen och löparn föllo I finspunnet tankenät;
För munklisten tycktes darra De docklika majestät.
]Jen redlige bror Justinus Slog ärligt hvart glas uti
Och tyckte, han förr ej skådat Ett mera honnett parti.
Men Clemens, den gamle skalken, Så innerligt hjertligt
log; Han tänkte nog: slika räfvar Ej träffas i
hvarje skog.
Än väger och väger spelet, Och hur skall dess utgång
bli, Ty mästare äro båda - Kanske blir det blott
remis.
Lorenzo har många chancer, Han har ju ett torn också;
Men om hans SchÖnhausen faller, Hur går det med
kejsar’n då?! ’
Der nere på klostergården Än glömma bad’, bön och
bikt Den främmande bror Lorenzo Och klostrets bror
Benedikt,
Fr. Barthelson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
