Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIII.
En vigtig afton.
Då Vincent inträdde i generalskans våning, blef Emmy
genast lugnad för all den oro, som satt hennes unga,
varma blod i svallning och för hvilken det kalla
vattnet ej i ringaste grad visat sig verksamt, ty hon
måste ju tänka på sången och tête-à-têten vid pianot.
Men i hvarje lifvets förhållande finnes ingenting,
som gör oss mera obesvärade vid en persons möte,
som vi af någon orsak varit oroade af att möta, än
att se denna person komma emot oss med ett gladt och
i allo frimodigt utseende; ty i den lifsvärmande
glädjen, då den icke är beslägtad med en dåraktig
uppsluppenhet, ligger liksom ett botmedel mot all
oro och förlägenhet,
Vincent kom så raskt och lifligt emot Emmy, som om
de varit bekanta i ett halft dussin år och derunder
ändå blifvit temligen förtroliga med hvarandra.
»Min bästa fröken, det är så länge, som ni fått
kasta era blickar på en allvarsam och sorgbunden
stereotyp upplaga af en fattig granne, att jag vet –
lika godt huru – att ni med deltagande skall höra, det
Gud och min hederlige farbror lyftat den sjelftagna,
nu må jag gerna säga det, väl tunga bördan från mina
skuldror. Hela min själ strömmar så öfver af lycka –
ty ni vet ännu icke allt, som jag har att glädja mig
åt, – att jag skulle qväfvas, om jag ej hade någon
annan än mina små fattiga gipsgudinnor att meddela
mig åt. Vill ni förlåta min dristighet, som jag strax
skall öka med en annan, förutom den här tredje.» Han
tog i ett slags barnslig förtjusning den unga flickans
hand och kysste den med öm och vördnadsfull ödmjukhet.
»Ja», svarade Emmy, ur hvars ljufva, blåa ögon äfven
glädjen strålade, ehuru hon måste söka gömma dem
för de blixtrande, svarta ögon, som så girigt sökte
hennes. »Ja, jag erfar med innerligt deltagande,
att er landsflykt nått sitt slut, ty man måste väl
alltid vara stadd i landsflykt, då man är skild från
mycket, mycket, som jag tror ni varit skild ifrån,
då ni aldrig velat skapa om er ställning – fast ni
måhända lätt kunnat det.»
»O, så sannt ni uppfattar den hårdnackade musikvurmen!»
»Men det var alldeles icke på honom jag tänkte. Jag
tänkte i stället på ...»
»Ah, jag förstår – ni tänkte på den stolte, kalle
mannen, som ni anade lefde i andlig landsflykt och
slöt sitt hjerta för både Gud och menniskor ... som
misskände allt och alla. Tack, tack! Huru modig, huru
ädel ni är, som låter mig veta detta, huru ömsint. Men
vet, att mörkret nu vikit för ljusets makt ...»
»Nu är det jag, som har skäl att tacka för det ni ej
härmades på min anmärkning. Men jag kan säga, att jag
ej vet huru jag vågade den. Jag har alltid varit för
uppriktig, jag är en helt och hållet konstlös natur
och har ett barns innerliga tro på makten af en bön
i rättan tid. Den förekommer all hårdhet i sinnet.»
»Hvad i all verlden kommer åt flickan», mumlade
generalskan, som då hon hörde talas i salen, smög sig
till förmaksdörren för att lyssna. »Hon har bestämdt
blifvit anstucken af läseriet! Tala med en ung man
om böner! Det är tid att jag går in och hör efter,
hvarför de icke börja lektionen.»
Och så trädde fru generalskan högst vördnadsbjudande,
men mycket mild, ut till de unga och hörde Emmy säga:
»Goda mamma, herr Rossby har nu slutat den smärtsamma
delen af sitt lif. Han är alldeles försonad med
sin farbror.»
»Dertill gratulerar jag; men ni voro förmodligen
rädda att störa mig, efter pianot icke ännu är
öppnadt.»
»Min nådigaste fru generalska, jag sade nyss till
fröken, att jag i dag hade ett annat ärende. Min
farbror gaf mig i kommission att köpa fyra
teaterbiljetter på Mindre teatern, två för honom
– han sitter alltid på parkett – och två för mig
sjelf. Jag tog då två på första raden och det är
dessa två (han framtog biljetterna), som jag tänkte
taga mig den kanhända allt för stora djerfheten,
att erbjuda damerna.»
Generalskan var lika lycklig af att sitta på första
raden, då hon besökte teatern i allmänhet, som madam
Andersson var öfver att kallas fru, och hon värdigades
derför mycket nådigt emottaga det ödmjuka offret af
musiklärarens hyllning.
»Emmy», sade hon till denna, som icke vågat svara
hvarken med blick eller ord, »skicka genast Lovisa
ned till vaktmästaren på gården och fråga, om han
kan vara här litet efter half sju.»
Vincent ägde allt för mycken takt och dessutom icke
tid att erbjuda sig som åtföljande kavaljer. »Tycker
någon», tänkte han, skrattande inom sig – för lycklig
att vredgas – »att det gått an, att fru generalskan
offentligt kommit i sällskap med honom, som ännu var
en af ’orkesterherrarna’. Man kunde ju då trott, att
hon, den förnäma damen, varit bjuden på fribiljetter
af honom ... nej, det gick ej an; men att träffas
vid utgåendet det blef förträffligt.»
Och så tyckte å sin sida äfven generalskan, ty hon
sade helt förbindligt: »Jag sparar in vaktmästaren
på hemvägen, herr Rossby; då ha vi ju sällskap,
efter som ni då har tid ...»
-
Ouverturen var slutad.
Herrarna hade just nedlagt sina instrumenter och
börjat begifva sig ut, då Vincent, som nästan
hvarje ögonblick flyttat ögonen från noterna upp
till en viss loge på första raden och kännt sig
lyftad till himmelens sky hvar gång en blyg blick
(under generalskans mönstring med kikaren åt annat
håll) träffade honom, plötsligt, just som ridån gick
upp, fick se något, som satte hans lycksalighet
i största fara att göra ombyte. Han såg nämnligen
logedörren åter öppnas och en liten fin herre med
glasögon och stora fasoner sätta sig till rätta,
hvilket dock måste skett med så mycket intrång på
de framför honom sittande fruntimmernas ryggstöd,
att generalskan med en onådig min vände sig om. Men
hufvudet kom långt ifrån hastigt tillbaka, ty det fick
mycket att göra, innan det med de allra förtroligaste
nickar besvarat alla bugningar och komplimanger från
herrn med glasögonen. Och icke nog härmed; frökens
hufvud måste också vändas, och ehuru det genast vändes
tillbaka, hade Vincent hunnit uppfatta, att en mörk
sky farit öfver Emmys mjuka, fina kind.
För att nu visa, att han icke glömde sin värde
farbror, skulle han nicka åt denne, men hvad fick
han då se? Jo, att farbror också gjort ett, som det
tycktes, oändligt angenämt möte. Han talade sakta
med icke mindre än två fruntimmer, ett äldre och ett
yngre, och Vincent visste ej huru han kom att med
detsamma påminna sig ett yttrande, som farbrodern ofta
haft och senast upprepat vid bordet samma middag:
»Innan jag fyller femtio år, måste jag ha en yngre
värdinna vid bordet, men har jag ej sett henne innan
dess, och jag har bara nio månader qvar till det
femtionde, så får kusin Barbro behålla hedersplatsen
till slutet, ty då är sista terminen till ända.»
Och konstigt såg det för Vincent ut på båda
hållen. Generalskan gjorde oupphörligt behagliga miner
åt sin granne bakom, och denne ville oupphörligt störa
Emmy, som lyckligtvis visade sig temligen besvärad,
och farbror Knut beställde glace på glace till damerna
och tog halfva brickans konfektpåsar och sänkte ned
till deras knän.
»Att detta just skulle inträffa i afton», tänkte
Vincent, oändligen misslynt, icke det ringaste för
kurtisen på parterren, men så mycket mer för den,
som ägde rum i logen, ty der tilldrog sig bestämdt
något på en gång främmande och förtroligt. Och
dertill hade säkert aldrig fröken Emmy haft ett så
fullkomligt förblandande utseende, som denna afton,
något, som en hel del på henne riktade kikare äfven
bekräftade. Vincent kände ett brinnande behof att,
om han det kunnat, dölja hennes skönhet. Icke blott
ansigtets, utan äfven den del af hennes gestalt,
som råkade vara synlig och hvilken vid hvarje den
lättaste rörelse förrådde dessa smidiga och vågformiga
konturer, hvilka hos den unga flickan utgöra den
idealiska omdaningen från barn till qvinna. Men hvad
kunde han göra? Intet annat än hvad han gjort, pinas
och brinna, tills han spratt häftigt till vid ridåns
fall och kapellets återkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
