Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mia. D. S. S. A. - Första fjäriln. Egerius - Sidobre-platån. A. H-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
och glad genom skogen. Hvad det är för en fröjd att
hämnas, i synnerhet då man är liten och i allmänhet
så underkufvad och ofta förolämpad, som Mia ansåg sig
vara! Hennes lilla linkänsliga hjerta sårades så många
gånger dagligen, utan att någon brydde sig om de ord,
hvarmed hon försökte återgälda skyrnferna. Derför
var det så trösterikt att se, att hon också någon
gång förmådde göra en menniska ond.
Hon plockade sina lof och ljungblommor i det gladaste
lynne. Slutligen vände hon hemåt.
"Ja g undrar, hvad Martha skulle säga, om hon visste,
att jag gjort Karl ond", tänkte hon. -/Jag får lof att
tala om det för henne", och hon skyndade på sina steg.
Martha var ännu qvar i ber sån, ty Mia såg hennes
ljusa klädning skymta mellan löfven.
"Martha, Martha, vet du, Karl är ond", ropade hon i
ett andedrag, i det hon kom inrusande. Men plötsligt
stannade hon och stod orörlig vid ingången.
På sätet bredvid Martha satt Karl, lindande sin arm
om hennes lif. Martha höjde just upp sitt hufvud, som
hvilat mot hans axel, och båda brusto ut i skratt,
då de hörde utropet och sågo den lilla förstelnade
figuren vid ingången. Martha sprang fram till sin
lilla syster och tog henne med sig till bänken.
"Karl är inte ond, det kan jag försäkra dig",
sade hon-
Sagde person lutade sig förtroligt öfver Marthas
axel. "Jag förlåter dig", fortsatte han, "blott du
lofvar att bli min svägerska."
"Aldrig!" Mia gömde ansigtet vid Marthas bröst.
"Du blir det ändå", hviskade Karl retsamt i hennes
öra.
fiNej, jag vill icke bli det, och du kan icke tvinga
mig. Det kan han ju inte, Martha?"
Mias syster drog henne till sig och smekte henne.
"Jag tror nästan, han kan det, min älskling. Du får
lof att finna dig i ditt öde."
"Men, hvad är då en svågerska?" frågade Mia
ångest-fullt och fäste en orolig blick på Karl.
Han smålog, tog henae ur Marthas armar och ställde
henne ned på marken.
"Det har jag icke tid att säga dig nu", svarade han,
"men i morgon skall du få veta dina nya pligter. Gå
nu och plocka mera blommor, ty sådana behöfva vi en
hel mängd i dag."
Mia gick. Hon hängde sitt lilla hufvud som en martyr
och satte sig på marken under jasminbusken. Hon lade
sina små händer öfver ansigtet och grät, grät för
att hon blef så despotiskt behandlad, grät för att
hon aldrig lyckades att hämnas och grät framför allt
för att hon skulle bli Karls svägerska.
D. S. S. A.
Jeklagligt tycks det visst, att tiden går;
’" Dock finns det ett, som der vid lag mig tröstar:
Det är då jag - som annars räknar höstar -
I förbifarten stöter på en vår.
Jag låter honom taga mig om hand, Som han, då jag
var litet barn, det plägat, Och ströfvar fram, så
långt som solen vägat, Bland drifvorna invid min
insjös strand.
Men sannerligen sådant föll mig in, Som att i dag fa
sigte på en fjäril-, Jag tvekat, jag, att titta från
min äril, Och han, den sällen, handlöst lemnat sin!
Hur litet gäller dock en bräcklig kropp För dem,
som efter ädla bragder törsta! -
* Som bekant, hemtar sig folktron af första fjårilns
öfver hufvud, för hela det följande året.
fjäriln.*
Ej sannt, du fjäril, som är vårens första, Det var
ej slump, som styrde hit ditt lopp?
Så långt jag minns, hon varit mörk och ful
För mig, de gångna årens minnesruna:
De årens förstlingsfjär’lar varit bruna,
Men du - jag märkt det nogsamt - du är gul!
Så kom ej du mitt tysta hopp på skam: I hvad på
dig beror, det förr bekräftar Det hopp, att allt,
som än vid mörkret häftar, Skall småningom till ljus
sig sträfva fram.
Och allt för långt kan ej ens jag ha’ dit< Blott
några fjät ännu af tiden slitna, Och när jag sjelf
till skörd har hunnit hvitna, Skall, vårbebådare,
jag se dig hvit!
Egerius. mörkare eller ljusare färg en spådom för
den stundande sommaren eller,
Sidotore-platån.
. nnan Cevennerna sammanlöpa med Pyrenéernas
yttersta förgreningar, blifva de småningom lägre och
vidsträcktare och uppfylla med sina sista sluttningar
de sydliga franska länen Aude, Tarn och en del
af Herault. De två förnämsta bergskedjorna, som
genomlöpa Tarn, äro Svarta berget, hvars högsta rygg
bildar en del af gränsen mot Aude, samt Canne-berget,
som utgör en fortsättning af Espinouse-bergen.
På dessa båda bergsträckor, hvilka förete en ganska
storartad anblick, uppskjuta spetsar af en ansenlig
höjd, hvilken genom bergpassens och dalarnas djup blir
ännu mer i ögonen fallande. Nore-platån, till exempel,
är belägen på en höjd af 3,800 fot öfver hafsytan,
och Montalet-berget är 4,000 fot högt.
Innesluten bland Canne-bergen ligger granitplatån
Sidobre, ett naturens under, som väl är vardt
turistens och geologens uppmärksamhet.
Sidobrens hufvudmassa, belägen öster om Castres, har
formen af en afskuren, nästan eliptisk kon, hvars öfre
plan är horisontalt. Denna platå är helt och hållet
innesluten af de omkringliggande bergen, hvilka
åt densamma bilda en omhägnad af skiffer. Lodrätt
uppstigande ur Agoutflodens och de öfriga
bergströmmarnas slingrande vatten, hafva dessa gräft
skåror af svindlande djup på den kala klippväggen.
Platån är uppfylld med ofantliga block af den
vackraste granit, hvilka ligga staplade på hvarandra i
de bisarraste hopar och hvilkas läge ofta tyckes helt
och hållet trotsa jemn-vigtslagens fordringar. Pennan
förmår icke skildra det djupa intryck, som äfven
den för naturens skönheter minst känslige erfar vid
åsynen af denna majestätiska oordning, bland hvilken
en menniska förefaller som en myra, krypande på
en stenhög.
De oförklarligaste jemn vigtslägen förekomma ymnigt
bland de uppstaplade stenmassorna. Flera af dessa
nästan darrande klippblock, hvilka blott på en enda
punkt hafva något stöd, det ett barns hand synes
förmå rubba, men hvilka likväl äro omöjliga att flytta
från stället^ erbjuda rik näring åt den vidskepelse,
som är rådande i denna trakt, ett sagornas förlofvade
land, med alla dess lemningar efter jättelika palats
och dessa ofantliga massor af byggnadsmaterialier,
hvilka med öfvermensk-liga krafter blifvit samlade
för ofullbordade byggnader, för att sedan åter
kringspridas liksom af en titanernas nyck. Sidobrens
sluttningar äro beklädda med ängar, på hvilka man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
