Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Täflingen. Edv. Evers - Magnetens under. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Men guden vinkade långt ifrån, %
Och ynglingen kom dit opp. »Jag hört din längtan,
du dalens son, Din bön och ditt blyga hopp.
»Jag sett dig vaka vid moders härd Med aldrig
svigtande tro, Fast vinkad af fröjder och lust och
flärd, Du stannat i fattigt bo.
»Tag kronans gull, det är smidt för dig, Ty ädlast
af alla den är, Som lidande vandrar på dygdens stig
Och alls ingen lön begär.»
Och guden, med pilten i famnen tryckt, Bak aftonrodnan
försvann, Men bergets hjessa vid dagens flykt I
gyllene purpur brann.
Eclv. E ver s.
IMLag-netens uncåex».
lagra kroppars egenskap att draga hvarandra till
sig ’ är högst underbar, huru vanlig den än i
sina^ytt-ringar förekommer oss såsom tillhörande de
lifvets hvardagliga företeelser, halka
hvilka lätt förbi, utan att tilldraga sig vår
särskilda uppmärksamhet eller ens lemna någon
sysselsättning åt våra tankar.
Men nödgas vi till exempel helt plötsligt besvara
frågan, hvarför ett i luften uppkastadt föremål
återfaller till jorden, så stå vi strax framför
en af dessa stora gåtor i naturen, efter hvilkas
lösning menniskorna i årtusenden forskat och kanske
ännu i årtusenden skola forska, utan att kunna med
bestämdhet säga: nu veta vi det. Det vanliga svaret,
att det kastade föremålets återfall till jorden
beror på jordens dragningskraft och att hela jorden
är en enda stor magnet, angifver blott förhållandet,
men förklarar det icke.
Och säger man, att det är tingens natur att utöfva
dragningskraft på hvarandra, så innebär detta alldeles
detsamma, hvarken mer eller mindre.
När två menniskor sympatetiskt mötas eller dragas till
hvarandra, så är detta någonting, som i vanliga fall
kan förklaras, dock långt ifrån i alla, Det kan vara
samstämmighet i lefnadsmål, i åsigter, i tankar, i
sättet att uppfatta lifvets företeelser och i förmågan
att göra sig dem till godo-, det kan vara gemensamhet
i minnen och i förhoppningar, i sorger och lidanden,
i framgångar och fröjder, i lycka och olycka; ja,
det kan vara rent yttre förhållanden, lika väl som
inre egenskaper, hvilka förklara denna frändskap,
som alstrar vänskap och kärlek. Men vi se också ofta,
att personer dragas till hvarandra på ett alldeles
oförklarligt sätt: ett flygtigt sammanträffande kan
lemna intryck för hela lifvet. Der står man inför
det oförklarliga.
Visbyintoriör från 1600-talet.
(Teckning af C. S. Hallbeck; tillhör texten, sid. 82.)
Med dragningskraften mellan liflösa ting är det
ett helt annat förhållande. Der förnimmer man
blott den dolda Waften genom dess verkningar, man
skönjer dess styrka och begränsning, men man vet
ej hvarifrån den kommer eller hvart den går.
Skaldens utrop om elden:
"Man förklarar ej
dess gudalåga, Men man värmes af den",
är tillämpligt jämväl på denna dragningskraft, liksom
på andra af naturens ännu oförklarade företeelser.
Till dessa hör i framstående grad magneten. Hvem är
numera obekant med den, i dess vanligast förekommande
form af små, rödmålade hästskor, hvilka hänga
dussinvis i bodfönstren, der handel drifves med
vetenskapliga instrument? Men hvem tänker närmare på
det naturens under, som genom dessa små tingestar
uppenbaras? Vi skola här med några ord och bilder
leda våra läsares uppmärksamhet derpå.
Om försök anställas med en magnet, i vanlig
hästskoform eller på annat sätt konstruerad, så visar
det sig snart, att dess dragningskraft endast utöfvar
inflytande på ett ringa fåtal ämnen. Bland dessa är
jernet känsligast, vare sig, att det förekommer rent
eller uppblandadt med andra ämnen, med undantag för
antimon och arsenik. Några andra enkla kroppar såsom
nickel, kobolt, magnesium och uran, men endast i rent
tillstånd, låta sig äfven påverkas af magneten men
icke i lika hög grad som järnet.
Vid fortsatta försök med magnetens verkan på ämnen
af järnnatur öfvertygas vi äfven, att endast en af
de järnmalmer, som i större myckenhet förekomma på
jorden, den, hvilken, såsom i Sverge, bearbetas,
dragés af magneten. Detta är ganska egendomligt,
då till exempel ett stycke järnspat, som för den
oerfarne helt och hållet liknar järn, synes alldeles
oberördt af den magnetiska kraften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
