Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealerna. Af Lina Mn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
rosenfärg. Det var en sådan afton, då de ungas hjertan
så gerna öppna sig för hvarandra och då tankar
och känslor så lätt taga en svärmisk riktning. På
spetsen af en kal klippa, der man hade en vidsträckt
utsigt öfver hafvet, hade de tre unga flickorna valt
sin plats för att svärma och drömma. De hette Anna,
Ellen och Ingeborg. De innehade ungefär samma ålder,
emellan sjutton och aderton år. Anna var finska,
med ett käckt, öppet och gladt utseende, ett par
trovärdiga, blåa ögon, ljust hår, röd, leende mun
och friska, hvita tänder. Ellen var äfven blondin,
men hennes drag voro mera regelbundna än Annas,
och uttrycket i hennes ansigte var oändligt vekt och
ljuft. Hennes hy liknade mera liljan än rosen, hon
såg späd, fin och något sjuklig ut. Ingeborg var mörk,
med eldig blick, stolt hållning och ett trotsigt drag
kring den svällande munnen.
^Flickor», sade efter en stunds tystnad den ostyriga
Anna, som ej länge tyckte om att drömma tyst,
"flickor, nu få ni lofva mig, att ej genast glömma
bort er finska vän, när vi skiljas åt. Och kom ihåg,
att ni för all del skicka mig era förlofningskort,
så jag -får veta, när ni gifvit bort er på nåd och
onåd. Apropos, jag undrar just hvad slags männer,
ni en gång skola få!»
"Hvarför säger du ni?» inföll Ellen småleende. »Än
du sjelf då?»
»Bah, jag ämnar aldrig gifta mig!» och Anna utstötte
en liten pojkaktig hvissling mellan de präktiga
tänderna.
»Du? Du blir den första af oss, som springer i
fällan», utropade Ingeborg.
»Tror du? Men det gör detsamma, det var nu om er jag
undrade, ej om mig. Låt mig för ro skull få höra,
huru-dana era idealer se ut; jag menar Idealerna af
era blifvande männer.»
»Jag tror knappt, att jag har något ideal», sade
Ellen.
»Pfui, det har väl alla flickor, ja, ja, inte jag
. . . men du, Ingeborg, har nog redan länge svärmat
för ett ideal; låt oss höra, hur han ser ut!»
»Nå ja, ni kunna gerna få veta, hur den bild ser ut,
som min inbillning skapat såsom den, hvilken en gång
i verkligheten skall få mitt hjerta och min hand.»
Hon teg ett ögonblick, och de stora, mörka ögonen
blickade tankfullt ut öfver hafvet. Derefter fortfor
hon:
»Den jag en gång skall älska, måste först och främst
vara rik - ja, Ellen, se ej så förebrående på mig -
du vet icke hvad det vill säga, att under hela sin
barndom lefva i försakelse, om ej i verklig fattigdom;
att knappt vuxen gå ut i verlden och förtjena sitt
bröd sjelf, och detta bröd stundom surt nog. Att
tjena hos andra, då man sjelf skulle vilja befalla,
att ödmjuka sig, då man vill herrska! O, jag älskar
guldet, det allena sätter oss i stånd att njuta af
lifvet! Jag älskar prakt, lyx, nöjen, älskar dem
och längtar efter dem af hela min själ. Den hand,
som en gång ger mig allt detta, skall jag kyssa och
smeka, den handen skulle till och med få slå mig,
om den blott strödde guld för mina fötter!»
Hon hade rest sig upp i sin ifver, hennes bröst höjdes
och sänktes hastigt och läpparna darrade.
»Så får du ej tala», sade Anna allvarligt, »Gud kunde
straffa dig derför; kom ihåg: ’hvad gagnar det dig,
om du förvärfvade all verldens rikedom och dock toge
skada till din själ!’»
Ingeborgs läpp kröktes föraktligt.
»Min själ skadas mera af dessa tryckande små bekymmer,
dessa futtiga omsorger. Du vet ej, Anna, hur många
löften jag gör mig sjelf att bli god och mild, om jag
blott blefve rik. Jag skulle strö af fulla händer åt
fattiga, du må inte tro, att jag skulle bli snål, jag
skulle bli god mot .min man; skulle jag ej älska den,
som gaf mig så mycket? Jag skulle visserligen
inte befatta mig mycket med hushållet, ty jag afskyr
så kallad huslighet, men jag skulle vara en behaglig
värdinna i mitt hem, min man skulle alltid se mig nöjd
och glad. Dock, mitt ideal bör äga flera egenskaper
än blott att vara rik; han bör äga börd, bildning och
ett fint sätt. Jag tänker mig honom en ung ädling,
med ljust, lockigt hår, qvinligt fina drag, långa,
ljusa mustacher, ett läspande uttal, små och hvita
händer, elegant klädd. Jag sade nyss, att den hand,
som gaf mig guld, skulle gerna få slå mig, men helst
ville jag få en man, som jag kunde beherrska, en
lydig slaf för hvarje min önskan, mina nycker.»
Flickorna sutto tysta en stund, men plötsligt hördes
Annas klingande skratt.
»Yet du, Ingeborg», sade hon, »jag ville ej ha din
ädling till skänks, vore han ock rik som Krösus och
läge han än för mina fötter natt och dag. Kära min
vän», fortfor hon allvarligare, »måtte Gud bevara
dig från att någonsin få din önskan uppfylld,
måtte han hålla alla grefvar och baroner på långt
afstånd från din stig, eljest - eljest blir du bra
olycklig, fruktar jag!» ’* Ingeborg svarade ej. Hon
hade ej mer att tillägga, och hon nästan ångrade
sin öppenhjertighet.
»Liten Ellen», sade Anna och vände sig till sin andra
vän, »liknar ditt ideal Ingeborgs, säg?»
Ellen skakade sitt hufvud.
»Nej», svarade hon rodnande, »jag trodde ej, att jag
hade något ideal, men medan Ingeborg talade, kom jag
till visshet om hurudant det icke skulle vara. Först
och främst skulle min blifvande man icke vara rik -
jag, mina föräldrars enda barn, blir en gång sjelf
rik. En fattig man, ur hvilken samhällsställning som
Helst, men arbetssam och intelligent, skulle jag önska
välja. Jag vill ej, att han skall bli min lydige slaf,
likt Ingeborgs ideal, utan hans kraftiga vilja, hans
ädla sträfvanden skola göra, att jag kan blicka upp
till honom som till en ande, starkare och bättre än
min. Han bör vara hjertlig och god, på samma gång
som bestämd och allvarlig. I hvad form hans yttre
är stöpt, gör mig detsamma, dock såge jag helst,
att han vore stor och stark, då jag är så liten och
svag - jag beundrar alltid det, som är kraftigt och
imponerande, just derför, att jag sjelf är så bräcklig
och obetydlig. Sådant är mitt ideal!»
»Och dig önskar jag, att du måtte träffa honom,
ju förr desto hellre», sade Anna och kysste Ellens
fina kind.
»Blott han ej är en sådan Herkules till form och
kraft, att han krossar dig, du lilla mygga, då han
vidrör dig med sitt lillfinger», sade Ingeborg.
»Gör ej narr af Ellen», genmälde Anna, »hennes ideal
är långt bättre än ditt.»
Ingeborg log trotsigt.
»Nu är det din tur att beskrifva ditt ideal», sade
Ellen till Anna, »du har nog hittat på ett, medan vi
talat, liksom jag, om du ej hade något förut.»
»Nej», svarade Anna skrattande, »jag har verkligen
intet ideal, jag ämnar aldrig gifta mig, jag
behöfver intet stöd i lifvet, jag kan försörja mig
sjelf och vill icke ha någon herre och man att
tacka för mitt dagliga bröd. Lefve friheten och
qvinno-emancipationen!»
Härvid tog hon af sig sin lilla halmhatt och svängde
den i luften.
l)e andra flickorna skrattade hjertligt åt sin raska1,
unga vän. Men mörkret hade börjat inbryta, och de
begåfvo sig strax derpå till sina provisoriska hem
vid badorten.
Några få dagar senare reste Anna tillbaka
till Finland, och icke långt derefter skildes
äfven Ellen och Ingeborg, den förra för att
följa med sina föräldrar till Rom, der de
skulle tillbringa vintern, och den senare
resande med den familj, der hon var lärarinna.
(Forts. sia. 100.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
