Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romans. Mathilda Langlet - Pandurerna. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110111 Ml l ?S.
blir mig så trångt i den brokiga verld,
fröjder mig synas så kalla! Den sällhet, hon bjuder,
så litet är värd Och glädjen är blandad med galla. O,
kunde jag fly! Jag vill bort, jag vill ut! Mitt
hjerta, det spränger väl bröstet till slut, Hur länge
det klappar der inne! Jag minns, ack, jag minns
ifrån barndommens da’r En leende dal - mån n’ den
ännu finns qvar, Den lycka, som står för mitt minne?
"Jag vet hvar de klaraste vågorna slå
Så sakta mot perlhvita sanden,
Jag vet hvar de friskaste rosorna stå
Och dofta på grönskande stranden!
Jag vet hvar der blommar en lilja så blid!
Hos henne jag finner nog sällhet och frid,
Till henne med fröjd vill jag ila.
Jag hittar nog vägen - jag minns den så väl -
Der finner jag ro för min tröttade själ:
Mitt hjerta, der finner du hvila!"
Han kom till den skuggiga, blommande dal,
Han kom till den grönskande stranden;
Den sorlande vågen, så blå och så sval,
Slog sakta, som förr, emot sanden,
Och ljuttigt, som fordom, var rosornas doft,
Och grönt, liksom fordom, var lindarnas loft
Och fåglarna sjöngo i qvällen;
Allt, allt var som fordom: hvad felades då?
Hvi kändes det ödsligt och dystert uppå
De kära, de välkända ställen?
f^
l ämnet pandurer betecknar en af de vildaste
krigar-skaror, som någonsin drifvit sitt ofog, härjat,
plundrat och brännt under vigda fanor. De blefvo
under det 18:de århundradets tyska krig en fasa för
det mellersta Europas folk och förvärfvade genom sina
illbragder en ryktbarhet, som på nästan alla tungomål
gjorde deras namn liktydigt med stråt-röfvare. Kriget
var för dem ingenting annat, än frihet att begå alla
upptänkliga laglösheter; mord och brand, plundringar,
helgerån och vilda blodbad, anställda på värnlösa
qvinnor och barn, sådana voro de upprörande bragder,
hvaröfver de kunde skryta.
Aldrig sedan barbarernas tid hade någonting dylikt
skådats och den allmänna harmen öfver deras framfart
blef så stor, att österrikiska regeringen, som vid
sina fälttåg bctjenat sig af dessa vilda krigare,
för att sprida död och förskräckelse bland folken,
såg sig nödsakad att efter krigets slut ställa deras
chef inför rätta. Hon sökte på detta sätt afvända
Europas harm från sig sjelf, genom att kasta den på
det blodiga verktyg, hvaraf hon betjenat sig.
Yi skola här med några drag teckna den märkvärdige
man, som bildade och på sitt sätt disciplinerade denna
beryktade trupp. Hans namn var Frans von Trenck och
han var köttslig kusin till den baron von Trenck,
som blef så ryktbar genom sin långa fångenskap under
Fredrik den store. Född i Reggio i Calabrien, blef
Trenck, ehuru fadren var preussare, uppfostrad af
jesuiter; men hans egentliga ungdom hade förflutit
bland kroaterna, troligen det vildaste folk, som
fanns i Europa på den tiden. I denna omgifning ,
utvecklades hans passioner, hans mod, hans grymhet
och vinningslystnad, med ett ord hans goda och dåliga
egenskaper.
Naturen tycktes hafva danat honom för vilda
äfventyr. Han var af en utomordentlig skönhet och
hade en herkulisk
Ack, liljan, den hvita, var vissnad och död,
Förtrampad och bruten dess stängel!
Hon var ju så vek och hon både ej stöd
Och ej någon skyddande ängel;
Med jordlifvets stormar allena hon stred,
Och ensam hon blödde och ensam hon led,
Och ingen har sett hennes smärta;
Och ingen bar räknat de tårar, hon göt,
Och ingen har hört, hur den stunden förflöt,
Den stund, då det brast, hennes hjerta l
"Ack, hvarföre dröjde jag ej i min dal,
Min lilja, den veka, att skydda?
Hvi byggde jag ej uti skuggan så sval
Yid grönskande stranden en hydda?
Hvi följde jag rösten, som lockande ljöd,
Som verldens fåfängliga glitter mig bjöd
Och bjöd mig på lycka och ära?
En lycka, som flydde, om riå’nsin den fanns,
En ära, som lyste i bländande glans
Och dock blef så tung till att bära!
"För sent, ack, för sent, har jag lärt mig förstå,
Att lyckan, den rätta, den bästa,
Är icke att här uti verlden vi få
Af rik’dom och höghet det mesta;
För sent har jag skilnaden också förstått
På lyckan, jag vunnit, och den, jag jorsmått,
Och nu vill min synd jag begråta.
Så kommer för mig väl den stunden också,
Då åter vi mötas, min lilja, och då -
Säg, är det för sent att förlåta?»
Mathilda Langlet.
kroppsbyggnad. Han var sex fot och tre tum lång
och förde sin sabej med så fruktansvärd styrka, att
han i ett enda hugg kunde skilja en oxes hufvud från
kroppen. Ja, han säges till och med hafva of vät denna
konst på menniskor och låtit deras hufvuden springa
lika lätt som vallmoknoppar. Hans kropp var .så härdad
emot mödor, att hvarken hunger, vakor, långa färder
till häst och fot, eller nätter, tillbragta i snö
eller på fuktig mark, tycktes göra honom det ringaste
men. Och med denna jern-hårda natur förenade han den
mest tygellösa kärlek till lyx och rikedom.
För öfrigt var han en man med skarpt hufvud, ägde goda
militäriska kunskaper, talade ledigt sju olika språk,
och när han visade sig i Wiens eleganta salonger
med en uniform, som strålade af dyrbarheter, skulle
ingen i honom trott sig se den, vilde landshärjaren,
om hvilken ryktet visste att förtälja så många
rysansvärda dåd. Redan vid sjutton års ålder hade
han inträdt i österrikisk krigstjenst, men snart måst
lemna den, på grund af sitt utsväfvande lefnadssätt
och sin lust för en omvexlande verksamhet. Efter att
någon tid hafva vistats i rysk tjenst, der han blef
dömd till döden för subordinätionsbrott och endast
räddade sig genom en djerf flykt, finna vi honom åter
i Österrike, der han snart skulle vinna en ryktbarhet,
som väl kommit få partigängare till del.
Kärnan af den pandurkår, som han uppsatte och i
spetsen för hvilken han erbjöd kejsarinnan Maria
Theresia sin tjenst, utgjordes af idel banditer,
hvilka han på ett egendomligt sätt förstått samla
omkring sig. De hade nämnligen redan tiUförene utgjort
en organiserad trupp, som öfvade stråtröfverier på
turkiskt område och sedan mot ersättning skyddade
de slavoniska egendomsägarna mot de repressalier,
som togos af de turkiska trupperna. Men det hände
lika ofta, att de, om andan föll på dem, jämväl togo
sig före att brandskatta det land, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
