Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om protestantisk kyrkoarkitektur. H. D-n. - Mariannina. Ett romarminne. Thore Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
af lisener, blindnischer och horisontala band. En
något liknande anordning återfinnes i det högre
centralpartiets murverk, hvilket äfven äger grupperade
fönster, och hvars brutna
gesims återger det motsvarande inre rummets
höjdkonturer. Hörnen flankeras af tureller, öfver
hvilka kampanilen beherr-skande höjer sig.
H. D-n.
Ett romarminne.
/a, väl jag mins dig, vackra Mariamiina,
Din stolta hållning, dina ädla drag.–––-
På en af Romas gator, nämnd Sistina
(l dennas nära grannskap bodde jag)
Vid hörnet till Piama Barlerina
På trottoarn hon satt h var enda dag.
Till denna plats hvar konstnär stegen ställer,
Närhelst han önskar välja sig modeller.**
Det var i Juli, då på promenaden
Man endast sällan ser en forestier -
Sciroccon jagar dem mest hela raden
Till bergen hän. Dit flyr enhvar konstnär
Från feberdunsterna i Romarstaden
Att andas der en bättre atmosfer;
Den arma då, som tvangs af hårda ödet
Att "Stå modell^, får ofta knappt om brödet.
Så sitter hon hvar dag, men ack - förgäfves: Der
kommer ingen räddande artist. Af täta, tysta suckar
barmen häfves, - Hvem kan väl säga, när hon ätit
sist? Men den förstulna tårn i ögat qväfves; Hon
hungrar - det är sannt, gu’nås så visst Men ingen
tår, som sqvallrar slikt, får rinna, Ty hon är stolt,
hon är en romarinna.
Hon ur en liten fiaschetta vina
En styrkedryck sig hemtar, vår modell;
I famnen slumrar lille Angelino,
Han drömmer han är mätt och ler så säll.
En herrlig grupp: Madonna col lambino
Tycks trollad fram af sjelfva Rafael.
Den gruppen målad slöke kapitaler,
Men svälta få dess två originaler!
Hvad hon var skön! Den herrliga figuren, Klädd i
Albanos pittoreska drägt, Den röda munnen fint och
ädelt skuren Och ögats eld af långa fransar täckt,
Den svarta flätan öfver hjessan buren Och locken
lekande med vindens flägt. Den runda hakan, tändernas
kristaller Och halsen, prydd med rödaste koraller!
Som vore den förmer än verldens troner, På gatans sten
hon satt så stolt och käckt, Från hennes läppar flöt
i klara toner Sjukullarstadens sköna dialekt; Man såg
och hörde, att med Scipioner Och Graccher hon en smula
räknar slägt. Mig tycktes hon liksom en kejsarinna
För ro skull utklädd till en landtlig qvinna.
Så dref en morgon la cattiva aria, Min läsare, ur Rom
också din vän: Jag kände smått symptomer af malaria,
Men hade föga lust att dö i den,
Och gnolande på någon Verdis aria (Hans toner ligga
der i luften re’n), Jag reste hän att sätta stål i
märgen Med promenader i Albanerbergen.
Der vandrade jag några dar. Albano Du ber mig
kanske måla, likasom Frascati, Nemis spegelsjö,
Genzano . . . Men ej jag här får yttra mig derom;
På dina böner svarar jag: in vano,
- Alltnog, när se’n till Rom jag återkom, Jag gick
hvar dag Piazza Barlerina,
Men ... såg ej der den vackra Mariannina.
Hon var försvunnen. Så en dag det hände, Att
jag beslöt att göra en visit. Det var en tysk,
som jag en smula kände, En målare - hans namn hör
icke hit. Halffärdig stod en tafla der. Han vände
Den varsamt om och låd’ den på stafflit. Jag såg en
romersk mor med sin lambino:
- Se, Mariannina med sin Angelino!
Ja, sjelf hon står der, stödd mot balustraden,
Och bär sin gosse ömt på kraftig arm; Han ler åt
fjäriln, svärmande bland bladen, Och åt korallerna
vid moderns barm; En herrlig rest af tempelkolonnaden
Mot högblå himmel tecknar sig så varm. Den taflan
gör helt säkert målar’ns gloria: En genre blott -
och dock en bit historia!
Den vackra romarinnan sedermera Jag mer än en gång såg
hos vår artist ’Och sjelf jag hörde henne relatera
Sin lefnads saga. Den var ganska trist: Gift var
hon . . . eller ogift - bäggedera, Ty hennes man satt
häktad. Vid en tvist Han hade, svartsjuk som en
hel Othello, Väl hastigt tagit hjelp af sin coltello.
Men förr’n jag reste var hans tid tillända,
- Ett år är långt, men tar dock slut till sist. Han
till sin maka snart fick återvända
Och hon behöfde mer ej lida brist, Ty hans kaméer
voro nogsamt kända Utöfver hela Rom: han var artist,
- Och ännu lefva de väl lyckligt båda, Så länge il
coltello ej får råda.
Nu står du längre, mia cara lella, Ej mer modell -
den sysslan nu är all. Men ingen regel ges, som måste
gälla För alla möjliga enstaka fall; Förlåt mig,
om jag dristar mig att ställa En sista gång dig på
modellens pall! Ty ville af din stad en bild jag
gifva, Du sjelf dertill modellen skulle blifva.
* Nedanstående öfversättning af några italienska
ord torde för många af våra läsare ej vara ur vägen:
Piazzat torg; forestiere, främling; fiaschetta, liten
flaska; madonna col barnbina, madonna med barnet; aria
cattiva, osund luft; in vano, förgäfves; coltello,
knif, dolk; liber (latin) fri.
** Modellernas plats var förut den så kallade Spanska
trappan, numera ser man dem endast på Via Sistina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
