Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariannina. Ett romarminne. Thore Ericsson - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dock är det ej till dig jag ställer orden,
Det är till dina fäders stad, ditt Rom,
Till drottningen bland städerna på jorden,
En drottning ännu i sin fattigdom. <footnoteBefolkningen i Rom är i allmänhet ganska fattig
och kan till en stor del sägas lefva på främlingarna,
hvilkas antal uppskattas till ungefar 40,000 årligen.
Sedan Rom blifvit hufvudstad (1870), har dock häri
visat sig en ändring till det bättre. Thore Ericsson.</footnote> – –
Du verldens tron var förr, – – nu är du vorden
Det blott för den, som är katolsk och from,
Men herrlig är du ännu, trots banditer
Och påfve, munkars tross och jesuiter.
Som här modellen, lutad mot ruiner
Af en förgången storhet, står du ock;
Från samma högblå himmel solen skiner,
Som skådat ner på dina hjeltars flock;
Det blod, som rann i Romuli Latiner,
Det lefver än, men hur förändradt dock:
Bigotteriets dok kring hjessan faller
Och halsen bär vidskepelsens koraller.[1]
Dock är du skön. Oss andra folk tillhopa
Du länge lockat öfver Alpers fjäll,
Att seklers dam från dina minnen sopa
Och från ruiner, kyrkor och kapell.
Hvad skönhet är, här lärde Europa
Och du för bröd det tjente... som modell!
Förnedrad du dig i ditt hjerta kände,
Men bar med högrest panna ditt elände.
Men nu – nu är din man omsider liber,
Hän sluppit ur sin långa fängselnatt
Och bojorna af svåraste kaliber
Han sprängt. Ännu han känner sig väl matt,
Men han är fri, det jublar i hvar fiber;
Det randas bättre dagar för hans skatt.
Må framgent blomstra vid den helga Tiber
All mensklig lycka, frid och rikedom!
Hell, sjufaldt hell det gamla, sköna Rom!
-
Vincent Rossby.
Berättelse af Emilie Flygare Carlén.
(Eftertryck förbjudes.)
XIX.
Bref från Emmy till Rossby senior.
»Min dyre farbror!
Då jag i dag för första gången undertecknar ett
bref med min makes namn, så förstås af sig sjelf,
att det brefvet måste vara stäldt till den man,
som för honom varit mer än mången fader kunnat vara
för sin son. Han har förtrott mig, att han gjort
farbror stora bekymmer – naturligtvis icke för hans
karaktär, som är spegelblank – men för hans lynne
och motstridighet i det, som säkerligen till hans
eget väl blifvit uppgjordt.
Det var i går, den 22 Juni, som den högtidliga vigseln
bekräftade det heliga förbund, min Vincent och jag
före hans utresa ingingo. Detta förbund välsignades då
blott af oss sjelfva och, som vi innerligt hoppades,
af Gud, under hvilkens beskydd vi ödmjukt förtrodde
oss, men i går, det kände jag mig genom brefvet till
Vincent förvissad om, välsignades vår ingång i den
vigtigaste af alla föreningar äfven af Vincents,
faderlige vän... Tack då för denna välsignelse,
som jag lade på hjertat, ty jag vet, att den innehöll
kraftiga ord, talade till en dotter, öfver hvilkens
val, sedan allt var bekräftadt, en varm själ utgöt
varma önskningar och böner.
Äro de nedskrifna orden för djerfva? Nej! Något säger
mig, att de icke så skola förstås; ty var förvissad,
att om jag tror mig fatta farbrors tankar, så fattar
jag också, att jag af hela min själ behöfver tro, att
någon liten del af den kärlek, som kommit Vincent till
godo, måste öfvergå på hans hustru, då vi innan kort
skola komma och bebo det hem, som blifvit oss beredt.
Nu börjar jag med mina dotterliga förtroenden.
Först och främst är jag mycket trygg vid den tanken,
att farbror är en ordhållig man och således under
inga omständigheter ökar den inkomst, som vi få
åtnjuta. Kunde Vincent förmås att någonsin mottaga
mera, skulle jag helsa den dagen som en olycksdag, ty
då skulle han ej vara i behof af att sjelf arbeta för
sitt hus, och det är på detta arbetes helande kraft,
som jag räknar såsom en helsosam motverkan till ett
annat slags arbete, der hans ande eljest kan råka
glömma sig qvar allt för länge. Mitt andra förtroende
består i en försäkran, som jag anser nödvändig att
gifva farbror, den försäkran nämnligen, att huru högt
jag än älskar min man, och det är högt, jag likväl
är långt ifrån blind för de husliga bränningar,
som ligga framför mig. Jag ser, att jag har icke så
litet att bekämpa och styra till rätta mellan mitt
lugna, sansade förnuft och hans brinnande, kanske
stundom vulkaniska natur. Men som mitt hjerta och min kärlek
hafva samma värmegrad som hans, så skall ingenting
förefalla mig oväntadt, än mindre svårt, ty jag vet
ju namnet på den rival, som skulle strida mot mig,
och jag skall veta så väl att vika i rättan tid som
att behålla fältet.
Emellertid har han gifvit både sig sjelf och mig den
försäkran, att år och dag skola förflyta innan han
återtager sin vigtigaste tonskapelse – en i storslagen
stil hållen tragisk opera. Ack, jag tror att han
handlar bäst i sitt eget intresse, om han låter detta
verk – hvartill texten, som jag dock ännu icke fått
läsa, är fullt färdig – hvila, tills han sjelf mera
mognat för ansträngningen och hunnit längre i förmågan
att sammanhålla de brusande elementen inom sig.
Jag är alldeles förtrollad af två tjusande små
stycken, som han redan har funnit förläggare till, och
jag är säker att de, harmonierande med sina poetiska
motton – från hans irrfärder i Italien – skola göra
förtjent lycka. Men vet farbror! Vincent har ett så
underligt lynne, att jag tror det en afgjord framgång
skulle komma att verka lika ofördelaktigt på honom,
som motsatsen skulle göra. Detta, hvilket kan synas
som en paradox, stöder jag derpå, att han skall
anse framgången för det mindre såsom en stöld från
det större och brist på framgång åter såsom säkraste
beviset att den, hvilken icke vinner priset i smått,
aldrig skall kunna räkna på att göra det i stort.
Nu vill jag gifva farbror ett sista förtroende och
det är, att jag skulle få en hjertesorg, om farbror
öfvergifver sin vackra villa. Huru, förlåt den frågan,
kan det, sedan vi förlorat vår själs dyrbaraste
jordiska goda, vara bittert att genomlefva timmar och
dagar på den plats, som äger så heliga minnen? Tvärtom
böra vi der känna oss mera än annorstädes omsusade
af de andeflägtar, som i sjelfva luften komma med
helsningar. Och hvilka fridshelsningar kunna vara
ljufvare? Det är således afgjordt, att farbror
besöker oss första lördags afton och dröjer till
måndags morgon. Så går det hela sommaren ... och när
vintern inträder, får icke också då min man och jag
komma hvarje söndags middag till farbror? Detta är
så mycket mera lämpligt, som sedan farbror skickade
sin yngre brorson att genomgå sin uppfostringskurs
i Göteborg, farbror blott har oss.
Huru lycklig är jag ej att finna, det Vincent står
högt i både mammas och min gode styffars ynnest! Också
är Vincent nu så frisk och glad och belåten med sin
lott, att han är mycket olika den trötte sjukling,
som så lefnadsmätt hemkom från pilgrimsfärden i
musikens och sångens båda hemland.
Men nu är tid att sluta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
