- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
131

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den dolda skatten. En hufvudstadshistoria af A. L-d.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

131

O vilkor ligt lät jag saxen falla och hennes skrammel
ljöd hemskt genom rummet. Halft förtrollad och halft
rädd, som om jag väntade få se ett spöke, spejade jag
in i det hemlighetsfulla facket. Men der fanns intet,
som var egnadt att förskräcka mig. Ett litet paket låg
derinne, fint och varsamt inlagdt i af ålder blekgult
papper, prydligt ombundet med ett svart band. Det var
allt. Jag dröjde länge, innan jag tog det. Jag kände
mig till mods, som om jag varit i begrepp att begå
det solidaste brott mot sjunde budet. Ängslig såg
jag mig omkring i rummet, om någon möjligen kunde
se mitt förehafvande, men allt var tyst omkring
mig. På afstånd hörde jag den ur sin sömn uppväckta
fru Grönqvists mummel, men kunde endast urskilja
ett och annat ord såsom: »rumlare», »odåga, »sista
hyran» och dylikt. Slutligen läste jag påskriften,
som fanns å paketet. Den hade följande lydelse: »Min
sista vilja. - Mitt testamente». Och derunder stod
vidare att läsa:

»Detta papper innehåller allt, hvad jag genom redligt
och mödosamt arbete förtjent - min förmögenhet. Jag
har inga naturliga arfvingar och är glad deröfver,
ty sådana äro onaturliga nog att glädja sig öfver
den persons död, som de få ärfva. Min i detta paket
inneslutna förmögenhet tillhör den, som händelsevis en
gång finner skatten. Jag uppställer för dess ägande
blott några få vilkor, som jag tror det skall vara
lätt nog att uppfylla. För det första får förseglingen
å paketet brytas först en dag senare, än det funnits,
och blott på slaget tolf om natten. För det andra
får det banksedlarna bifogade brefvet öppnas och
läsas först tre dagar senare. Och nu helsar jag dig,
okände fin-nare, och ber dig uppfylla min sista
vilja! Hieronymus Erling.» Det var alltså en hel
förmögenhet, jag höM i handen! Visserligen hade jag
ingen aning om, huru stor summan var, som så plötsligt
kommit i min ägo. Men lika mycket! Det var dock pengar
- verkliga pengar. Först tänkte jag bryta förseglingen
genast, men en blick på herr Erlings handskrift -
den gode, präktige herr Ehrlings handskrift - höll
mig tillbaka. Ja, jag måste följa hans sista vilja
och vänta ännu tjugofyra timmar - tjugofyra långa,
pinsamma timmar! Ända hittills hade det aldrig kunnat
falla -mig in, att en tjuf skulle kunna komma på den
tanken att bestjäla mig, men denna natt var jag till
mods, som om hela verldens samtliga tjufvar valt
mitt rum till mötesplats. Minsta buller kom mig
att darra. Utmattad sjönk jag slutligen ned på en
stol. Ögonen ville sluta sig, men hastigt for jag
upp ur min halfslummer och grep efter bröstfickan,
för att känna om min skatt låg qvar der. Gud ske
lof! Han låg der ännu. Och åter sjönk jag ned - och
återigen sprang jag upp - himmelen vete huru ofta -
men ändtligen öfverväldigade tröttheten mig. Mina
ögonlock föllo ihop och samtidigt dermed kom jag
ut på ett haf af förfärliga drömmar. Än var jag
mångdubbelt millionär - än en eländig tiggare!* Än
fann jag hela berg af guld, diamanter och skatter -
än blef jag bestulen, stekt, uppäten, genomstungen af
dolkar och slutligen skjuten. Men jag sof dock till
morgonen och vaknade först, då fru Grönqvist stod
framför mig. Huru stora ögon gjorde icke den goda
frun, då jag omtalade mitt fynd för henne! Hon ville
omfamna mig och kyssa mina händer, då jag i höjden
af ädelmod förklarade, att äfven hon skulle få sin
andel af all denna niammon. Hvilken duett uppstämde
vi icke till ära för denne ädle, oegennyttige och
ovanlige Erling! Och hvilka planer gjorde vi icke
upp, hvilka luftslott byggdes icke! Det fattades
icke mycket, att jag, då glädjen stod på sin spets,
tagit fru Grönqvist om lifvet och dansat, så att
sjelf väste kung David skulle gladt sig deråt. Men
man vänjer sig vid allt, till och med vid ägandet af
en million. Att min skatt besteg sig till minst en
million, derpå tviflade jag ej ett ögonblick. Och
så vardt äfven jag lugnare. Jag började känna mitt
stegrade värde. Jag hade under natten blifvit
åtminstone tre hufvud högre och mitt bröst hade
vidgats minst fyra decimaltum. Med hvilken stolthet
tände jag icke min cigarr och med hvilken sjelfkänsla
trädde jag icke ut i den kalla morgonluften! Ja,
pengar och egendom! Jag var förtretad öfver dessa
eländiga droskkuskar, som icke hade vett att stanna,
då jag gick Öfver gatan, öfver lyktstolparna, som
stodo lugna på sin plats och icke veko ur vägen

för mig, då jag kom. Och då jag med några vänner satt
på operakällaren vid en »bländare», hvilken säkerhet
kände jag icke! Jag mumlade något om »en gammal onkel
i Australien»

- i Kalifornien hade varit för simpelt - om »ett
par riksdaler mindre än en million» - om nabober
och Rotschildar

- och slutade med de orden: - »Jag har länge väntat
derpå». Man var ganska glad och sade allmänt, att
ingen menniska i hela verlden så väl förtjent sin
lycka som just jag.

Med en grad efter grad växande känsla, som om jag
varit skyldig att bedja mig sjelf om förlåtelse
för hvarje steg jag tog, gick jag in på källaren
»Tre remmare», der jag plägade intaga mina middagar
och der jag hade kredit äfven utan min million. Men
maten smakade mig icke i dag. Huru djupt under min
värdighet var icke denna kalops och detta tarfliga
smörgåsbord! Förnämt petande tänderna förklarade jag
för värden, att jag önskade min räkning utskrifven
till följande dag, emedan jag icke hade lust att spisa
der längre. Och stolt trädde jag, med högburet hufvud,
ut på Regeringsgatan.

Under dylika förberedelser till mitt millionärskap
förflöt dagen. Den hemlighetsfulla natten kom. Hon
föreföll mig som en liten evighet. Fru Grönqvist
var på sin post redan klockan åtta. Hon satt der
kall och stel som en af de stora gipssfinxerna i
Nationalmuseum. Blott hennes ögon sväfvade gång efter
annan förebrående bort öfver brillorna till mig,
som i största otålighet rände fram och tillbaka i
rummet och minst hvar femte minut såg på klockan.

Dock har allting en ända, och äfven denna natt slog
uret i storkyrkotornet omsider den tredje qvarten
och allra sist äfven den feberaktigt efterlängtade
timmen. Som ett rofdjur störtade jag mig öfver skatten
- skatten, som nu var min!

Huru flög icke det sammanhållande bandet bort! Huru
splittrades icke lacket till atomer! Huru fort föll
icke det sönderslitna omslagspapperet på golfvet! Och
nu - ja, vid himmelen! Der lågo de nu för mina ögon -
ett helt berg af sedlar, verkliga, goda sedlar, hvar
och en af hundra riksdalers valör. Men huru snart
skulle jag ej ryckas ur min villa, då det icke var
någon hel million, hvarmed mina fingrar handskades,
utan blott några tusen riksdaler! Men det var dock
en början. Det förut omtalade brefvet låg mycket
riktigt der, låg der med den, nya qval, men också nya
förhoppningar uppväckande inskriften: »Att Öppnas tre
dagar senare». Hvad kunde icke detta bref innehålla
för goda saker! Sedan jag ädelmodigt omintetgjort
den goda fru Grönqvists lugn, genom att gifva henne
ett par »hundralappar», stack jag min skatt under
hufvudgärden och lade mig att sofva, för att uppvakna
nästa morgon med den trygga sjelfkänsla, som till
och med några tusen riksdaler ingifva sin ägare.

Till middagen voro storartade förberedelser gjorda. Yi
ville, som det egnar och anstår nybakade arfvingar,
dinera på Blåporten. Och det skedde. Yi togo oss litet
underligt ut i de eleganta rummen, fru Grönqvist och
jag. Men ehuru uppas-sarna mönstrade oss från topp
till tå och oaktadt källarmästaren med händerna
på ryggen högst betänkligt skakade på hufvudet,
måste man dock verkställa våra befallningar. Yi läto
oss rätterna väl smaka. Yi åto det bästa och drucko
champagne redan till soppan. Omsider var dock äfven
middagen slut. Och nu kom det högtidliga ögonblick,
då min skatt första gången skulle visa sin kraft. Med
en min, hvars öfverlägsenhet ensam var värd en
middag af första rangen, drog jag fram en sedel ur
min plånbok och vinkade nådigt åt uppassaren. Han
tog sedeln och synade honom från alla sidor. Men
redan vid första anblicken växte hans gestalt
.i höjden, allt mer rätade han på sig, allt mer
misstänksamt träffade hans blick än mig och än den i
det förträffligaste lynne efter den starka middagen
varande fru Grönqvist. Utan att veta orsaken, erfor
jag en namnlös ångest. Af uppassarens förfaringssätt
lockades snart äfven källarmästaren dit i egen person
och betraktade sedeln.

»Jo, det var min själ ett fint försök!» sade
värden. »Den här sedeln gäller inte längre.»

»Gäller inte längre?» utropade jag förvånad.

»Det är femton år sedan de sista inlöstes», svarade
värden, »och har ni ej andrå pengar, skall ni nog få
veta af annat!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free