Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Alltsammans, men den der öfverdriften härflöt af
den omständigheten, att det var första dagen. Du ser
ju sjelf, att det ömkliga fantasispelet är förbi."
"Vågar jag, för att emellertid hafva allt klart oss
emellan, gå in och störa dig, i fall det skulle gå
på samma sätt en annan natt?"
"Ja, naturligtvis, älskade!"
"Tack, hjertligt, för det löftet! Har du lektioner
att gifva på förmiddagen?"
"Det har jag visserligen, men du får vara god och
säga till derute, att jag icke hade tillfälle att
stanna hemma i dag... Saken är den, att mitt hufvud
är något tungt och att jag i öfrigt kunde råka i ett
retligt tillstånd, i fall någon god vän, som fått tag
i att operan är inlemnad, skulle prata en hop nonsens,
lika pinsamt i hvilken väg som helst."
"Men är du ej blottställd för den saken ännu mer,
om du går ut?"
"Jag går icke sådana vägar. Jag behöfver två ting,
luft och ensamhet."
Han reste sig upp, omfamnade sin hustru, bad henne
icke vara ledsen för det som passerat och ännu mindre
i fall hon finge vänta något med middagen.
Och nog fick Emmy vänta, tills middag och supé kunde
slås ihop, men hon kände sig likväl både tacksam
och lycklig då hon fick se sin man. Han syntes icke
förvirrad, men ofantligt trött. Och derför beslöt
Emmy, att taga en sak på sitt eget ansvar, hvilket
hon dock icke gjorde utan hemlig bäfvan, den saken
nämnligen att förtiga, att det kommit en biljett till
Vincent från kapellmästaren vid kungliga teatern. Men
då det var så sent på dagen och det för hennes make
var af vigt, att han ej stördes i det lugn, som
kanske ändå endast låg som ett lätt lager utanpå,
så måste hon handla efter eget bästa råd.
Natten blef långt ifrån så god, som den efter en så
tröttsam promenad kunde väntas ... Sömnen stördes
hvarje ögonblick af ryckningar och oroliga drömmar
... Och alla de ord, han utstötte, tydde på uppror
i blodet. Han tycktes vara ond ... Och då morgonen
kom såg han mycket medtagen och nedstämd ut.
Konversationen vid kaffebordet hade i dag ingenting
lugnande för hustrun! Mannen svarade knappt på hennes
vänligaste ord, och det fanns nu dertill intet annat
råd än att taga fram biljetten.
"Hvad är det här?» Vincent rodnade starkt. "När
kom den?"
"I går, strax efter sedan du gått. Jag sade att du
gått ut på en längre promenad."
"Men du lemnade mig den icke när jag kom hem
... Hvarför icke?"
"Älskade vän, du såg så trött ut, och när det då
i alla fall var för sent... trodde jag klokast
att dröja."
Han gaf ej akt på hennes svar... Han hade brutit
biljetten ... Emmy vågade knappt andas.
"Det var alls ingenting", sade han, kastande biljetten
på bordet... " Kapellmästaren önskar tala några
ord med mig ... Jag skall gå upp på teatern nu på
förmiddagen. Han träffas då. Men det här, förstår du,
är blott något enskildt! Alls ingenting att blekna
för, kära Emmy ... Det blir lång tid, kan du tro,
tills saken kommer att afgöras. Du måste spara på
dina krafter."
Allt det der lät ju mycket bra, och hon såg sjelf
att biljetten ej innehöll annat än anhållan om
ett besök, men derjämte såg hon af sin mans täta
färgskiftningar, att han sjelf hade en annan mening
än han uttalade. I alla händelser voro hans sinnen,
efter den dåliga, säkert drömfulla natten, i jäsning
... Och då så var, kunde mycket utfalla helt
annorlunda, än man tänkte. Dessutom anmärkte hon,
att han gick in till sig, utan att taga farväl hvarken
af henne eller barnen.
"Jag begriper icke", sade hon till sig sjelf,
då Vincent en timme senare kom med paletån på och
cigarren i mun och hastigt nickade sitt farväl i
dörren, "hvarför jag skall känna mig så hjertängslig
... Nog måste han väl någon gång förut gått ut,
utan att komma fram och taga min hand eller kyssa mig
... Han hade fullkomligt rätt i det, att jag bör spara
mina krafter; kan hända blir det ej på långa veckor,
troligast icke på månader, afgjordt."
Men det är alldeles förgäfves, som vi under
inflytelsen af någon mörk aning uttala detta
hvarför. Ibland är det ju precist som om vi visste,
att då dörren skulle öppnas, det måste ske för ett af
dessa budskap, som äro bestämda att omstörta ett helt
lefnadsmått... Onödigt ... alldeles onödigt... att
säga sig sjelf, det man blir ordentligt "löjlig"
med sina nervösa inbillningar. De låta ej håna sig
... Och bevisa de sig slutligen vara utan vigt
... huru outsägligt lyckliga böra ej då de vara,
som finna dem sådana! Det är ju som om ett hotande
öde gått deras dörr förbi.
Emmy var icke i stånd att komma ur det spår, i hvilket
hon råkat in ... Och ingen kom ... icke ens den
hederlige farbror Knut. Men det var ju så sannt,
han kom sällan på förmiddagen.
Slutligen efter fyratiden gick det verkligen i
korridoren... Det var Vincent. Och då Emmy gläntade
på salsdörren, nickade hennes man åt henne med ett
slags hemlighetsfull glädtighet. "Gå in du, stå icke
här i kölden ..." Han öppnade sin egen dörr. "Skönt,
att du låtit sätta på en brasa, jag hade eljest begärt
den, ty jag är så frusen i dag."
"Och ändå, min älskade, ser du så glödande het ut, som
om du upplystes af en bengalisk eld. – Är du nöjd?"
"Så öfver nöjd, att min själ icke kännt sig så fri
på många år. Men gå nu ... Du får snart veta mer."
"Ja ... Men dröj icke för länge. Du är väl
hungrig?" "På sätt och vis... Lemna mig
blott ensam." Emmy gick, men långt ifrån att känna
sig lugnad af det hon sett och hört, kände hon sig
förvissad, att hon sett något, som hon aldrig förr
sett, någonting riktigt öfvernaturligt i de enkla
hvardagliga ord hennes man begagnat.
Under en half timmes tid gick hon fram och åter i
salen. Då utstod hon det ej längre. Hon måste ut i
korridoren och lyssna vid hans dörr ... Han talade
der inne helt högt med sig sjelf.
"Ändtligen, ändtligen", upprepade han gång på gång,
"ändtligen skall jag vältra denna fördömda mara af
mitt bröst... Jag begriper ej, att jag icke förut
funnit samma utväg. Jag lofvade bestämdt de der
små ändringarna ... en bagatell! Och så sände mig
på återvägen de odödliga makterna denna himmelens
ingifvelse. Hvilken musik är ej detta! Den stillar
både hunger och törst... Aldrig, aldrig kunde jag
hitta en sådan melodi."
"Hvad, i den nådige Herrans namn, är detta! Och hvad
är det för ljud ... fräsande ljud? .. Det är
omöjligt det som kommer för mig." Hon ryckte utan
besinning upp dörren till mannens rum.
Hvad såg hon då?
Hon såg honom med eldtången skjuta väl in i
kakelugnen resten af det efter så långa ansträngningar
fullständigt arrangerade operamanuskriptet... Och
medan han, begjuten af lågornas sken, stod framför
sin härd och såg på förstörelsen, lyste på hans anlete
icke en vild, utan en fridfull förtrollning.
"Vincent, Vincent, hvad har du företagit?"
"Jag har dödat den orm, som sugit blodet från mitt hjerta och
mina ådror... Jag har haft en dunkel aning förut
om en sådan förlossning, men den har ej kommit till
mig fullt tydlig, förrän jag gick utför kungliga
teaterns trappor och mindes den drömmen, der jag
stod i en afsats och lyssnade på hvisslingen och
samtalet om att mitt stycke, detta stycke af min
själ, skulle sotdö... innan... Hör du huru
det rasslar? ... Härligt! Det är, som om min ande
uppsteg ny och frisk ur askan."
Emmy var alldeles förintad ... "Lyckligtvis är du
mäktig", stammade hon, "att... att än en gång ordna
ditt snart ångrade förstörelseverk."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
