- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
159

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äldrc brodern med sin fasta hcrrskareblick gaf Vinny
en passande skrapa för sin oartighet mot fruntimmer,
satte den lille väl ut sina läppar och gjorde min
af att i stället anfalla de främmande herrarna, men
då Julia skyndsamt stack in ett stort fikon mellan
besagda små läppar, började pilten skratta och inse
hvad hans egenskap af sekunda-värd fordrade.

Emellertid gingo de båda makarna ute i salen, der
Emmy fann lämpligt besvara sin mans ärligt menade
utrop med den försäkran, att hon skulle känna sig
ännu mera tillfredsställd, om han ville lof va henne
att sjelf blifva en lika klok, som han var en öm far
för sina söner.

»Gud må veta viljan», svarade han. »Och när jag sjelf
som pojke var så grundligt bortskämd, att jag blef
den egensinnigaste och istadigaste krabat, man ville
hafva att göra med, så borde jag förstå huru rätt
du har. Men det är verkligen mycket svårt, att veta
sig kunna bereda dem nöje och ändå låta bli. Nå,
jag skall lära af dig. I dag är jag emellertid så
lycklig, att du får förlåta, om jag, då tjugonde dag
Knut kör julen ut, vid granens tändande i barnkammaren
inrullar en stor präktig trähäst, på hvilken lille
Knut kan rida in i tidens nya stadium.»

»Nå väl, det får till dagens ära så vara, ehuru han
redan fått en mindre häst af farbror, men i morgon
rider hästen ensam upp på vindskammaren, från hvilken
han blott vid vissa högtider rider ned.»

»Det går jag in på ... Men säg mig, älskade, hvarför
du på denna strålande morgon, då du kan vara lugn
för både hushålls- och musikkonto, har ett så djupt
allvar på din panna? Icke är det väl möjligt att du
tror, det något hemligt döljer sig under min lifvade
sinnesstämning?»

»Nej, dyre, dyre vän, det tror jag icke! Men
du bör förstå, att den stora vändpunkten i ditt
lif icke kan af mig ses endast i strålglansen af
det strömmande vinet, den brusande sången och de
blixtrande talen. Öfver och under detta ligger en
djup mening ... Dagens allvarliga betydelse för
dig bådar ju en ny framtid.»

»Du menar inträdet i firman och huru mitt lif derifrån
skall gestalta sig ... Men har du ej en ledning
af de tre månader, som förflutit sedan vi flyttade
hit? Har jag icke alla förmiddagar egnat flera timmar
åt kontoret, och det har ej skett af tvång och för
det att mitt ord var förpantadt, utan jag bedyrar
dig, att det skett utan ånger! Farbror påstår att
jag öfverträffar, hvad han under detta prof-qvartal
hoppades. Bör då ej du, min älskling, lita på mig?»

»Jag gör det, men jag har ju hört huru dina ifriga
vänner och många beundrare fresta dig. Huru väl lägga
de ej sina ord om lättheten att förena köpmannen och
kompositören och huru glänsande äro ej de bilder,
som de framkalla, i fall din opera ännu en gång komme
att inlemnas ... Men hvad tänker du sjelf om detta?»

»Det skall jag på samvete säga dig! Jag tänker,
att jag nu lyckligt och väl sluppit ur skärselden
och fått mig en angenäm vrå för min verksamhet i
det, af aposteln bebådade, tusenåriga riket, under
hvars tillvaro draken, det vill säga mörkrets furste,
ligger bunden i kedjor. Nå väl, i hvarje menniskosjäl
finnes till det minsta en mörksens frestelseande,
och om min får ligga bunden under endast tusen dagar
(det vill ju säga omkring nära tre år), så är det
säkert, att jag icke har det ringaste att frukta.»

Emmy såg med en blick af djupaste ömhet in i den
älskade mannens icke mer drömmande, utan klara,
trovärdiga ögon. »Jag skulle kunna säga dig», sade hon
med ett leende, mildt och vackert som en solstråle,
»ett säkrare sätt att binda den der frestelseanden,
som efter min tanke icke bör få hafva det hoppet,
att efter icke ens tre år vända på sig.»

"Nå, så säg då! Du ser så förledande och inspirerad
ut, att du sjelf är en god frestelseande.»

»Tack, tack! Jag skulle då, i ditt ställe, icke alls
räkna på de tusenåriga kedjorna, jag skulle med den
bestämda kraften af en fast vilja (alstrad endast af
minnet) sätta min fot på den smygande demonen och
sålunda hålla honom orörlig. Försummade jag någon
gång vakten, så att han började röra på sig igen,
skulle jag nog i tid veta bevisa honom, att han ej
vidare finge räkna på framgång. Min öfvertygelse är
i öfrigt, att de arma frestelseandarna, hvilka jag
till och med kan gifva mitt djupaste medlidande,
alldeles icke skulle vara otillgängliga för
förnuftsskäl, i fall man stundom inläte sig i
resonnemang med dem och icke blott antingen lydde
eller fördömde dem.»

»Nå, men du håller då ett riktigt föredrag», sade
Vincent helt förtjust. »Och jag skall ej försmå din
teori, var säker derpå. Dock, hvad jag allvarsamt
beder dig är, att du litar på mig. Mina vänner mena
väl, men jag kan nu säga dig, att jag haft en svårare
frestelse, nämnligen ett verkligt frestande anbud
från kungliga operans styresman, och ändå gifvit
bestämdt afslag. Hvad skola då vännernas lofsånger
verka?»

»O, min Vincent, är det möjligt, att du har genomgått
det eldprofvet?» frågade hon stolt och glädjefullt.

»Det har jag; men jag ville ingenting nämna för dig,
innan allt var öfver. Har du en enda dag sett mig
ledsen? Och tror du nu, att det beslut jag fattat i
följd af den förödmjukande vissheten, att jag äger
allt för hett blod att undergå långa kallbadskurer,
är af det varaktiga slaget? Icke ett enda tvifvel
får du hafva, ty minns äfven, att beslutet tillkom
för min ädle farbrors, för din och för barnens skull.»

»Ja, Gud ser att jag nu och för alltid tror på
dig. Denna herrliga Knutsdag skall jag aldrig, aldrig
glömma ... Men jag tycker, att våra resande snart
borde vara här. Mamma och majoren kommo ju redan
i förrgår till Klas Arvids hem – det är ganska
väl för närvarande mellan mamma och syster Maries
efterträderska ... Nu lemnar jag dig, för att ännu en
gång springa in i gästrummen och se till att brasorna
flamma och att allt är i ordning.»

»Och fast de ej kommo hit till vår briljanta frukost»,
svarade Vincent, »så har du väl ändå arrangerat en
liten middag. Jag minnes ännu, huru utsökt majoren
sofver på en god dine!»

»Allt som sig bör. Men hör ... De äro här!»

-

Det var en stor, splendid festlighet med dans,
som herr grosshandlaren Rossby gaf, icke blott
för Knutsdagen, den var ju tillräckligt besjungen
och firad, utan för sin unge kompanjon, som i dag
af kontorspersonalen för första gången blifvit
helsad och uppvaktad som husets andre chef och som
nu, efter ett kort, kärnfullt tal af farbrodern,
blef af ett vida större sällskap helsad med skålar
och sång. Sedan derefter en enskild skål blifvit
egnad unge grosshandlarens sköna och eleganta fru,
öppnade gubben Rossby – alldeles som det tillgått i
drömmen – festens senare afdelning med en promenad,
i hvilken han förde för detta generalskan, som (der
hon helt stolt, vice drottning för dagen, långsamt
och värdigt skred fram) i tankarna omlefde en viss
stund, den nämnligen, då hon för första gången tillät
sin utfattige granne, musikläraren från portgången,
att presentera sig i hennes hus. Hon kunde härvid
ej underlåta att kasta en blick bakom sig på Klas
Arvid, som mycket väl förstod hennes mimik och öfver
fru Emmys, sin dams, axel i sin tur gjorde ett
frimureritecken åt Vincent, hvilken hade lyckan att
föra sin svägerska, Klas Arvids gemål. Och all den
stund det under eftermiddagen mycket pratats om den
der vigtiga presentationen, förstod äfven han, hvad
dessa ögontelegrafer hade att förtälja. Och då han
ej ägde tillfälle, att låta den elektriska kedjan gå
längre, vände han sig artigt till sin granne med den
för henne angenäma försäkran, att hans bästa lycka
härledde sig från den dag, då han första gången såg
Klas Arvid.

»Och det», svarade hon, med ett skratt, rullande fram
på samma kraftiga tonart, som hennes herr mans brukade
gå, »det var just samma dag (jag känner det nog), då
han vågade sig fram till generalskan med den ovälkomna
nyheten, att hans första fina och förnäma hustru
skulle få en helt hvardaglig efterträderska. Det var
just den sorgliga öfverraskning, hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free