Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXV. Hans Järta. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdagen, när han fann för godt, det vill säga
att uppskjuta dess sammankallande så länge han
behagade, skulle man genom beslut om bevillning
på obestämd tid hafva afhändt sig hvarje utväg att
framtvinga riksdag och således lemna fritt spelrum åt
konungens och hans rådgifvares mer och mer obeslöjade
sträfvande till fullkomligt envälde. Derför ville
oppositionen på riddarhuset ej, på samma gång den
godkände planen till riksgäldssedlarnas inlösen,
äfven afgöra bevillningsfrågan, utan förbehöll sig
att denna sedan kunde fritt pröfvas och afgöras
och att landtmarskalkens proposition å bifall
till den framlagda planen endast på det sättet
skulle förstås. Härtill svarade landtmarskalken
och upprepade, att nämnda förbehåll »förstodes
af sig sjelft"; och derpå blef den föreslagna
planen bifallen. Men några dagar senare, när
protokollsutdrag om detta beslut skulle meddelas
de öfriga stånden, vägrade den å hofvets vägnar af
general Toll styrde jämmerlige landtmarskalken –
Magnus Brahe, son till den 1756 afrättade Erik
Brahe – att låta det förbehåll, som dock utgjorde
ett inskränkande vilkor för beslutet, inflyta i
protokollsutdraget. Då utbrast ett våldsamt oväsen,
och vid detta tillfälle afsade sig flera ledamöter
sin riksdagsmannarätt för den riksdagen, andra äfven
sitt adelskap. Till de senare hörde Järta. Konungen
ansåg sig äga rätt att straffa honom med afsättning
från protokollssekreterare-tjensten.
Äfven utom riddarhusprotokollen har Järta efterlemnat
ett litterärt minne af 1800 års riksdag, nämnligen
den på sin tid mycket kända sång, hvars första strof
lyder så:
Fyllen edra glas och låtom oss skratta,
Bröder, en stund åt verldens lopp!
Tiderna blifvit så besatta:
Vishetens fall höjer dåren opp;
Snille och förtjenst mot nödens krycka
Vandra föraktade hand i hand,
Äran svälter, lasten gör lycka –
Skål för vårt lyckliga fosterland!
De följande verserna äro ingalunda blidare,
snarare tvärtom. Järtas sinne var lifligt och
han skrädde ej ord. »Häftig, vältalig och stark i
argument och uttryck»: så tecknas han af en samtida
iakttagare, danske öfversten, sedermera generalen
P. L. Oxholm. Men också, hvilken syn hade ej den
högt begåfvade, rättrådige, frisinte unge mannen
rundt omkring sig, och var den ej egnad att utmana
både vämjelse och vrede? På tronen satt en kung med
det inskränktaste förstånd, men den oinskränktaste
föreställning om egen ofelbarhet, visst icke det
mönster af rättskänsla, man ofta utgifvit honom
för, redan halft omtöcknad af fånighetens inbrytande
skymning. Vid dennes sida rådgifvare och högtbetrodde
män, sådana som bland andra generalen Toll, hvilkens
förakt för lag och laga rättigheter skulle hafva väckt
undran äfven i ett än mera laglöst tidehvarf, och
rikskansleren Sparre, hvilkens märkvärdighet i svenska
historien består deri, att han efter den Armfeltska
sammansvärjningen ville låta Magdalena Rudenschöld
slita ris, och deri, att hans dumhets rykte förevigats
i denna skämtvers af Järta, som en gång sett honom
i ett oxöga närvara vid en teatralisk föreställning:
Ej något är, som ej kan fela.
Melanderhjelm uti matesen svär,
Att i en del ej rymmas kan det hela.
Dock i en oeil-de-boeuf jag sett vår rikskansler!
Hvad fann han vidare? På riddarhuset »patrioter»,
som 1789, när från svenska lägret förräderiet
räckte handen åt fienden, ropat högt om den svenska
friheten, men nu på en vink från de maktägande offrade
denna frihets sista qvarlefvor. I presteståndet
hofsmickrare, som af rädsla för allmänhetens dorn
skydde att trycka sina protokoll, men ej skydde att
höra erkebiskopen från predikstolen jämnföra Guds
och konung Gustaf Adolfs fullkomligheter.
Skild ur statens tjenst, fann Järta såsom sakförare
en gagnande och lönande, med arten af hans gåfvor
öfverensstämmande verksamhet. Bland de af honom
utförda rättegångar hafva tvänne ådragit sig en
uppmärksamhet, som intill denna stund fortplantat
ett dunkelt minne af dem. Detta af flera skäl:
processernas politiska karaktär, Järtas
utomordentligt skickliga försvar för de anklagade
samt höga vederbörandes och deras redskaps
vidriga och förhatliga beteende, en blandning af
löjligheter och olagligheter. Den ena plägar kallas
»musikprocessen». Vid firandet i Upsala af konungens
kröning hade några personer lofvat biträda det
akademiska kapellet, men måst draga sig tillbaka,
då dem förelades ett musikstycke, som de ej kunde
spela i stället för det förut öfverenskomna och
repeterade, hvilket universitetets rektor förbjudit,
emedan marseljäsen i detsamma var inflätad; för
en af de anklagade slöt rättegången med förlust af
hans docentur samt förvisning från Upsala. Hvilken
bild af rättstillståndet den tiden! Lika olaglig
var rättegången mot några ledamöter af adeln för
deras yttranden under det förut nämnda uppträdet å
riddarhuset. Järtas gnistrande qvickhet, hvilken röjer
en omisskännelig frändskap med Esaias Tegnérs, torde
sällan hafva varit mer undransvärd, än i ett anförande
i musikprocessen, hvilket åtminstone delvis finnes
tryckt. – Vid sidan af många juridiska affärsuppdrag
fann Järta äfven tid till författareskap, af hvars
alster flera äro förvarade i den, af Georg Adlersparre
utgifna märkliga tidskriften »Läsning i blandade
ämnen».
Gustaf Adolfs styrelse, som blef mer och
mer vansinnig, började väcka tankar på en
regementsförändring, såsom enda medlet att afvända
fäderneslandets förderf. Det allmänna anseende för
insigter, duglighet och oförskräckthet, som Järta
vunnit, föranledde helt naturligt, att de som rufvade
på en revolution, hvars oundviklighet blef allt mer
uppenbar, meddelade sig med honom, hvilkens skarpsinne
och fosterlandskärlek ju ock tvungo honom att ej
afvisa välmenande personer, som ville för landets
räddning sätta sin välfärd på spel. Under dessa
förberedelser till den ärorika statshvälfningen år
1809 har Järta afstyrt omogna företag och allvarligen
förehållit de sammansvurna, att man måste enas om ej
blott att taga konungen till fånga, utan ock om hvad
derefter borde ske. Han vållade härigenom ett uppskof
hvilket endast af den kan tadlas, som tilltror sig att
afgöra, att konungens fängslande, förutsatt att detta
lyckats, skulle blifvit detsamma som den i öfrigt
alldeles oförberedda statshvälfningens framgång. Sedan
vestra armen under Adlersparre satt sig i rörelse mot
Stockholm, då revolutionsplanen följaktligen hade
ett dittills saknadt ryggstöd, ingrep åter Järta,
påskyndande Adlercreutz att utföra den åtgärd, hvilken
förebyggde ett eljest möjligt inbördes krig. Men ännu
mera betydelsefull blef Järtas verksamhet efter den
13 Mars 1809. Då rikets ständer sammanträdde, för att
lagligen grunda ett nytt statsskick, kallades Järta
till sekreterare i konstitutionsutskottet, som på
tvänne veckor utarbetade den nya regeringsformen. Det
är bevisligt, att Järta har en stor del i detta verk,
som är grundvalen för vårt lands lugna politiska
utveckling under de sedan gångna två tredjedelarna
af ett århundrade.
Efter regeringsformens antagande inträdde Järta
i regeringen såsom finans-statssekreterare,
men afgick ty värr redan i Mars 1811 från denna
befattning, hvarefter han bosatte sig i Falun. Härmed
förlorade, just i det nya statsskickets barndom,
grundlagarnas helgd sitt bästa stöd mot konungens,
tronföljarens och rådgifvarnas blott allt för ringa
laggrannhet. Anledningen till Järtas afgång bör
ej glömmas. Grundlagen föreskref, att statsrådet
skulle föra riksstyrelsen, om konungen blefve så
sjuk, att han ej kunde vårda regeringsärendena. Med
uppenbar kränkning af detta grundlagsbud beslöts
den 17 Mars 1811, att kronprinsen skulle öfvertaga
riksstyrelsen. Järta, som ej ville deltaga i
ett grundlagsbrott, utträdde dagen derefter ur
regeringen. Det förtjenar ock att ihågkommas, att
nära femtio år senare (1857) i regeringen ej fanns
en enda man, som enligt Järtas föredömme protesterade
mot en dylik grundlagskränkning, af kunglig majestät
föreslagen och af ständerna beslutad. Att Järta,
när han andra gången öfvertog samma embete, ej
behöll det mer än några månader (1815–1816), har
väl berott deraf, att kronprinsen Karl Johan fann
sig allt för mycket besvärad af Järtas och den med
honom i finansfrågor liktänkande Wirséns öfverlägsna
insigt och fasta vilja. Detta Järtas inträde för
andra gången i regeringen medförde sålunda blott ett
kort afbrott i hans tioåriga förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
