Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mormor. Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppfostran fick hon ingen,
Det kan man väl förstå,
Men höja tankevingen,
Det lärde hon ändå.
Om än bland prosa fången,
Hon gjorde lifvet skönt;
Och mindre skald var mången,
Som dock blef prisbelönt.
Af böcker två allenast Hon ägde på sin lott-, Den,
som var skrifven senast, I mormorsarf hon fått. Den
andras blad sig bredde Så långt som skyar gå: Från
ljusets fader ledde Sitt ursprung bägge två.
Som ung, bland bygdens tärnor Fanns ingen henne lik:
För henne talte stjernor, Och stormen var musik;
Hon hörde blomman hviska Och vågen harpa slå, Och
toner sprungo friska Ur hennes hjerta då.
En medfödd lust att vandra Hon kände i sin själ,
Men långt från alla andra Hon ville gå likväl. Hvad
sällsam fröjd det skänkte, Att stå på berget stum,
När "hela hafvet" stänkte Mot skyn sitt hvita skum!
Sågs vintermånen tömma På ödslig hed sitt ljus, Och
tycktes jorden drömma Vid furuskogens sus, Då flög
hon för minuten Från härd och syskonrund Till kulle
glansbegjuten, Att stå och lyss en stund.
Gud vet, hvad der hon hörde, Men när hon kom igen,
Mer flinkt hon sländan rörde Och gnolade vid den-,
Och högre färg fick kinden, Och ögat mera glans:
Bekymret flög med vinden, Och allt gick som en dans.
Så ungdomsåren flydde - Hon gick der ensam än-,
Omsider råd hon lydde Och tog så grannens Sven: En
smula låg var pannan, Det gjorde ingenting, Ty högre
fanns ej annan I nejden der omkring . . .
Se’n ofta nog det hände, Att glad ej dagen var-, Men
hur sig lyckan vände, Yar hennes panna klar. Guds
verld så skön och rolig Hon fann i alla fall, Och
hennes blick var solig, Om Svensvvar än så kall.
Nu var hon gammal vorden, Trots medfödd oros glöd,
Och Sven var gömd i jorden, Och hon åt barnabröd -
Och ofta trångt hon hade, Fast stugan ej var trång,
Och öfver sinnet lade En tyngd sig mången gång.
Men hemkom barnbarns-skar an Från lek i mark och skog,
Så vek dock vemodsfaran . Ibland för litet nog:
Än var det blommor rara, Än ljung och vilda bär;
Ty mormor syntes vara Så glad åt sådant der.
Och syntes sol i vågen Sitt rena qvällguld slå, Ack,
liksom barn i hågen Blef alltid mormor dal Då såg hon
upp från spolen Och talte om en stad, Belägen bortom
solen, Och fick en min så glad.
Der stodo höga palmer -Kring elf, som ljus så klar;
Der klungo sköna psalmer På ton så underbar; Der hade
alla skrudar Så hvita som en snö Och voro like gudar
Och kunde mer ej dö.
Och mormors barnbarn lyddes Till sagan, hörd förut,
Dock innan än den tyddes, Yar hennes vandring slut:
Hon gick en qväll åt heden - Fri utsigt hade den -
Och fann ej åter leden, Fast sol gick upp igen.
Den öde nejd ej visste Om henne ge besked, Hon kanske
trampat miste Och gått i fjärden ned; Men samfäldt
barnen trodde, Hon flyttat till den stad, Der hennes
längtan bodde, När minen var sä glad.
Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
