Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Werthers lidande. Gustaf Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den unge Werthers lidande.
Under flera årtionden före den franska revolutionens
utbrott rådde mångenstädes i Europa en sjuklig
sinnesstämning, hvilken naturligtvis antog karaktär
efter de olika folkens skaplynne. I det glada,
skeptiska Frankrike var det raffinerade lättsinnet
på modet. Tyskarna åter försjönko i en viss tårögd
sentimentalitet. Man var trött på det bestående,
men saknade handlingskraft och tro till att befrämja
något nytt. Slutligen kom revolutionens förfärande
verklighet och gjorde en ända på dessa blaserade
sjukdomstecken.
Den nyssnämnda tyska sentimentaliteten (som
visserligen icke var utan motstycke i Frankrike
och England) hade ej minst sin grund deruti,
att Tyskland saknade all politisk enhet och
lämplig jordmån för lifskraftiga mäns samhälleliga
sträfvanden. Dess utmärktaste andar under denna tid
hafva nästan allesammans genomgått denna pröfning
af pjunkig och kraftlös känslighet. Särskildt har
det knappt funnits någon menniska, hvilken varit så
mottaglig för sin samtids och hela mensklighetens
mångskiftande yttringar, som Tysklands störste
skald, Goethe. Denna utomordentliga mottaglighet
utgjorde just en del af hans snille. Men å andra
sidan hade detta äfven den egenskapen, att på ett
fullt objektivt och allmängiltigt sätt afspegla
hvarje intryck. Goethe sjelf brukade beteckna sin
skaldeproduktion som ett medel att frigöra sig från
eljest allt för envisa och pinsamma intryck. Således
var den objektivaste af alla moderna skalder på
samma gång en tillfällighetsdiktare, och han kunde,
då andra vanligen genomgå långa år af sin utveckling,
utan att finna något passande och för alla njutbart
uttryck för sitt famlande, nästan vid hvarje tidpunkt
lemna en konstprodukt, som var en sann bild af
hans egen och hans samtids sinnesstämning. Så var
just förhållandet med den berättelse, som heter:
»Den unge Werthers lidande».
Den unge Goethe hade nyss slutat sina studier vid
universitetet i Strassburg, hvarest hans hjerna
blifvit uppfylld med stora verldsomfattande och
konstnärliga idéer, som till exempel den vandrande
juden, doktor Faust och dylikt. Som juris doktor
tjenstgjorde han en tid vid rikskammarrätten i
Wetzlar. Då tilldrog sig derstädes en händelse,
som, fullkomligt i tidens anda, väckte ett oerhördt
uppseende öfver hela Tyskland. En ung, begåfvad man
vid Goethes ålder (25 år) och son af den berömde
predikanten Jerusalem hade någon slags diplomatisk
anställning i Wetzlar. Han tog lifvet af sig (år
1772), dertill föranledd af kärlek till en väns
maka. Utan tvifvel skulle ett sådant fall nu för
tiden endast mötas med ovilja och beklagande af
den unge mannens sinnesrubbning, men då kände man
helt annorlunda, och det är ganska troligt, att
man beundrade Jerusalems handling såsom ett bevis
på konseqvent hjeltemod och rörande svärmeri. Goethe
sjelf, som ända till sin senaste ålderdom aldrig kunde
undvara att svärma för sköna qvinnor, var samtidigt
förälskad i Lotte Kestner. Det var hans vana att
af föremålen för sin kärlek göra de ljufvaste
konstskapelser, och mer än en flicka, som gerna
skulle hafva velat blifva skaldens maka, fick i
stället nöja sig med att omedvetet stå modell till
en odödlig konstprodukt. Sjelfmördaren och den af
Goethe älskade flickan, i förening med den af mordet
åstadkomna sinnesstämningen och hela tidsriktningen
för öfrigt, framkallade emellertid nu den berömda
romanen, som utkom 1774.
Man får dock ej föreställa sig, att denna berättelse
synnerligen liknar våra dagars sensationsromaner. Här
förekomma inga öfverraskande händelser, inga
invecklade och dunkla förhållanden, som upplösa
sig tvärt emot hvad läsaren anar, inga försök att
föra honom på villospår, för att desto mera gifva
honom nöjet af ständigt nya uppslag. Den gamla,
gedigna konsten försmådde sådant och höll sig
endast till den naturliga utvecklingen af de gjorda
förutsättningarna. Det är hufvudsakligen en inre
historia, skildringen af Werthers själstillstånd, och
de yttre händelsernas tarflighet står i bjert motsats
mot den alltmera kring sig gripande disharmoni,
som på ett förfärligt sätt ödelägger hjeltens själ och slutligen
gör honom mogen för sjelfmordet. Det är häruti som
en af bokens, låt vara hemskaste, men på samma gång
skönaste verkningar består.
Och hvem är denna Lotte, Werthers herrskarinna? Man
skulle kanske vänta sig en ovanlig företeelse, en
romantisk, gåtlik varelse, en af dessa »problematiska
naturer», som vår tids författare älska att framhålla
som sirener för männens hjertan. Ingalunda. Lotte
är helt enkelt en frisk och sund flicka, som sköter
sin faders hushåll och har omsorg om en mängd små
syskon, som tjernar smör och lagar mat, som stoppar
strumpor och ser efter tvätten, med ett ord en flicka,
som icke har tid eller lust till något romantiskt
känslopjunk. Hennes kärlek till en ung tjensteman,
med lika »solida» vanor och åsigter som hon sjelf,
äger icke det minsta af passion uti sig, utan tyckes
blott vara ett uttryck af den unga flickans helt
naturliga önskan att blifva gift och rangera sig här
i verlden. Lotte förstår helt enkelt icke en sådan
man som Werther. Med allt detta är hon moraliskt
oantastlig, en af de qvinnor, som lifvet behöfver,
som förtjena att blifva lyckliga och äfven, till
följd af sina sunda egenskaper, vanligen äro det.
Hvilken motsats till henne är ej Werther! Bomanens
hjelte saknar ingalunda storhet; ty huru skulle
han eljest kunna intressera? Han är både ädel till
karaktären och skarpsynt till förståndet. Hans känsla
är omätlig liksom en ocean, hvilken hittills legat
lugn och klar, men som, en gång bragt i svallning,
skall med sina väldiga vågor uppsluka hela hans verld
och honom sjelf. Werthers grundfel är, att han saknar
syn för verkligheten och aldrig ryckes med in i de
praktiska sträfvandena. Hans lif blir derför tomt
på innehåll och han griper slutligen, i följd af sin
håg- och dådlöshet, till kärlekens lidelse, för att
sysselsätta sig med någonting. Olyckligtvis får denna
lidelse ej heller någon näring af verkligheten:
den älskade flickan kan aldrig fatta Werthers
sinnesförfattning, kan aldrig tycka om en sådan
tillbedjare; hon har redan sansadt och klokt valt
en annan, och Werthers känsla strömmar tillbaka
mot honom sjelf. Hans känsla får näring af allt,
som möter honom i verlden, tills den upplöser hela
hans varelse. Utan att nå ett resultat, ständigt
mera hemfallen åt sina egna drömmar, framsläpar han
sina dagar. Men Werther är icke blott angripen af en
olycklig kärlek, han är tillika - och här framträder
nu det sammanhang, hvaruti dikten står till dåvarande
tidsanda - en tviflare och slutligen en hatare af
det tyska samfundslifvet, af samhällstillståndet
omkring honom. Detta hindrar honom å sin sida, att
genom förvärfvande af praktiska intressen besegra
sitt kärleksqval. Slutet på denna, till det yttre så
lugna, men i sitt inre undergräfda existens, blir,
att Werther begår sin enda energiska handling -
den att döda sig!
Intet bevisar bättre, huru djupt Goethe med sin
roman gripit in i sin tids känslostämning, än bokens
oerhörda framgång. Den gjorde sin författare med ens
ryktbar. Hvarje ung flicka begret den svärmiske,
intressante Werther. Mången yngling säges hafva
önskat träda i hans fotspår. Efterbildningar
af romanen saknades ej heller. Men Goethe sjelf
var redan fri från samma pjunkiga stämning. Han
hade ju året förut (1773) skrifvit sin »Götz von
Berlichingen»*, hvilket drama utgör raka motsatsen
till Werthers lidande och skildrar den högsinnade och
handlingskraftige hjelten från slutet af Tysklands
medeltid. - Verldslitteraturen äger för resten många
variationer af det Wertherska temat, det vill säga det
storslagna, men i disharmoni och ett förfeladt lif
sig upplösande grubblet. Dessa hjeltar omvexla till
karaktär och patos, allt efter de olika misstämningar,
som under skilda tider upprört verlden, efter de
särskilda nationernas skaplynne, äfvensom efter de
respektive författarnas individualitet. Den störste
af dem är Shakspeares Hamlet. I synnerhet det af
revolutionen upprörda Frankrike äger flera sådana
typer inom sin litteratur, såsom Chateaubriands René,
Benjamin Constants Adolphe, åtskilliga af George
Sands personnager med flera.
Gustaf Meyer.
* Se Familj-Journalen 1878, 6:te häftet, sid. 167.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
