Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Speldosan. Novell af Wilhelmina Gravallius, förf. till "Högadals prostgård" - Skilda och förenade. Ord af G-n. Musik af O. W. Hylén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
"Är det neckens harpas ljud eller är det en trubadur,
som från den månstrålande stranden helgar dessa toner
till sin skönas ära?" tillade hon leende.
"Du lilla, poetiska varelse, som kläder allt i
poesiens drägt!" svarade Osvald och försjönk i ett
tjust åskådande af Yiolas ljufva anlete, v,Men man
behöfver icke äga din rika fantasi, för att i denna
förtrollande stund drömma om trubadurer och neckens
harpoljud, och det nästan smärtar mig att skingra
din vackra illusion och säga dig, att dessa toner
icke komma från någon af dessa sängardrottar, utan
helt enkelt från en - speldosa.^
"En speldosa? Jag har aldrig hört en sådan. Men,
Osvald, hör du nu hvad det lilla instrumentet
spelar? Känner du igen min älsklingssång?" tillade
hon, då »Fjärran i skog^ nådde hennes öron. "Ack,
så vackert och så underbart, att äfven dessa kära
toner skulle öka skönheten och liksom befästa minnet
af denna oförgätliga afton!"
"O, minns du på näset, när du vår afskedsqväll sjöng
just de toner, som nu ljuda? . . . Ack, min Osvald,
så har du aldrig sjungit - sä har aldrig någon
sjungit! ..."
Vid dessa ord lutade Yiola sig djupare ned mot
Osvald. En suck höjde hennes bröst, och månstrålen
speglade sig i de klara tårar, som tyst neddroppade
ur hennes ögon.
"Vet du, Osvald, att jag nästan afundas den, som rår
om den lilla, underbara dosan", återtog Yiola efter
några ögonblicks tystnad. "Vore hon min, skulle hon
aldrig spela annat än det lilla, tjusande stycket,
men det skulle hon ofta spela och jag skulle åter
drömma mig tillbaka till våra hänförande stunder i
salen och på näset! ..."
Osvald greps, äfven han, af en djup rörelse.
"Ack, Yiola! Mannen - äfven då han högst och renast
älskar - är icke värd all den varma, uppoffrande
hängifvenhet, som ett ädelt qvinnohjerta kan
skänka!" utbrast Osvald med
djupt vibrerande betoning. "Jag känner detta äfven
nu i ett af de renaste ögonblicken af min kärlek! ..."
"Nu skall jag säga dig hvem, som är ägare till
det lilla instrumentet", började Osvald, efter att
några ögonblick hafva aflägsnat sig. "Det är en ung
urmakaregesäll, som i tvänne år varit i Paris och nu
är på väg till sina föräldrar i Grenna. Han har sjelf
förfärdigat dosan och ämnat henne till en gåfva åt sin
fästmö, som äfven är bosatt i samma stad. Han har så
mycket gladt sig deråt, ty hon älskar musik och hennes
älsklingssång är densamma som din ... Och nu ..."
"Hon har väl icke blifvit honom otrogen?" invände
Yiola bäfvande.
.Jo, hon är redan gift med en annan, och det var
först i går, som han i Linköping emottog denna
underrättelse."
Yiolas kind blef dödsblek. "Och hvarför vände han icke
’om?" frågade hon nästan ljudlöst.
"Han hade ämnat det, men tanken på hans gamla
föräldrar gaf hans svaghet kraft."
Yiola ville tala med den unge mannen eller åtminstone
se honom, och de begåfvo sig derför båda till bänken,
der han ensam satt med sin speldosa i handen.
De kommo snart i ett lifligt samtal.
"Åh, att hon kunde svika honom!" suckade Yiola, som
fann ynglingen både hygglig och älskvärd, kanske
icke minst derför, att hon så ömt behjertade hans
djupa sorg, af hvilken hela hans varelse bar en
tydlig stämpel.
Yiola berömde hans instrument med den innerlighet
och det deltagande, som dess lilla historia ingifvit
henne, och han hade icke varit Adams son, om han
icke - oaktadt sin sorg - med en slags glädje
hört detta beröm från så vackra läppar. Och
till tacksamhet derför lät han också den lilla
dosan spela det ena stycket efter det andra,
till dess att fartyget lade till vid Yadstena.
(siut i nästa häfte.)
Skilda och förenade.
Sång.
i
Måttligt fort.
Piano.
Ord af G-n. Musik af O. W. Hylén.
K-
V. 1. Jag viss––-te ej allt
livad hon var för
Y. 2. Jag såg ju hen - - ne hvar
- - je dag, men Y. 3. Nu sör - - -
jer jag i en–––sam-het. Månn’
mig förr än hon
al––-drig der - - på
af––-ven hon ock
flyd . tänk sör -
te,
och tå––-ren i ett
hur sko - - na vo - - ro Må hän - -
da hon just
ö - - - gon-par
hen - - nes drag, hur
nu - hvem vet? - om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
