Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXVI. Johan August Wahlberg. Axel Krook - Lysande fjäril. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Då han kom hem, inköpte staten hans stora samlingar
för 19,000 kronor, ungefär den summa, som han
sjelf gifvit ut för resan. Och en stor del utaf
dem beskrefs af vetenskapsmännen C. J. Sundevall,
Sven Lovén, Johannes Muller i Berlin, Elias Fries,
Wikström, Boheman, Fåhraeus, Mannerheim m. fl. Sjelf
sysselsatte han sig med att genomgå och beskrifva
Sydafrikas fåglar och använde härpå åtta timmar
dagligen, fastän han åter inträdt i ganska trägen
tjenstgöring vid Landt-mäterikontoret. Han arbetade
dessutom äfven på en resebe-skrifning efter ganska
stor plan, hvilken ty värr aldrig blef färdig.
Snart bemäktigades han dock åter af åtrå efter
att gifva sig ut på en ny forskningsfärd, och då
underrättelse ingick om Livingstones resa åren
1849-51 och om upptäckten af ISTGainisjön, vardt
lusten oemotståndlig. Och i Oktober 1853 var han
åter på väg till Kap, dit han anlände vid jultiden,
och vidare till H valfiskviken s ödsliga strand i
April följande året. Här ordnade han genast allt för
sin forskningsfärd, med sjön jSTGamis vinkande mål i
tankarna. Anländ dit i November, anställde han stora
och vinstgifvande elefant ja gter, för elfenbenet
tillhutande sig oxar, så att han en dag ägde ej
mindre än femtio stycken sådana och omkring sextio
mjölkande getter.
I början af 1856 begaf han sig ut på en lång färd i
nordost, åtföljd ett stycke af en hr Green samt af
tvänne damaras. Han skilde sig dock en dag från Green
och påträffade o-medelbart derefter spåret af en ung
elefanthane, som Wahlberg och h ans d a m äras följde
i tre dagar. Slutligen upp-hunno de honom jämte tre
andra gamla hanar, af
hvilka Wahlberg sköt en och den ene damaran,
Kooleman,. en. De båda andra sprungo sin väg. Följande
morgon togo de dock åter upp spåren efter dem och
upplmnno dem, då Wahlberg sköt den gamle, men den
unge lyckades åter komma undan.
Lyktfjärilen.
I två dagar följde de honom på spåret och upphuimo
honom den 6 Mars på eftermiddagen. De nalkades honom
så nära som möjligt, och Wahlberg gaf honom ett skott
samt Kooleman ett, hvarpå han flydde mot en stor flod,
Tamanakle. Wahlberg tillsade sina ledsagare att drifva
djuret längre upp mot ett ställe, som han utpekade och
der han ernade genskjuta elefanten. De lyckades drifva
upp denne medelst ett skott, hvarefter han ursinnig
sprang åt det håll, der Wahlberg befann sig, fast
utom skotthåll. Wahlberg skyndade nu efter elefanten,
som dock sprang blott ett litet stycke och gömde sig
bland täta buskar.
Då Wahlberg kom dit, rusade han på honom, innan
Wahlberg hann att skjuta, slog honom till marken och
krossade honom samt sprang sin väg under väldigt
trumpet ande. Wahlbergs bössa var afbruten vid
stocken, han sjelf var död och hans kropp ohyggligt
förstörd. Vildarna gräfde en djup graf nära ett stort
träd, nedlade honom der och täckte honom väl med en
liten kulle, djupt sörjande den ädle, storsinnade och
modige svensken. Charles Anderson säger sig hafva hört
dem yttra om honom, att "den store anden Moremo hade
gifvit honom ett stort hjerta», äfvensom att, "fastän
han var en liten man, så var hans hjerta större än
den stöfste mans». Och de hade rätt. Brinnande för
sin vetenskap, hyste han på samma gång en lågande
fosterlandskärlek, och dessa båda känslor i förening
alstrade inom honom den stora tanken, att genom sina
samlingar bilda i Sverge ett sydafrikanskt museum,
som skulle i rikedom och skönhet öfverträffa alla
andra. För detta mål lefde han och dog - men hans
gerningar öfverlefva honom i sin frukt, hvilken
på samma gång främjar vetenskapen och hedrar
fosterlandet, som med rättvis stolthet inristat
hans namn i sina häfder såsom en ädel Nordens son,
en kämpe så god och en forskningens martyr.
Axel Krook.
-nder \rubriken »Lefvande lampor» förekommer i förra
årgångens elfte häfte en uppsats, jämte illustration,
om Knäpparen, denna Antillernas starkt lysande
insekt, som ej sällan får tjenstgöra som lampa.
En annan art af samma slägte, lantern- eller
lyktfjärilen, (FuJgora lat er n ar i (i), äfven
omnämnd i den åberopade uppsatsen, förekommer här
ofvan i afbildning. Han, liksom de många öfriga
arterna af de starkast lysande insekterna, tillhör
det tropiska Amerika.
ijäril.
Om det ljus, som utstrålar från lanternfjärilen,
icke till fullo kan mäta sig i styrka och klarhet
med Knäpparens sken, hvilket öfvergår allt hvad
insektverlden i den vägen förmår framvisa och för
öfrigt öfvergår hvarje föreställning hos dem, som
icke skådat det i verkligheten, der det sprider ett
trollskt skimmer öfver en trollsk natur, så är det i
alla fall så starkt, enligt fru Sybille De Merians
vittnesbörd, att man mycket beqvämt i detsamma kan
läsa sin tidning, något som hon ofta plägade göra
i Surinam.
X+. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
