Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strandgatan i Visby. III. C. J. Bergman - Midsommarnattsstämning. Asa Thor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
tärna ett från urminnes tid inrotadt
nationalhat. Kuten, ett eljest så fromt och läraktigt
djur, är nämnligen den talrika fiskarebefolkningens
argaste fiende. Han sönderrifver deras garn eller
plockar dem alldeles rena för fisk, i det han,
simmande upp och ned långs de med strömming redan
fullsatta garncu afbiter alla kroppar och, liksom
på spe, lemnar de odugliga hufVudena qvar i garnens
maskor. Och kutarna äro sådana storätare, att de anses
förtära vida mer af det sofvel, som hafvet består
(oipa -fraAaööia), än hela öns samtliga invånare, från
hvilka de alltså ofta taga om än icke brödet, dock
fisken ur munnen. En enda kut säges - enligt uppgift
i Gotlands Hushållningssällskaps handlingar - kunna
traktera sig med vid pass 80 valar eller 6,400 stycken
strömming i ett mål, och hvar tredje dag behöfver
han en dylik förplägning. Säkert är, att man fångat
kutar, som inombords haft ej mindre än 11 valar eller
1,120 stycken hela, ännu osmälta strömmingskroppar,
alla söndertuggade bitar oberäknade. Derför söker ock
den gutniske fiskaren att förgöra denna fisk-röfvare
på alla möjliga sätt, med skott, med giller, med
dråpslag. - Nog af: ofvannämnda söndag, den 24 Mars
1844, syntes på hafs-iscn ingen vak, så långt blicken
nådde, och oaktadt vinden var ostlig eller »aflandig»
(från land) och således farlig, hade från staden och i
synnerhet från Fiskare-roten mer än hundrade män och
ynglingar med bössor eller stakar och klubbor tidigt
på morgonen, i bister köld, utgått på »kut-is», såsom
det heter. Men vid tiotiden på förmiddagen hördes
i ismassan liksom det starkaste skott. Vid pass en
åttondedels mil från stranden blef det snart en lång
remna, som vidgades mer och mer, allt eftersom det
från landfasta isen lossnade vida och hvita fältet
drefs af den ostliga vinden vesterut, förande med sig
de talrika oförsigtiga äfventyrarna. Några af dem,
som ännu ej hunnit långt ut och som först märkte
faran, summo öfver den ännu blott ett par famnar
breda renman och kommo, genomlyckliga men genomvåta,
i land. Nu blef i hela staden och framför allt i
Fiskare-roten allmän uppståndelse och förfäran. På
Strandgatan hvimlade skaror af folk, som strömmade
till stranden: alla qvinnor, som hade männer, söner
och bröder ute på isen, sprungo storgråtande och
skrikande af och an. Emellertid blefvo kanonskott
aflossade från norra batteriet för att varsko de
utevarande; båtar sattes ut, som rodde fram och
tillbaka, och som under dagens lopp räddade sjutio
personer. Men mörkret kom, och ännu voro många
derute: deras anhörigas förtviflan växte med hvarje
timme. För att till ett ställe hopsamla de på isen
kringspridda och på samma gång signalera hoppet om
räddning, inrättades på, kanten af den drifvande isen
en fyr, och midt emot, på det landfasta isbältet en
dylik, samt på stadsmuren i linie med de förra en
tredje. Räddningsbåtarna fortforo att gå fram och
åter; flera män ådagalade den berömligaste raskhet
och ihärdighet; länets höfding, den ädle M. S. von
Hohenhausen, var sjelf ute vid kanten af den landfasta
isen, ordnande, uppmuntrande och belönande. Hvar Ii
al f timme aflossades ett kanonskott. Mellan skotten
hördes sökande qvinnors förfärliga jämmerrop. Före
midnatt hade man dock glädjen att veta, det alla
från staden voro räddade. Sina »spolia opima»
(feta byten) hade kutjägarna naturligtvis måst lemna
qvar. på isen. Vid midnatt blef det ändtligen tyst
på Norderstrand, stilla på Strandgatan och frid i
Fiskare-rotens stugor.
Närheten till hamnen och Kalfskinnshuset eller Börsen
har säkert gjort Strandgatan till den förnämsta
handelsgatan i Yisby. Med sina kringliggande qvarter
var denna »Vesterlånggata» troligen stadens »City»:
de qvarstående hanseatiska husen med deras många
källare och loft bestyrka denna förmodan.
Om man för några ögonblick finge flytta sig fem eller
sex århundraden tillbaka - huru annorlunda skulle ej
då denna
gata visa sig! I en lång rad stodo då härstädes
smala, höga, trappgaflade hus, resande sig stolt och
sjelfständigt, det ena bredvid det andra, med sina
af vackra portar och fönster smyckade framsidor,
med sina framför portarna framskjutande, beqväma
och prydliga marmorbänkar, på hvilka hanseaterna
sutto och uppgjorde affärer eller vederqvickte sig i
den friska luften efter arbetet inne i de hvälfda,
skumma magasinerna. Och midt bland de högspetsade
byggnaderna höjde sig Kalfskinnshuset i kunglig prakt
med Fina tio trappor och tio portar - troligen prydt
med praktfulla gallerier, småtorn och stora fönster
med målade glasrutor.
’Och huru hvimlade ej då denna nu så folktomma gata
utaf brokiga grupper af infödda eller hit inflyttade
borgare, af köpstadsmän och handelssvenner från
Ryssland och i synnerhet Nov-gorod, från Ltibeck
och öfriga östersjöstäder, från Rhen-trakterna,
Nederländerna och England, från Danmark och Sverge,
kanske ock från Byzanz och Österlandet - en hvar i
sitt lands egendomliga drägt! Bland dessa grupper
skymta katolska andlige, dels prester från de många
församlingskyrkorna, dels munkar från klostren. Än
smyga sig här några Franciskaner eller Gråbröder
från klostret vid S:t Katarina, i gråbruna kåpor,
med rep om lifvet samt med nakna fötter och med
sina tiggarepåsar i ifrig verksamhet att insamla
gåfvor till klostret -. välfpdda, frodiga figurer,
ehuru armod och försakelse var deras officiella
valspråk. Och än framskrida Dominikaner eller
Svartbröder från klostret vid S:t Nikolaus, med
svarta kåpor utanpå de hvita lifrockarna, stolta
och högtidliga, men täflande med Franciskanerna i
oaflåtlig näringsifver. Här och der synas nunnor
från Solberga kloster och barmhertighetssystrar från
Hel-geandshuset - de senare i vida, vanställande
gråa tröjor och kjortlar samt på hufVudena långt
framskjutande gråa hucklen, som vanligtvis dölja
både ungdom och fägring. Än nalkas ett par munkar,
bärande krucifixet och hostian, åtföljda af korgossar
med pinglande ringklockor, stadda på väg för att gifva
en döende penningefurste »den sista smörjeisen» och
»den heliga resekosten»; än kanske en hel procession
af ordensbröder i full högtidsskrud, med standarer,
helgonbilder och vigda ljus, beledsagande en likbår
och framtågande under dyster sång niellan andäktigt
knäböjande skaror af stads- och landtfolk. Här kommer
en pilgrim, som på »Östervåg» - öfver Ryssland -
återvändt från sin vallfart till den heliga grafven:
hans kåpa och vandringsstaf äro prydda med musselskal
från Palestinas strand. Snart stannar blicken på
några från kej-sarehofvet i Myklagård eller Byzanz i
ståtliga uniformer och med stora guldbrakteater på
bröstet hemvändande Yäringar. En flock af riddare
med vajande fjädrar på sammetsbaretterna, åtföljda
af knektar med bågar och svärd, banar sig väg
genom’en skara af hedervärda borgare: de sistnämnda,
klädda i åtsittande tröjor, snäfva benkläder, korta
kappor af holländskt kläde och med mössor, kantade
af pelsverk, samt med långa knifvar eller prydliga
svärd i metallbeslagna skidor, nedhängande från deras
läderbälten, draga sig ovilligt åt sidan för de stolta
junkrarna . . .
Allt detta och mycket, mycket mer skulle mån hafva
fått skåda. Och man skulle hafva hört sorlet af
många olika tungomål, och sångerna från det in-
och utländska sjöfolket i den närbelägna hamnen,
under det att, kanske just då, klockorna i stadens
sexton kyrkor ringde till messa eller bön.
Detta hvimmel och detta sorl hafva längesedan
försvunnit, men Yisby ligger inom * sina höga murar
såsom ett stycke af medeltiden, qvarglömdt i en vrå
af norden - såsom en stor, af fiendehan cl och tidens
tand illa åtgången minnesbok, i hvilken framfarna
slägten tecknat i stenstil icke sina namn, men ännu
läsliga intyg om sina timliga sträfvanden och sina
själars behof, om sin rikedom, sin konstkärlek och
sin gudsfruktan.
C. J. Bergman.
Wäidsommaren var kommen hit igen, som förr af bygdens,
ungdom firad, och midt i byn
med toppen högt i skyn majstången stod - rätt grann
minsann - med lof och band och kransar sirad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
