Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lufttrycket. W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^ordciis hela yta omgifves, som vi alla känna,
af luften, r nvn*ken dock finnes en gräns, ehuru
denna gräns ej ^= är, att jag så må säga, skarp,
utan så småningom öfvcrgående uti det ämne, den
ytterligt tunna luftart, som blifvit kallad eter,
hvilken antagligen är. det förmedlande ve-hiklet
mellan de otaliga himlakropparna uti den omätliga,
häp-nadsingifvande rymden, som, tillsammans med alla
dervarande särskilda verldar, benämnes universum:
totalbilden af Guds ofattliga majestät. Luften,
som också kallas jordens dunstkrets, atrnosferen
och atmosferiska luften, följer jorden och rör
sig med henne liksom kläderna med oss. Gränsen för
atmosferiska luften antages vara omkring 6 till 8
svenska mil öfver hafsytan.
Luften är nödvändig för allt organiskt lif. Men hvad
är då luften? - Jo, dess huvudbeståndsdelar utgöras
af tvänne beständiga gasarter, syre och qväfve, hvilka
äro likformigt blandade med hvarandra. Härtill kommer
dessutom en mängd andra luftarter, såsom vattengas,
kolsyra m. fl.
Syrgasen är sjelfva lifselementet i luften. Qväfgasen
åter tjenar endast till att utspäda syret, ty
inandades vi endast sådant, skulle vi lefva blott
hastigt, om också lustigt. Så har dock icke varit
skaparens mening, och derför har naturen fått sig
anvisadt, att utspäda syret med qväfvet. Syret har
fått sitt namn deraf, att det syrsätter (oxiderar)
både organiska och oorganiska kroppar, och qväfvet
har fått sitt namn deraf, att det qväfver eld
och allt lif. All förbränning och allt lif är en
syrsättningsprocess. Så ock all förruttnelse. Men
då vid hvarje vanlig förbränning, vid hvarje djurs
andningsprocess och vid hvarje förruttnelse åtgår
syre, så skulle man kunna vara böjd för den tron,
att syret i luften till sist kunde taga slut. Så
händer dock icke, ty samma syre, som förbrukas
vid alla de nämnda processerna, förenar sig med
kol till kolsyra (en beständig luftart), och denna
kolsyra taga växterna till sig, behålla kolet till
bildandet af sina fasta beståndsdelar och återlemna
syret åt luften. Qväfvet har också sin cirkelgång,
fast på annat sätt. Alla djurkroppar, och bland
växterna svamparna, innehålla qväfve. Då de kroppar,
som innehålla qväfve, förgås (upplösas, dö), återfår
luften det qväfve, de haft för sitt lifs fort va
ro. Häraf finna vi, att en sorts ^ro^svandring,
menniskans icke undantagen, sker i och genom luften.
Ofta höra vi talas om helsosam och ohelsosam
luft. Helso-sam luft är den, som innehåller
tillräcklig mängd syre, ohelsosam den, hvilken har
dels för liten syremängd och dels är uppblandad
med andra gaser, till exempel kolsyra, ammoniak med
flera. Kolsyran är rent af giftig, ja, dödande, om
hon inandas, men tillförd djurorganismen förmedelst
matsmältningsapparaten (förtärd i dryck, hvari hon
låter magasinera sig) är hon helsosam: allt vattens
förmåga att släcka törst beror på kolsyran, som det
innehåller. Men hvar få till exempel våra källor
och brunnar sin kolsyra ifrån? - Från i jorden sig
sönderdelande ämnen, af hvilkas kolsyra vattnet
tager till sig så mycket, det kommer öfver. När vi
sedan dricka det kolsyrade vattnet, gör sig vår kropp
till godo både kolet och syret. Om vi förbränna en
mennisko- eller annan djurkropp, så finna vi, att
kol ej heller saknas i den.
Graden af luftens fuktighet eller torrhet är långt
ifrån oväsentlig för dess helso- eller ohelsosamma
beskaffenhet. Högsta graden af ohelsosam luft
tillkännagifves derigenom, att ett brinnande
ljus deri svårligen brinner eller helt och hållet
slocknar. Då och der det senare sker, är säkrast
att genast antingen skynda derifrån eller ock att
åstadkomma vexling, drag eller strömning. I luften
finnas strömmar lika väl som i hafvet, ty luften
är ännu mera rörlig än vattnet. Luftens strömningar
kalla vi drag, vindar, blåst, orkaner etc.
Alla kroppar hafva tyngd. Luften är ock en kropp:
följaktligen äger den äfven tyngd. En kropps tyngd i
förhållande till en annan kropp kallas dess specifika
vigt. Så är luft specifikt lättare än vatten och
tvärt om: vatten specifikt tyngre
än luft, under förutsättning af samma mängd under
vanlig värmegrad.
Att en kropp flyter i vatten beror derpå, att samma
kropp är specifikt lättare än den vattenmassa, som
han undantränger. Nog är, som vi veta, järn specifikt
tyngre än vatten, men icke förty flyta stora fartyg
af järn lätta som spånor på vattnet. Detta har sin
grund deri, att järnfartyget i sin helhet är lättare
än den vattenmassa, som uppbär det.
Alldeles enahanda är förhållandet emellan de kroppar,
som flyta eller, om vi så vilja säga, flyga i luften,
och sjelfva luften: de i luften flytande eller
flygande kropparna äro lättare än den luftmängd,
de undantränga. Ett naturens eget exempel härpå äro
molnen, som bestå af vattenå%y#.
Luften är måttstocken för andra gasers specifika
vigt. Men hur tung är då luften? - Jo, dess tryck
(tyngd är det tryck, som en kropp utöfvar på den,
å hvilken han hvilar) är lika med ett vattenlager
öfver hela jorden af omkring 32 fot, och en
qvicksilfvermassa, likformigt också öfver hela
jorden utbredd, till en höjd af 25% decimaltum. Det
är således icke så liten tyngd, som trycker på oss
för jemnan. Men detta tryck af luften är det som gör,
att vår kropp håller tillsammans. I högre luftlager,
der tydligen lufttrycket är desto svagare, ju längre
upp män kommer, rusar blodet ut ur näsa och mun
samt framsipprar under naglarna och genom kroppens
alla porer.
Italienaren Torricelli upptäckte, att, om man hade ett
glasrör, lika godt af hvad- tjocklek, men af en längd,
som öfversteg 26A/2 tum, satte det röret uti ett kärl
med qvicksilfver och gjorde röret lufttomt, så uppsteg
qvicksilfret i det lufttomma röret omkring 25!/2 tum,
men icke högre öfver ytan af det qvicksilfver, som
fanns i kärlet utanför röret. Hur kunde detta komma
sig? - Jo, luften tryckte på qvick-silfverytan
i kärlet så, att qvicksilfverpelaren uti det
lufttomma röret uppsteg till den angifna höjden,
och alltså måste luften eller lufttrycket hafva
samma tyngd eller vara lika tryckande, som en
qvicksilfverpelare af nämnda höjd. Detta dock vid
hafvets yta, der lufttrycket måste vara störst, emedan
luften der har sin högsta höjd. Om och der vi kunna
komma djupare ned eller under hafvets yta, måste ^
också qvicksilfverpelaren uti Torricelliska röret
af lätt insedt skäl stiga högre. Också ju högre upp
(på höjder eller i sjelfva luften genom luftballong)
vi komma med det Torricelliska röret, desto lägre
faller qvicksilfverpelaren uti detsamma.
Det Torricelliska röret är ingenting mer och
ingenting mindre än hvad vi alla nu för tiden känna
till under namn af barometern. Barometern är således
i första hand lufttrycks-matare. Men då lufttrycket
är olika på olika höjder öfver hafsytan, så tjenar
ock barometern till höjdmätare, och man har funnit
qvicksilfverpelaren i glasröret falla omkring en tum
på hvar tusende fot man kommer öfver hafvet.
Men barometern är ju också vaderleTcsspaman? Äfven
det, och det dertill den tillförlitligaste vi äga. Men
hur kan han veta, hvad det blir för väder?
Genom luftens förut nämnda strömningar, som bero
på, bland annat, olika värmegrader på olika
ställen af jordytan, blir luften" högre eller
lägre och lufttrycket följaktligen tyngre eller
lättare på samma ställe på olika tider, och som
väderleken just beror på lufttrycket, så, allt
efter som detta inverkar på qvicksilfret s höjande
eller fallande, sluta vi deraf till den blifvande
väderleken. Högt barometerstånd bebådar vackert
väder (köld och nordlig vind om vintern) och lågt
barometerstånd fult väder: nederbörd, storm och
åska (samt "jordbäfning" enligt vanlig anteckning å
de gamla barometrarna). Barometerståndet angifves
i öfrigt å en skala i decimaltum eller millimeter
öfverst å barometern. Men för den icke vetenskaplige
barometerobservatören är tillräckligt att blott se
efter hur högt barometern stigit öfver eller hur lågt
han fallit under den lilla visaren, som sitter öfver
skalan och flyttas allt efter obser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
