Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colosseum i Rom. Helmer Sundstedt - På stranden nära Napoli. Thore Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
väsentligen förenklad, l öfverensstämmelse med den
rena och mäktiga stil, som är utmärkande för hela
byggnaden.
Från kornischer och arkitraver logo säkerligen fordom
fauners och satyrers burleska anleten. I travertin
uthuggna vinrankor och löfverk hängde i yppiga
festoner omkring kapi-tälerna. Kostbara statyer stodo
uppställda i portalerna och gallerierna. Sittplatserna
glänste af hvit marmor och öfverst uppburo kolossala
master väldiga segeldukar, som under fester skyddade
hela amfiteatern mot solstrålarna.
Af denna glans och prakt är nu föga qvar. Statyerna
äro bortförda, stenblocken använda till andra
byggnadsarbeten, ornamenten förvittrade, kolonnerna
.delvis sönderslagna, mast-träden borta, men likväl
ses ännu hålen efter de krampor, som fasthölle dem,
liksom äfven numrorna öfver de olika ingångarna äro
fullkomligt skönjbara. Gångarna och trapporna äro
delvis raserade och tjena nu råttorna och flädermössen
till bostad, och byggnaden står blott åt ett håll -
åt nord-vest - qvar till sin fulla höjd. Så hafva
vandalism och tid gått fram öfver ett af antikens
skönaste mästerverk, utan att likväl 1800 år förmått
förstöra det mäktiga majestätet hos en byggnad,
till hvilkens uppförande behöfdes blott trenne år.
Colossei historia är Roms från år 80 till våra
dagar. Under de hedniska kejsarna stod det i sin
fulla glans. Menniskor och djur blödde på arenan
om hvarandra. Krigsfångar, troshatets offer,
gladiatorer, asiatiska elefanter, nubiska lejon,
hjortar, tigrar, pantrar, tjurar, ingenting försmådde
detta öf-verförfinade tidehvarf för att kittla de
förslappade sinnena.
Några påstå till och med, att arenan understundom
satts under vatten och sjödrabbningar der
anställts - en prestation ej ovanlig på de gamla
amfiteatrarna. Sjelfva kejsarna uppträdde här som
gladiatorer. Då folket vid ett sådant tillfälle
jublande applåderade Commodus, befallde denne
ursinnig, troende det vara hån, sina drabanter att
nedhugga massan. Lyckligtvis åtlyddes ej denna grymma
befallning.
Så kom kristendommen. Dess upphöjdare läror
öfverens-stämde ej med Colossei traditioner och derför
afskaffade Honorms fäktarspelen och Theodorik den
store djurstriderna. Den stora amfiteatern stod nu en
lång tid öde, till dess medeltiden med sin feodalism,
sina inbördes strider och sitt »skydde sig hvem somo
kan» gjorde den till en fästning i Frangipanernas
händer. År 1312 måste en af deras ätt åter öfverlemna
den åt staten, och historien berättar, att år 1332
den romerska .adeln der gifvit en tjurfäktning. Men
denna blef dess begraf-
* En romersk slägt, ur hvilken flera uppstigit på
påfvestolen.
ningsfest, ty nu börjar småningom dess förstöring,
som inom kort förvandlade det till en ruin. Colosseum
blef för påf-varna ett ypperligt stenbrott, der man
hemtade materialier till andra byggnader, och flera
sådana i Rom äro uppförda af travertin derifrån,
såsom Palazzo Venezia^ Farnese med flera.
»Hvad barbarerna lemnade, det förstörde Barberiniw*,
säger ett gammalt ordspråk, som tillskrifves
Pasquino, den bekante representanten for den
romerska folkhumorn, och yttrades då Urban VIII tog
bronstakstolarna från Pantheons tempelform, för att
efter Berninis ritning uppföra tabernaklet öfver
Petri graf. Uttrycket kan, med nödiga ändringar,
tillämpas på Colosseum, ty hvad barbarerna
knappast kunde hafva gjort, det hafva romarna gjort
sjelfva. Colosseum tycktes med säkra steg vandra samma
öde till mötes, som dess företrädare på samma plats,
Neros gyllene hus. Men ännu tjenade det den menskliga
företagsamheten till åtskilligt. Sålunda har inom dess
murar funnits en klädesfabrik, ett salpetersjuderi;
ja, på samma plats, hvarest man förut beröfvade
menniskor lifvet, återgaf man dem nu detsamma, i det
att der under en lång tid fanns ett lasarett. Så
fortgick det till midten af 1700-talet. Hvarje
sekel beröfvade den väldiga byggnaden en del af dess
uråldriga majestät, till dess Benedictus IX skyddade
den från vidare förstöring. Colosseum förklarades
heligt på grund af de många martyrers blod, som
flutit inom dess murar, och sedan dess bevarade
till en tid vidskepelsen och öfvertron, hvad som i
våra dagar ej behöfver annat skydd än aktningen för
konsten och för forntidens stora minnen. Der förut
stått statyer af hedniska gudomligheter, byggdes nu
altaren. Der förut massans jubelskrän och vilddjurens
vrålande ljudit, klingade riu hymner och psalmer,
och der förut gladiatorerna kämpat på lif och död,
predikade nu hvarje fredag en kapu-cinmunk.
Pius VII, Leo XII och Pius IX gingo till och med så
långt, att de läto restaurera delar af byggnaden,
rensa gångarna från det nedfallna gruset och
återställa trapporna i gångbart skick.
Roms intagning den 20 September 1870 gjorde slut på
påfvens välde öfver Colosseum och lade det i statens
hand. Altarena borttogos, dock ej utan motstånd, och
för närvarande pågå under den om Roms fornlemningar
så högt förtjente intendenten Rosas ledning derstädes
stora gräfningsarbeten, hvilkas resultat i ej ringa
grad tyckas komma att ändra åsigterna om den gamla
byggnaden. (Forts. sid<
947.)
nära IVapoli;
(So illustrationen sid. 236.)
* vallens sol sig sakta sänker ^Mot de tysta
klosterceller
I Camaldoli,
Och en gyllne skrud hon skänker
Ät kupoler och kasteller
Här i Napoli.
Re’n från Posilippos kullar Aftonskuggan ner till
stranden Smyger utan ljud; Långsamt Medelhafvet rullar
Våg på våg mot mjuka sanden, Smekande sin brud.
Bortom golfen dystert glimmar Sommas plymbeprydda
hjessa Med sin lavatoque, Och på djupblå vågor simmar,
Speglande sig stolt i dessa, Capris jätteblock.
Öfver hafvet aftonbranden Strör mång tusen gyllne
pilar Till Vesuvens fot. Ensam på den stilla stranden
Tyst en fiskargosse hvilar På sin slitna not.
Som han skaptes af naturen, Sitter han. Ja, slikt
går an i Söderns paradis. Och sin drägt emot bonjouren
Byter icke lätt Giovanni Bort för något pris ...
Hvarför skall han väl sig möda För att öka
toaletten? Är han väl renons, Han, på plagg, som
skydda: - röda ’Yllemössan, amuletten Och ett hull
af brons? . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
