Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Colosseum i Rom. Helmer Sundstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
och vrår mellan pelarna lekte månstrålarna, under
det öfver våra hufvuden nattens bleka drottning sakta
och majestätiskt tågade fram i etern.
Nattens mörka skuggor och det bleka månljuset,
läderlapparna, som uppskrämda ur sitt dvallika lugn
fladdrade omkring uti ruinen, och den djupa tystnaden
gåfvo en sällsamt dyster karaktär åt hela scenen. Den
ödsliga ruinen föreföll mig som en ofantlig mausole,
rest öfver en försvunnen stolt tid; antikens bleka
vålnader tycktes liksom irra omkring uti gallerierna,
fåfängt sökande försoning för sina förvillelser,
och ur de dystra hvalfven och de nattsvarta gångarna
tycktes uppstiga martyrernas klagan, då de vandrade
sin sista färd.
Företrädda af vägvisarens fackla, gingo vi genom
de mörka, förfallna gångarna, uppför de förvittrade
trapporna, genom de långa gallerierna, der mossan och
de sparsamma slingerväxterna, förutom vi sjelfva,
voro de enda bevisen på lifvets tillvaro, upp till
den högsta muren, der endast ett svagt trästängsel
hindrar åskådaren att nedfalla i afgrunden från den
svindlande höjden - och nedanför oss låg nu Colosseum.
Dess stolta skönhet gjorde sig här först rätt
gällande, det kolossala framstod ännu större och
ellipsens sköna rundning låg som ett det härligaste
bevis på hvad det gamla Rom under kejsartiden förmådde
frambringa i arkitektur. Under det jag här stod
och betraktade arenan, försökte jag föreställa mig
Colosseum, ej en ruin som nu, utan såsom det var i
kejsartiden och jag lät min fantasi måla en lysande
fest deri.
Amfiteatern glänser af hvit marmor. Statyer,
kolonner och pilastrar stå på sina platser. Arenan
ligger jämn, betäckt af hvit sand. Sittplatserna
äro delvis höljda af purpurtäcken och de utspända
seglen förmildra solljuset, som däm-padt ger åt det
hela en varm gul färgton. Åttiotusen menniskor fylla
amfiteatern. Här sitta de romerska matronorna-, här
Yestas jungfruliga prestinnor; här riddarna med sina
in-signier; här embetsmännen i statens olika verk;
högre upp slutligen det lägre folket och allra öfverst
den kejserliga flottans matroser, hvilka hafva till
sysselsättning att sköta seglen. Blott kejsarens och
senatorernas platser äro ännu tomma.
Ett doft sorl, ett oklart, men belåtet mummel når
oss från dessa åttiotusen munnar. Man hviskar med
förtjusning till hvarandra om hvad som komma skall;
man talar om kejsarens frikostighet och mildhet,
som denna dag skall glädja sitt trogna folk med några
hundra gladiatorers blod.
Men man väntar ännu mer. Några galna anhängare af den
nazarenska profetens nya läror hafva blifvit funna i
katakomberna, der de i trasor, i kloakernas smuts,
bland stinkande pestångor och i mörker haft den
djerfheten att tillbedja sin nya gud. Dessa skola
kastas för vilddjuren. Kejsaren har just från Nubien
köpt några lejon för detta ändamål.
Emellertid ankommer Caesar genom den för honom
bestämda ingången. Han helsar folket med ett
nedlåtande leende. Senatorerna, skuggbilderna af den
försvunna friheten, följa honom vördnadsfullt. Han
sätter sig på »Puhinar», den upphöjda, för honom
bestämda sittplatsen. Omkring honom placerar sig på
"Podium» senaten. Fanfarerna ljuda, och under folkets
bifallsrop intåga genom Porta sanitoris två hundra
muskulösa gestalter. Harnesk betäcka deras kraftfulla
bröst; hjelmar deras låga hjessor. Deras nakna armar
och ben glänsa af insmorda oljor. Korta svärd blixtra
i deras händer och deras ögon glänsa af djuriskt
stridsbegär. Det är gladiatorerna.
De nalkas imperatorns plats, följda af allas
beundrande blickar, och med det ryktbara ropet: »Salve
Ctesarem, mori-turi te salutant» (Välkommen Caesar,
de som skola dö helsa dig), helsa de kejsaren. Efter
dem komma pådrifvarna, hvilka hafva till yrke att
med sina långa spjut, hvassa som synålar, åter jaga
de fega in i striden. Alla ordna sig; gladiatorerna i
tvänne partier, midt emot hvarandra och åtskilda genom
sina olika färgade tunikor. Fanfarerna ljuda åter och
kampen begynner. Den tyckes först hafva en ordnad
karaktär. Anfall göres och tillbakaslås. Massorna
förena sig och åtskiljas. Alla finesserna i den tidens
stridskonst användas. Men allt efter
som striden fortgår, blir den vildare. Blod börjar
färga den hvita sanden. En och annan kämpe har redan
fallit, och snart är det ej en strid mellan menniskor,
utan mellan afgrundsandar. Småningom öfvergår den
ordnade kampen till ett formligt slag-tände. Man
kämpar ej längre i flockar, utan man mot man.
Här strida tvänne - de äro kanske bröder. Plötsligt
neddignar den ene, träffad i ansigtet af ett väldigt
hugg, som skiljer hakan från hufvudet. Ögonen tränga
ut ur små hålor. Konvulsiviska ryckningar skaka
kroppen, men händerna famla ännu i sjelfva dödsminuten
att gifva motståndaren banesåret. Åskådarna jubla.
J)er hafva två andra bortkastat svärden och brottas
nu på lif och död med hvarandra. Den ene kullkastas
och den andra sätter sitt knä på hans bröst, för
att klämma in detsamma, under det den fallne med
sina tänder afsliter sin fiendes öra. Afhuggna
sprittande lemmar, forsar af blod ur gapande sår,
döda och halfdöda, ännu osårade, som kämpa, stående
på sina kamraters lik, demoner i menniskogestalter;
pådrifvarna, som sticka sina spjut i ryggen på en
flyende, och omkring allt detta den oöfverskådliga
massan, fattad af ett frenetiskt raseri vid åsynen
af blod, jublande, klappande händerna, stampande,
skrikande, vrålande; qyinnorna, som, känslo-lösa för
skräckscenerna, utpeka någon viss, utmärkt gladiator
för hvarandra; senatorerna, som, glömmande sin ålders
och sitt embetes värdighet, skrika, liksom de öfriga
- sådan är nu scenen till dess kejsaren slutligen,
rädd om de öfverlefvande kämparna, med ett tecken
afbryter striden! . . .
De döda bäras ut genom Porta mortuaria (dödsporten),
de sårade släpa sig bort och de få, som ännu äro
helbregda, aftorka blodet från sina svärd och gå att
erhålla sina belöningar.
Hopen lugnar sig; ny sand strös på arenan och den
andra afdelningen begynner. Ur en af de mörka,
med galler försedda hålorna* införas några aftärda
gestalter. De äro de kristna, som gå att lida
martyrdöden för sin tro. De tyckas höra till samma
familj.
En qvinna bär ett spädt barn på armen. Den lilla
gråter sakta af hunger, under det qvinnan, med
blicken riktad mot höjden, knappast mera synes
tänka på det jordiska. Oändligheten strålar redan ur
hennes feberglänsande ögon, under det läpparna sakta
frammumla något, ohörbart för hopen, troligen samma
enkla bön, som mästaren förestafvade sina lärjungar
på Oljoberget. Vid hennes sida stapplar en lutande
gubbe. Ett långt grått skägg nedböljar på hans
bröst och hans darrande händer omfatta ett litet,
illa gjordt träkors.
Efter dem följer en annan qvinna, yngre än den förra,
halfdöd af fasa och stödd af tvänne ynglingar med
öppna, frimodiga ansigten, för hvilka döden tyckes
blifva en lek.
De drifvas med gisselslag fram midt på arenan. ’
Massan mottager dem med hån och skratt och tyckes
missbelåten med den undergifvenhet, de visa.
Emellertid öppnas en annan håla och tvänne lejon
utrusa, framdrifna med glödgade järnstänger. De
kungliga djuren stanna liksom öfverraskade af
det festliga mottagandet. Ett af dem fäster sin
blick på kejsaren. De båda. furstarna betrakta
hvarandra. Skilde dem ej en mur af tjugo fots höjd,
så vore Rom i nästa ögonblick utan Caesar. Men nu
finnes detta hinder, och djurens konung vänder sig
missbelåten bort, piskande sina sidor med svansen,
och går rundt omkring arenan, ledsagad af allas till
det yttersta intresse spända blickar. Kamraten följer
honom. Slutligen nedhukar sig denne, troligen manad
af hungern, till det afgörande språnget. Ett jättelikt
hopp - åter ett, och mördandet begynner . . .
Med en kraftig ansträngning ryckte jag mig lös från
min uppjagade fantasis gyckelbilder. Månan hade
gått i moln och Colosseum låg mörkt och dystert, som
historiens dom öfver Roms djupaste förnedringsperiod,
kejsartiden.
Under våra vandringar omkring uti alla vinklar och
vrår af amfiteatern skred natten omärkligt fram, och
en svag, rodnande strimma vid horisonten betecknade
snart dagens annalkande.
* Dessa hålor kunna ses ännu i dag. Liggande under
jorden, besväras de af en förfärlig fukt. Man måste
bokstafligen krypa in genom den glugg, som benämnes
ingången.
Sv. Familj-Journ. 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
