Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXVIII. Gustaf af Klint. H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
flottans fartyg, under hvilka den unge fänriken
förvärfvade sig förmäns aktning och förtroende.
Kriget utbröt, och Klint blef tjenstgörande om
bord å linie-skeppet Prins Gustaf, under grefve
Wachtmeister befäl. Kort fore slaget vid Högland
transporterades han, i egenskap af flaggadjutant,
om bord å chefsskeppet Gustaf III, hvarest fadern var
skeppschef. Under slaget visade den unge Klint ett så
hedrande uppförande och oförskräckt mod, att han efter
bataljen befordrades till löjtnant. Han var då blott
sjutton år. Den unge officeren, hvilkens talanger
och duglighet blifvit observerade af storamiralen,
hertig Karl af Södermanland, användes nu tidt och
ofta att rekognoscera fiendens ställning och att
undersöka farvattnen, hvarvid han ådagalade stort
mod och skicklighet.
I saknad af 36-pundiga kulor, hade stora svenska
flottan efter slaget vid Högland ingått till
Sveaborg, för att komplettera sina förråder. Här
blef hon blockerad af den öfverlägsna ryska flottan
och hölls instängd i fullkomlig overksamhet. Detta
alstrade mycken sjuklighet bland besättningarna
på skeppen, och den ovanligt tidigt infallande
vintern gjorde det nödvändigt för flottan att
återvända till Karlskrona. Isen i Sveaborgs hamn
var redan så stark, att den bar. Förråderna voro
uttömda. Skulle flottan emellertid tidigt på våren
det följande året kunna utlöpa, måste hon återvända
till hufvudstationen. Men huru vinna säker visshet om,
att den fiendtliga flottan lemnat farvattnet utanför
Sveaborg? Den påpasslige flaggadjutanten, löjtnant
Klint, hade ej varit overksam. Efter otroliga mödor
och ansträngningar hade han lyckats att framtränga
till det yttre hafsbandet. Här anträffade han några
fiskare, hvilka berättade, att de för ett par dagar
tillbaka sett en mängd stora krigsskepp passera
förbi, styrande nord på. Nu vann Klint visshet
om, att ryska flottan återgått till Kronstadt och
Keval. Med denna glädjande underrättelse skyndade han
till Sveaborg. Under storm och starka hagelskurar
företog svenska flottan nu sin sena återsegling
till Karlskrona, dit hon anlände den 27 November,
utan någon olycka. Den unge Klints påpasslighet hade
gjort detta värf utförbart.
Det andra krigsåret, 1789, fortfor Klint
att i egenskap af flaggadjutant tjenstgöra
om bord å chefsskeppet och deltaga i flottans
krigsbedrifter. Att dessa ej motsvarade hvad man
hade förväntat, lår sökas i flera missgynnande
omständigheter, men förnämligast i den fruktansvärda
sjukligheten om bord å skeppen, som förlamade alla
operationer och nödgade stora flottan att ligga
overksam i Karlskrona.
Det tredje krigsåret, 1790, hade ingått och
örlogsflottan, bestående af 22 linieskepp, 12
fregatter och åtskilliga mindre fartyg,, hade
under storamiralens befäl den 30 April lemnat
Karlskrona redd och gått till sjös. En ihärdigt
blåsande ostlig vind fördröjde dess segling uppåt
Finska viken. Vintern hade detta år varit ovanligt
sträng, och ryska stora flottan låg ännu otacklad
qvar i Kronstadt och Keval. Denna omständighet ärnade
konungen klokt begagna och hade för den skull gifvit
storamiralen befallning, att företaga ett anfall
på den vid Reval liggande ryska flottafdelningen,
bestående af tvänne tredäckare, sex linieskepp och sex
fregatter. Omständigheterna voro särdeles gynnande,
och svenska flottans stora öfverlägsenhet lofvade en
nästan säker framgång. Den 12 Maj var flottan utanför
Eoggervik, och man kunde nu se topparna på de i hamnen
liggande ryska skeppen.
Ett krigsråd blef nu hållet om bord å chefsskeppet,
för att öfverlägga rörande planen för anfallet. Såväl
flaggkaptenen, konteramiralen Nordenskjöld, som
åtskilliga äldre officerare, hyllade den åsigten,
att anfallet borde företagas under segel, hvaremot
storamiralen syntes föredraga ankritig. »Hvad säger
löjtnant Klint härom?» sporde hertigen den unge
flaggadju-tanten, som fått nåden att vara närvarande.
»Min åsigt är», svarade Klint blygsamt, »att anfallet
bör ske sedan flottan inseglat och ankrat. Med
den blåsande vestliga vinden kan hvart och ett af
våra fartyg fritt bestämma sin plats och intaga den
fördelaktigaste ställningen till fienden. Anfaller
flottan sedan den ankrat, är min öfvertygelse att
segern, med Guds hjelp, är för oss gifven.»
Olyckligtvis blef denna .mening ej antagen. Den
förra åsigten segrade. Anfallet blef verkstäldt
under segel. Den vestliga vinden öfvergick till
storm. Svenska flottan led under striden ansenliga
förluster. Linieskeppet Prins Karl nödgades stryka
och öfverlemna sig till fienden. Hela attacken
misslyckades, och först efter stor manspillan och med
betydlig skada till skr of, rundhult och tacklin gar
lyckades det slutligen de svenska skeppen att komma
ifrån detta olyckliga anfall på revalska flottan.
Hade Klints åsigt blifvit gällande, skulle anfallet
tvifvelsutan blifvit krönt med en fullständig seger,
som på krigets fortsättning antagligen kommit att
verka till afgjord fördel för de svenska vapnen,
åtminstone hade flottornas ödesdigra insegling till
Viborgska viken ej kommit att äga rum. Nu förenade
de kronstadtska och revalska flottorna sig med
hvarandra. Den svenska flottan erhöll order att ingå
till Viborgska viken, för att beskydda armens flottas
operationer. Den öfverlägsna ryska flottan instängde
här fullkomligt de svenska. Snart beherrskade fienden
alla sund och farleder samt afskar helt och hållet
all tillförsel för de svenska flottorna, hvilkas
belägenhet för hvarje dag blef allt mera förtviflad,
ty man gick en säker hungersdöd och fångenskap till
mötes, såvida man ej lyckades slå sig igenom. Motvind
och storm lade dock i början oöfvervinneliga hinder
i vägen derför-, veckor förgingo, men ingen gynnsam
vindförändring inträffade. Sverges dyrbaraste värn,
dess flottor, syntes, menskligt att dömma, vara
förloradt.
Flera rådplägningar hade ägt rum rörande det beslut,
man skulle fatta med afseende på räddandet af de
båda flottorna. De flesta hyllade den åsigten, att
man skulle söka utkomma genom Björkö sund. Andra
föreslogo, att man skulle genombryta centern af ryska
flottan, anseende att, då den svenska i alla fall
vore förlorad, det således endast återstod att åt
efterverlden gifva ett lysande prof på den svenska
tapperheten. Hvad konungen beträffar, så var hans
plan ännu äfventyrligare. Han ville nämnligen samla
flottorna i Björkö sund, landsätta 30,000 man, med
dem marschera direkt på Petersburg och der aftvinga
Ryssland fred. Skulle ej detta lyckas, återstod endast
den förtviflade utvägen för örlogsflottan att bränna
sina skepp och för skärgårdsflottan att göra detsamma
med sina transportfartyg, hvarefter återstoden af de
båda flottorna finge rädda sig bäst ske kunde.
Den ende, hvilken under denna allmänna förvirring
bibehöll sitt lugn och sin sunda omdömmesförmåga,
var den 19-årige Gustaf af Klint. Ynglingen hade
ensamt uttänkt en plari, den enda förnuftiga och som
hade utsigt att lyckas. Han föreslog nämnligen, att
örlogsflottan, och under dess skydd skärgårdsflottan,
skulle bryta sig igenom fiendtliga örlogsflottans
venstra flygel vid . Krysserort. Sedan genombrytningen
blifvit verkställd, skulle båda flottorna gå norr
om Vindskären samt derefter söka skären vester
om Pitkepass eller, om möjligt, Aspö Gaddar eller
Aspö, hvarefter de förenade flottorna skulle kunna
afslå fiendens anfall, ja, tih1 och med öfvergå till
offensiven. Denna Klints förnuftiga plan lyckades han
slutligen, i trots af flertalets, och deribland vida
äldre och högre officerares, tanke, att få antagen,
och hade den till alla delar blifvit utförd, är
det troligt, att flottorna blifvit räddade, utan de
betydliga förluster, de under genombrytningen fingo
vidkännas. Klint tillkommer hedern och äran af denna
genombrytnings-plan, som hade till följd, att hvad
räddas kunde af flottorna, blef räddadt. Som belöning
härför befordrades han, vid återkomsten till Sveaborg,
till kapten.
Utrymmet nödgar oss att vara mera kortfattade hvad
Klints fredliga, men derför ej mindre gagneliga och
för fosterlandet nyttiga, verksamhet beträffar,
Efter fredsslutet sysselsatte han sig dels med
utarbetande af sjökartor och de undersökningar,
som dertill erfordrades, och dels med sjökadettemas
undervisning, först i Karlskrona och sedan vid
Karlberg, då krigsakademien derstädes inrättades. Ett
afbrott i denna sysselsättning var en expedition tiU
England 1798 om bord å fregatten Ulla Fersen, under
befäl af majoren friherre Olof Cederström. Fregatten
emottog i Marstrand en konvoj af 38 handelsfartyg,
men blef, sedan han jämte konvojen ankrat öster om
North-Foreland, anhållen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
