Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder af Axel S-g. I. "Tokige baron." - Carl XII:s vagga och gångstol. H. H-d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
förenadt med den vackra Annettes, ty han var en af
dessa fasta och lugna naturer, som först sent fatta
eld, men när de en gång gjort det, brinna med en låga,
varm som solens och osläcklig också som hennes. Med
armen om sin trolofvades lif och trofast blickande in
i hennes mörka ögon, satt han der, den personifierade
lycksaligheten sjelf, och delgaf henne sina planer
och i-deer för deras blifvande hems försköning.
«Scr du, jag har tänkt mig, att vi skola hafva en
liten salong, der vi skola hafva ett öfverflöd af
blommor. Hvilka blommor tycker du mest om?.>.>
"Eosor, Carl, röda och hvita rosor, stora, dubbla
rosor med sin ljufliga doft."
»Naturligtvis. Du är ju sjelf en ros och vackrare
än alla rosor tillsammans. Också skall jag kalla dig
Rosa, när du blir min hustru och . . .»
7^ Ser du, Carl, en så ståtlig officer, som kommer
ridande der! Gud, hvad han ser bra ut!" utropade i
fullkomlig extas den vackra Annette midt upp i den
förtjuste fästmannens drömmar.
Litet misslynt öfver det-. afbrott, vände sig Alm
åt gården, på hvilken
änne officerare redo in,
i äldre och en yngre.
Jen unge, som med oför-
ilmelig elegans skötte sin
ystre springare, var också
verkligen värd den beundran, han omedvetet uppväckt
hos den annars så föga excentriska Annette. Det var en
husarofficer på ett par och tjugo år, lång och smärt,
med mörka, eldiga ögon och ett segrarelecndc kring
den vackra, välbildade munnen, som just nu blottade
ett par rader friska tänder, hvilkas hvithet bjert
stack af mot de små, korpsvarta niustacherna. Hade
den unga flickan också hört samtalet mellan de båda
ryttarna, skulle hon säkert betagits af samma bäfvan,
som vid deras åsyn flög genom hennes fästmans bröst,
v På min ära, längtar jag icke verkligen att få se din
så mycket utmålade huldgudinna, min käre Charles!^
utropade den unge officeren just som han höll in
sin häst.
"Ja, se, men inte röra.
1 Det blir något ovanligt
för Fingal Eidderkrona,
’hjertekrossaren’, som de kalla dig der nere i Skåne»,
skrattade den äldre kamraten.
"Den, som lefver, får se", svarade Fingal Eidderkrona
med ett något egenkärt småleende och stod med ett
lätt språng på marken.
Carl XH:s vagga.
"Ja, lika lätt kan du taga ned månen, som vinna hennes
hjerta, min käre Fingal", genmälte kamraten, "helst
som det nu är brandförsäkradt. Hon lär nämnligen vara
förlofvad med en handlande, har jag hört.»
"Då slår man ’fisken’ ur brädet", skrattade
den unge
baronen, medan han och hans kamrat lemnade sina hästar
åt den ridknekt, som följde dem, och sjelfva inträdde
i värdshuset.
Baron Fingal Eidderkrona, som kom, såg och -
blef besegrad, blef också från denna stund en
daglig gäst på det täcka värdshuset, der han än
syntes efter en morgon-ridt kring det vackra Solna
stanna sin springare, för att af Annettes hand få en
läskedryck, än intog sin middag med några kamrater
eller tillbragte de vackra månskensqväl-lar, hvarpå
Augusti månad bjuder, under samspråk med den sköna
flickan, som uppenbarligen hade gjort ett djupt
intryck på hans hjerta.
Eedan ett par dagar efter den afton, då baronen
första gången uppträdde på Stallmästare-gården, hade
Alm nödgats anträda en resa till Norrland, der han,
dels för affärsangelägenheter, dels för utredningen
af cii af-liden farbroders bo, skulle tillbringa tre
eller fyra
veckor, efter hvilkas förlopp han ville hemföra
Annette som sin brud. Det var en ingalunda föraktlig
förmögenhet, som vinkade såsom denna resas resultat,
och ändå var det med tungt hjerta, som den unge mannen
anträdde densamma. Det föreföll
honom nämnligen, som skulle han, i det samma han
vände hufvudstaden ryggen, också för alltid lemna
bakom sig hela sin drömda lefnadslycka. A-ningarna, på
hvilka många tro och åt hvilka ändå flera medlidsamt
höja på axlarna, förefalla likväl stundom såsom en
uppenbarelse ur den fördolda framtiden, och att för
Alm i afskedets stund lyftades en flik af den slöja,
som döljer det tillkommande, derom hade han sjelf en
säker förnimmelse. Väl tjugo gånger tryckte han
Carl XH:s gångstol.
sin fästmös hand och när han såg den sista skymten
af den täcka bindmössan
och den viftande näsduken, tycktes det honom,
som hade en
dyster skymning inträdt, fastän solen strålade
klar från den
höga och molnfria himmelen.
Från den stund, Fingal Eidderkrona korsade Annettes
väg,
undergick den unga flickans väsen en märkbar
förändring. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
