Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholmsbilder af Axel S-g. I. "Tokige baron." - Den egendomliga saften. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
som sågo honom vid afresan, hade haft svårt att
i den bleke mannen igpnkänna den dagen förut så
lefnadsglade »hjärtekrossaren».
Efter ett mångårigt vistande utomlands, der han
förgäfves i njutningarnas yra och farornas tummel
sökt glömma det bleka ansigte, som han skådat för
sista gången den hemska Augusti-qvällen och hvilket,
likt ett spöke, följde honom sofvande och vaken,
återvände han, bruten till kropp och själ, till
fäderneslandet, för att, stödd af en ädel syster, som
invigt sig till hans vårdarinna och på samma gång med
beundransvärd resignation afsagt sig all den lycka,
lifvet kunnat bjuda henne, framlefva de sista åren
af ett glädjelöst lif.
Sådan var den hemska och i sina hufvuddrag ej alldeles
vanliga lefnadsdram, hvilkens sista akt spelat
i »slottet» borta på hufvudstadens norra malm och
först blef uppenbarad för den undrande nyfikenheten,
när ridån i detta lifvet föll vid huvudaktörens,
vid »tokige barons», kista.
Hvad Alm beträffar, så hade han, genast efter
mottagandet af sin f. d. fästmös bref med den
återsända förlofningsrin-gen, utan en minuts dröjsmål
skyndat åter till Stockholm, men med den tidens icke
särdeles snabba befordringsmedel först inträffat
i hufvudstaden, sedan den unga flicka, vid hvilken
han knutit hela sitt hopp om lifvets lycka, redan
blifvit jordad.
Krossad af det hårda slaget och träffad, liksom den
stackars Annette, i sin innersta hjerterot, framlefde
Alm ett par år i enslig dysterhet, till dess han en
dag med ett skott slutade ett lif, hvars hela glädje
jordats i Annettes graf. Men ännu morgonen af den dag,
som blef hans sista, syntes han vandra ut till Nya
kyrkogården med en bukett af röda och hvita rosor,
den han nedlade på hennes graf, mumlande de ord,
som han en gång hört af hennes mun:
»Rosor, Carl, röda och hvita rosor, stora, dubbla
rosor med sin ljufliga doft.»
I>eii
lodet är en mycket egendomlig saft!» Dessa ord,
hvilka Goethe lägger i Mephistos mun, äga sin stora
betydelse, äfven om man icke tager dem i samma mening
som underjordens furste.
Blodet är djurorganismens lifvande och närande vätska,
och spelar i densamma en mycket vigtigare roll än
något annat ämne. Blodet är dock ingen enkel vätska,
utan sammansatt af flera olika beståndsdelar. Så
länge det genom hjertmuskelns rörelser drifves
till kroppens alla delar, är det en simmig, något
klibbande, röd vätska, som har en svag lukt, en på
samma gång både salt och söt smak och en temperatur
af -j- 37° C. I pulsådrorna är blodet rödare och
bättre, än i blodådrorna, emedan det innehåller
genom lungorna inandadt syre och icke aflemnat sina
närande beståndsdelar samt således ännu icke utbytt
dessa mot lemningarna af förbrukade sådana, hvilken
sistnämnda process deremot försiggår i blodådrorna,
hvarför blodet i dessa också är sämre och ser mörkare
ut, emedan det innehåller mindre syre, men desto mera
kolsyra. Det med den atmo-sfcriska luften inandade
syret färgar blodet ljust skarlakansrödt, medan den
kolsyra, som under blodets omlopp i kroppen upptages,
gifver det en mörkröd färg.
Om blodomloppet upphör, om blodet icke längre rinner
i ådrorna, så stelnar det. Blodvattnet, en gulaktig,
klar vätska, skiljer sig då från den röda, fasta
massa, som kallas blodkakan eller blodlefvern. Man har
genom mikroskopiska undersökningar funnit, att blodet
består af tvänne från hvarandra tydligt skiljaktiga
beståndsdelar: plasman, den färglösa blodvätskan,
och en nästan otalig mängd blodkroppar. Dessa senare,
af hvilka man kan räkna flera millioner i en enda
bloddroppe, hafva icke samma färg. De flesta äro
svagt röda, och det är dessa som gifva blodet dess
röda färg. De röda blodkropparna äro linsformiga,
något tillplattade blåsor, hvilka vid kretsloppet
genom lungornas utomordentligt fina kärl upptaga
luftens syre och föra det med sig genom ådrorna.
Jämte de röda blodkropparna visar oss mikroskopet
äfven andra af olika form och färg. Dessa äro de
färglösa, runda kulor, hvilka benämnas lymfkroppar,
emedan de äro fyllda med så kallad lymfa eller
väfnadssaft.
Om man vill hafva en riktigt tydlig föreställning
om blodets rörelse, kan man lätt få en sådan med
tillhjelp af ett godt mikroskop. Man stoppar en groda
i en påse, så att endast ett bakben är fritt, och
binder den med vatten fuktade påsen om grodbenet,
dock icke allt för hårdt, spärrar ut grodans tår
och utbreder simhuden mellan de tvänne glasskifvor,
som tillhöra mikroskopet.
Blodet, hvilket hos menniskan uppgår till en sjundedel
af hela kroppsvigten, består hufvudsakligen af
vatten, ägghvita och ccllväfnadsämne. Af dessa
förefinnes vatten i största mängd. Ägghvitan
utgör en hufvudbeståndsdel af plasman och äfven
af blodkropparna. Yäfnadsämnet, hvilket finnes i
ringare mängd
saften.
än ägghvitan, förenar sig vid blodets stelnande med
blodkropparna och bildar blodkakan.
Utom dessa huvudbeståndsdelar finnas äfven oorganiska
ämnen i blodet, såsom klornatrium eller koksalt,
kalk, alkalier, järn och flera andra dels nödvändiga
och nyttiga, dels tillfälliga och för organismen
oanvändbara ämnen.
De nyaste fysiologiska iakttagelserna hafva visat,
att mängden af blodkulor hos en enda individ
kan vara ganska olika till följd af födoämnenas
beskaffenhet, äfvensom att deras antal betingas af
kroppsrörelse och overksamhet. Stark kroppsrörelse
ökar blodkulornas mängd, och detta sker i ännu
högre grad, om man under tiden icke dricker något,
men svettas mycket. Blodkropparnas tillökning genom
sist anförda orsak är dock endast skenbar, emedan det
endast beror på en förminskning af sjelfva blodvätskan
och en deraf härflytande förtätning af blodet. Efter
ett varmt bad ökas äfven blodkulornas antal.
Man har på senare tider funnit, att stegrandet af
blodkulornas mängd - i synnerhet när detta stegrande
kan fortsättas - är särdeles nyttig för sådana
organismer, hvilka lida af brist på vätskor. Ett medel
att ernå detta mål är vistandet på landet och i all
synnerhet vid hafskusten. Äfven de olika årstiderna
utöfva i detta hänseende ett märkbart inflytande. Om
vintern t. ex. ökas blodkulornas mängd. Detta ökande
står i det närmaste förhållande till den mängd af
järn, som finnes i blodet.
Mjeltens vigt och betydelse för djurorganismen är ännu
icke fullt känd; likväl sprida de senare tidernas
undersökningar något ljus i det dunkel, hvari detta
organs verksamhet hittills varit insvept. Om mjelten
icke arbetar eller om de till densamma hörande nerver
afskäras, så visar han sig öfverfylld af ljusrödt
blod, men då han är i verksamhet, förminskas hans
storlek och han innehåller då mörkrödt blod med
ringare mängd af järn och blodkulor, under det
att blodet samtidigt blifver rikare på dessa
beståndsdelar. Betraktar man nämnda företeelser
såsom stående i samband med hvarandra, så ligger det
närmast till hands att antaga, det mjelten tjenar att
reglera blodets sammansättning och beskaffenhet. Han
tyckes vara en förrådskammare, hvaruti efter behof
samlas och hvarifrån äfven aflemnas det järn och
de blodkulor, hvilka äro nödvändiga för organismen,
och hvilka ökas i samma mån som den inandade luften
innehåller syre. Ju starkare lufttrycket är, desto
tätare blifver den inandade mängden af luft och
på samma gång mjeltens afsöndring rikare. Detta
förklarar ökandet af blodkulorna under vintern,
emedan lufttrycket då är starkare än under sommaren.
Om man undersöker det blod, som passerat mjelten
(genom mjölkådern) för att gå in i portådern, så
ser det ut, som om i denna reservoar - mjelten -
skulle försiggå en underbar process, hvarigenom alla
förbrukade och derför mörkröda blod-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
