Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönskog. O. v. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
tige Bjelbo-jarlen ämnade taga på brodern, för det
att denne ’vanbördig mö till äkta tagit’, och så länge
saga finnes, skall denna händelse stå ristad i gyllene
bokstäfver och påminna om det ädlas och godas seger
öfver bördsstolthet och politiska beräkningar. »Och»,
tillägger berättelsen, »blef då emellan bröderna fröjd
och förlikning i stället för den forna ovänskapen-,
men Bengt Lagman och Sigrid den fagra lefde sedan
lång tid tillsammans på Ulfåsa och lemnade efter sig
många både söner och döttrar. En af dessa döttrar,
Ingeborg, trädde i gifte med konung Magnus Ladulås’
råd, riddaren och sedermera lagmannen öfver Upsala
stift, Birger Pehrsson af ätten Brahe, hvilken, förut
gift, var fader till den ryktbara Sancta Brita. Af
det senare äktenskapet med nämnda Ingeborg föddes
sonen Israel Birgersson, den förste kände ägaren
till Grönskog.
»Om denne man förtäljer historien, att han, såsom
omyndig vid faderns år 1327 inträffade död, blef
ställd under förmynderskap af erkebiskop Olof i
Upsala och riksdrotset Knut Jonsson Blå jämte tvänne
andra herrar. Då, fem år derefter, emellan Sverge och
Danmark blef beslutadt, att Skåne skulle till först
nämnda rike öfverlemnas emot en summa af sjutio
tusen mark lödig, skulle, enligt den tidens sed,
lemnas gisslan tills betalningen blifvit till fullo
erlagd. Till denna gisslan blef Israel Birgersson
utsedd och kom sålunda till Danmark.
»År 1341 återfinna vi honom såsom riddare och konung
Magnus Smeks råd samt lagman öfver Upland, hvilken
befattning han allt framgent innehade.
»Såsom en kulen höstqväll med sina klagande vindar
och hvirflande, gula lof, hvilket gör att allt tyckes
tungt, sjukligt och dystert, framstår i vår historia
denna tid, då på Sverges tron sutto konung Magnus Smek
och hans, honom värdiga gemål, den bekanta drottning
Blanca. Till råga på olyckan inträffade då äfven den
ohyggliga pest, ’digerdöden’ kallad, hvilken ansågs
såsom ett straff för konungens synder. Också blef han,
skuldsatt och anklagad för förbrytelser, begångna
mot de andliga, bannlyst och, som man påminner
sig, ändtligen afsatt. Hans son Håkan valdes till
konung och förlofvades samtidigt med en holsteinsk
prinsessa. Men innan denna kom öfver till Sverge, hade
konung Håkan f or likt sig med sin fader och, enligt
hans önskan, förmält sig med danska konungens dotter.
»De svenska herrar, som afslutat förlofningen i
Holstein och derstädes varit konung Håkans borgesmän,
blefvo nu hans fiender och erbjödo kronan åt,
bland andra, förenämnde Israel Birgersson, en man,
enligt historiens vittnesbörd, lika aktad för sin
höga slägt och rikedom, som för sin rättrådighet och
mildhet. Men den fromme mannen afslog detta anbud,
sägande sig icke eftersträfva en så vansklig ära, utan
önskade hellre att vinna martyrkronan i striden mot
de hedniska esther och liver, hvarunder han afled i
Riga 1363. Hans son, Peder Israelsson, innehade äfven
värdighet af riddare och konung Magnus Smeks råd och
åtföljde sin flyktande konung till Norge, der denne,
som bekant, förvärfvade sig namnet den gode, så att
ett skimmer af frid och försoning spreds öfver hans
lefnads afton.
»Efter konungens död återflyttade Peder Israelsson
till Sverge och har sannolikt bott på Grönskog. Han
har der, den 27 November 1376, tillbytt sig flera
gårdar i Döderhults socken mot arfgodset Klifno,
det nuvarande Klämma, i samma socken.»
Måhända hafva, der Grönskogs mangård nu befinner sig,
på den tiden skådats vallar och grafvar kring en
tornbeprydd borg, inom hvilkens gemak, vid facklornas
sken och pukornas dån riddare och tärnor trädt sina
sirliga dansar. Ännu för omkring ett femtiotal af år
sedan visste de gamla, förtälja, att på det nordost
om herrgården intill sjön belägna åkerfältet en
kyrka eller ett kloster i forna tider stått, hvarför
också detta gärde kallades kyrkgärdet. Af den tid,
då orgeltoner och klostersång måhända här en gång
ljödo, finnes dock intet minnesmärke qvar, blott
en dunkel sägen, men matt och snart försvinnande,
såsom sista strimman af en sjunken dag.
Hvem, som efter Peder Israelsson blef ägare till
Grönskog, är obekant. I början af 15:e seklet
innehades det, såsom vi redan erfarit af den från
Styffe hemtade uppgiften, af riddaren Sture Algotsson,
hvilken riddares namn finnes i den
år 1419 med Polen ingångna traktat, der det står med
tilllägget »de Groenschowgh».
Äter inträffar en tidrymd, under hvilken Grönskogs
innehafvare äro obekanta, ända tills gården kom i
konung Gustaf Ls ägo. Måhända hade det under denna tid
alltjemnt tillhört de öfriga Sturegodsen och på det
sättet blifvit Gustaf I:s samt sålunda kungsgård. Om
på Grönskogs ägor funnits ett kloster, så har det
naturligtvis delat samma öde, som öfvergick alla andra
dylika inrättningar denna tid och måhända blifvit
för-vandladt till en kyrka. Denna förmodan vinner
stöd af den förut antydda traditionen om en kyrkas
läge å »kyrkgärdet». Från hvilken tid berättelsen om
härstädes nedgräfda skatter härstammar, är ovisst;
men att sådana finnas, hålla de gamla i trakten för
alldeles gifvet, en förmodan, som ytterligare styrkes
deraf, att så kallade drakeldar varit synliga på
Grönskogs ägor.
Men en sådan eld, säger folktron, synes endast för
barn, ty om någon äldre nalkas platsen, försvinner
lågan genast. Man bör derför, när en dylik eld synes,
kasta något föremål dit och då - kan stället med
lätthet återfinnas.
Men icke allenast drakeldar lära vittna om dolda
skatters tillvaro vid Grönskog-, äfven gengångare
sägas hafva bestyrkt densamma. Så hände sig, att,
då för länge sedan en arbetskarl satt ensam vid
aftonbrasan i sin kammare, dörren plötsligt öppnades
och en gestalt inträdde, till växten för öfrigt icke
större än ett barn, men med en gubbes ansigte.
»Öfver tre hundra år», talade skepnaden, »har jag
vaktat min egendom under gröna tufvan, der den ännu
finnes.»
Efter detta meddelande försvann skattvaktaren
ögonblickligt; men hans uppträdande var i alla fall
ett bevis på skattens tillvaro i grannskapet. Det är
emellertid klart, att vid en så gammal egendom sägner
från vidskepliga tider om spökerier och sällsamma
syner skola vara fastade. Också för »många, många år
sedan» hade t. ex. en gammal nattvakt ofta nattetid
sett en vagn köra upp på gården och stanna vid en af
flyglarna. Personer stego ur, gingo in i byggningen,
återkommo efter en stunds förlopp och åkte bort igen -
tyst och spöklikt, såsom de anländt. Vid samma tid
kunde man stundom få se hela byggningen upplyst,
fastän alla der inne för länge sedan gått till hvila
och släckt alla ljus. En af de forna »godsarna»
hade en natt sett en vagn, förspänd med fyra tjurar,
köra upp på gården.
Men jag återkommer till Grönskog under Gustaf Ls
tid, från hvilken ännu tvänne kungliga bref, hvaruti
Grönskog omnämnes, förefinnas. Det första brefvet
är dateradt Stockholm den 10 Maj 1526 och stäldt
till »Lasse scriffvare, fogthe paa grönskogx seghor»,
hvilken Lasse skrifvare affordras »ith qwit-tensze paa
all then deel, han utaff sitt fogderij j thetta aareth
uppborith och uthgiffuit hade.» Det andra kungabrefvet
är af den 23 Maj samma år och stäldt till »Sven Friiss
uthig Thuna Isen och paa grönskogx aegher fogthe.»
»Åter igen», säger löjtnant Oscar Ahlgren i
de förut åberopade anteckningarna, »åter igen
inträffar en tidrymd, hvarunder Grönskogs namn ej
förekommer. Först år 1632 återfinnes det och då i
egenskap af kronohemman samt bebodt af bönder.
»Traditionen förtäljer, att en Svinhufvud der varit
bosatt, och en karta från slutet af 1600-talet
antyder, att en enkefru Svinhufvud sålt en vid
Grönskog belägen och dertill hörande qvarn. Denna
enkefru måtte hafva varit en fröken Slätte, ägarinna
af Bankeberg i samma församling, samt lefvat omkring
år 1683. Hennes man hade varit öfverste och kommendant
i Kalmar och berättas hafva till Fliseryds kyrka
förärat en oblatask af silfver, ett timglas m. m.»
Äfven en öfverste Kothlieb skall, dock blott en kort
tid, hafva varit ägare till Grönskog, hvilket snart
åter kom i bondehänder och, när indelningsverket
infördes, blef krono-rusthåll.
I medlet af 1700-talet blef en kapten Erik Ekenberg
ägare till Grönskog, hvilken egendom sedan dess
allt-jämnt tillhört hans oefterkommande slägt,
än på manliga, än på qvinliga sidan. År 1746 gifte
sig friherre Henning Adolf Ehrenstral med fröken
Christina Eleonora Ekenberg och blef derigenom ägare
till Grönskog, som sedan, enligt hvad redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
