Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. fr. föreg. häfte, sid. 256.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
och hvilka just nu gjorde m]-g till föremål för sina
mönstrande \A\ckar.
Helt naturligt kände ig mig något mindre väl till
mods och sökte vända min uppmärksamhet åt annat
håll. Under det min blick med välbehag dröjde vid en
grupp unga flickor, kunde jag dock icke understa att
säga till mig sjelf, att jag icke skulle förtänkt den
luftiga gasen, om den litet mer af-undsjukt omslutit
de sköna böterna.
I detta ögonblick gick professorn förbi mig med
händerna på ryggen, som det tycktes öfvertygad,
att han befann sig i sin studerkammare.
Plötsligt stannade han vid åsynen af, hvad som nyss
i så hög grad fängslat mitt öga, och jag hörde honom
utbrista: "M, det måtte jag säga, nog sa’ man mig,
att det skulle bli dans här i afton, men att man
skulle få se lefvande bilder, det visste jag inte!"
Denna, som han trodde tysta, anmärkning uttalade
professorn tydligt alldeles i örat på en ung dam,
som helt naturligt spratt till och slungade en så
föraktfull blick på honom, att, om hon i stället
egnat den åt det missbruk af modet, hon gjort sig
till slaf af, det skulle vittnat fördelaktigt om
hennes blygsamhet.
Jag ämnade nu skynda efter professorn, men hindrades
genom ett slag på axeln af en ung militär, en
utaf de ytligare bekantskaper jag gjort sedan
min återkomst. Han var en person med oklanderlig
hållning, lornjetten intryckt i ögat just på det
rätta sättet och mustascherna så spetsiga, att den
finaste synålsudd knappt kunnat täfla med dem.
Löjtnant Löwenstern, så var den ståtliges namn, sporde
mig småleende: »Har ni fått uppslag till någon roman,
min käre vän, efter ni ser så fundersam ut?»
Jag svarade i samma skämtsamma ton: »Jag står och
undrar, hvilken af de båda skönheterna der borta,
jag skulle vilja ge priset, om en täflan kom i fråga.»
»För min del skulle jag välja den mörka, det är
äkta fullblod.» Han skrattade sakta och vred sina
mustascher, helt belåten med sig sjelf att ha
funnit ett uttryck, som karaktäriserade honom som
hästkarl. »Jag skall presentera er, så kan ni dömma
sjelf», fortfor han. Så skedde, och då dansmusiken
just nu spelade upp, bugade jag mig, med frågan:
»Får jag anhålla om denna dans?»
Den sköna mätte mig med en så kylig blick, att min
nyväckta glöd icke motstod den, och yttrade vårdslöst:
»Jag tackar, jag är redan uppbjuden.»
Hos den blonda unga damen gick det mig på samma
sätt. Och några ytterligare försök på annat håll hade
samma utgång. Misslynt ställde jag mig att betrakta
det brokiga hvimlet i balsalen.
Bäst jag så stod, nalkades fröken von Edelheim. »God
afton, herr Frisk», sade hon med sin vanliga
älskvärdhet, »ni kom ändå hit, men hvarför dansar
ni inte?»
»Alla äro uppbjudna förut», svarade jag.
ȁh prat, ni har haft otur. Kom med mig, Clara kan
inte ha hunnit bli uppbjuden ännu, vi kommo nyss.»
Fröken Clara helsade mig vänligt, och inom kort
ilade vi öfver golfvet efter musikens toner. Många
afundsjuka blickar riktades på mig, när jag efter
slutad dans förde den älskliga, unga flickan tillbaka
till salongen. Då jag såg ett par herrar nalkas,
drog jag mig tillbaka, för att lemna dem fältet fritt.
Händelsevis hade jag fått min plats i närheten af
en dörr, hvilkens gardiner dolde mig. Jag förnam
en röst, som tycktes tillhöra husets värdinna. »Ja,
kära du», sade hon, troligen till svar på en fråga,
»jag förstår inte, hvad professor Stern tänker på,
som protegerar en slik person, en uppkomling. Man
kan ju icke få se den berömde lärde hos sig, utan att
också bjuda den andre och» . . . Musiken, som å nyo
spelade upp, hindrade mig att höra fortsättningen,
men jag fattade med ens huru det kom sig, att de
unga damerna varit uppbjudna. I stället att känna
mig förödmjukad, erfor jag blott en känsla af trots.
När nästa dans började, beslöt jag att deltaga i den
och gick att bjuda upp. Yare sig, att de unga damerna
nu voro modigare eller att fröken Claras exempel hade
verkat till min fördel, nog af, jag fick denna gång
icke afslag. Jag skämtade,
dansade och sade damerna artigheter med ett öfverdåd,
som nästan förvånade mig sjelf. Då jag vid ett
tillfälle gick förbi professorn, hörde jag honom half
högt yttra: »Det var tusan till pojke att uppträda
med säkerhet!»
Jag kunde likväl icke undgå att märka, att omgifningen
här i allmänhet såg på mig ungefär som på ett’
djur af sällsynt, intressant beskaffenhet, hvilket
man till hälften betraktade med nöje, till hälften
med förskräckelse.
Balen var afslutad. Jag bugade mig för den huldrikt
leende värdinnan och sade henne, att jag funnit
balen utomordentligt lyckad-, men väl var det för
henne, att jag icke, i likhet med professorn, yttrade
mina tankar högt, ty då hade hon fått höra följande
monolog, som jag höll för mig sjelf: »Din verld är
lik den skimrande, klara vattenytan, som förskönas af
och återspeglar både sol- och månstrålars bländande
prakt, ja, till och med det blåa himlahvalfvet,
men beherrskas af den falska Rån, som lockar med
sin sirensång. Den förliser dock inte, som med säker
hand styr sin farkost och vet att undvika de grunda
ställena.»
Två år förgingo, under hvilka jag arbetade mycket,
hvarom ett större skådespel, en samling dikter
och ett par romaner buro vittne. Jag försummade
emellertid icke sällskapslifvet, fastan det redan
för länge sedan upphört att skänka mig någon särdeles
tillfredsställelse.
De angenämaste aftnar, jag hade, voro de, hvilka
jag tillbragte tillsammans med professorn i fröken
von Edelheims hem, der vi, samlade kring lampan,
sysselsatte oss med lektyr. Då brukade merendels
fröken Clara föreläsa med.sin melodiska stämma. Att
jag icke hängaf mig åt en varmare känsla för detta
hulda väsen, tror jag härledde sig af den nästan
religiösa vördnad, hvarmed jag blickade upp till
henne.
En afton, när vi, som vanligt, voro församlade i den
lilla, vackra salongen, inträdde grefve Walldorf,
hvilken jag ofta hört min beskyddare med största
aktning omnämna. Det var en högväxt man, hvilkens ädla
drag talade om energi och sträng tankeverksamhet,
hvilket korn honom att se kraftfull ut, trots den
något böjda gestalten.
Då jag presenterades för honom, yttrade han vänligt:
»Jaså, det är herr Frisk. Jag har länge önskat
att sammanträffa med en person, hvilkens litterära
verksamhet jag med uppmärksamhet följer.»
Sedan jag så höfviskt som möjligt svarat på hans
artighet, vände han sig till den unga flickan med
orden: »Huru mår liten Clara i afton?»
»Jag tackar, mycket väl», svarade hon och sköt fram
en stol till den gamle mannen, i det hennes ansigte
vid hans vänliga tilltal öfvergöts af en purpurglöd,
som jag först senare kunde förklara.
»God afton, herr professor», fortsatte grefven och
tillade med ett fint, humoristiskt leende, som var
honom eget: »Jag afundas er nästan, som på gamla
dagar, utan att någonsin hafva varit underkastad en
husfaders bekymmer, fått en son, som gör er heder.»
Aftonen förflöt under angenäma samtal. Vid
afskeds-tagandet sade grefve Walldorf till fruntimren:
»Vi få väl nöjet se er på vår supé om torsdag, och
er också, herr professor, och er skyddling?»
Vi tackade och anträdde hemfärden, då det visade sig,
att vi hade samma väg som grefven.
Helt tvärt sade grefve Walldorf till mig: »Herr Frisk,
förlåt att en gammal man, som uppriktigt intresserar
sig för er, frågar, hvarför ni i ert sista arbete
så omildt bedömt aristokratien? Ni har ej personlig
anledning dertill.»
»Då har herr grefven illa förstått mig, jag
satiriserar endast det löjliga öfversitteriet hos
dem, som tro sig blott kunna räkna förtjensten efter
ättartaflornas längd.»
»Men det är ju helt naturligt, att hvar och en
dömmer efter det åskådningssätt, i hvilket man är
uppfostrad.»
»Visserligen, och jag respekterar detta
åskådningssätt, så vidt det icke uppenbarar sig i
form af småsinne. Tro mig, herr grefve, ingen kan i
högre grad än jag vörda den verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
