Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - John Frisk. Af Manfred. (Forts. och slut fr. sid. 288.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
mig som en jordisk försyn, och jag återvann
långsamt, men säkert, mina krafter.
Kort derefter erhöll jag från kyrkoherden i min
hembygd ett bref, som meddelade mig, att min far
också dött. Ehuru vi varit temligen främmande för
hvarandra, förfelade ej denna underrättelse att
göra ett djupt intryck på mig, och jag skyndade
till mitt barndomshem, för att bevisa den bortgångne
den sista tjensten. Min far hade alltid i sina bref
talat om sina knappa omständigheter. Döm då om min
öfverraskning, när jag å nyo fann mig vara arftagare,
väl ej till rikedom, men till en skuldfri gård och
mer än dennas värde i säkra fordringar och kontanter,
hvaraf de flesta lågo förvarade i den brokiga kista,
som spelade en roll i mina bardomsminnen.
Till mitt yttre hade jag återvunnit helsan, men ej
till mitt inre. Upptäckten, att min stolta ros endast
var en praktblomma i fåfängans lustgård, en vara på
dess marknad, var bitter, men ännu bittrare tanken på,
huru grymt hon lekt med mitt hjertas varmaste känslor.
Jag kände, att min tillit till qvinnan för alltid
rubbats.
Jag måste bort, långt bort, lika mycket hvart det
bar. - Lyckligtvis var jag oberoende som få. Inom
några dagar såg jag också fosterjordens strand
försvinna vid horisonten.
Från land till land, från stad till stad drefs jag
länge af min inre oro, liksom hästen af sporren, utan
att dock finna den glömska, jag sökte. Men tiden,
tröttheten lade om sider en kylande balsam på mitt
sår. Den brist på intresse, hvarmed jag betraktade de
vexlande skådespel, som främmande länders natur och
menniskor erbjödo, kom mig slutligen att återvända.
Att mitt första besök vid hemkomsten gällde fröken
von Edelheim, torde knappt behöfva nämnas, ej heller
att hon mottog mig med sin vanliga hjertlighet.
Sedan vi väl hunnit helsa på hvarandra, utropade
hon: »Vet ni, herr Frisk, med den der af söderns sol
färgade hyn skall ni bli farligare än någonsin för
de rnga damerna.»
»Ni menar förmodligen med den klingande metall,
som på senare tider regnat öfver mig från alla håll!»
»Fy, så elakt det var! I stället för att vara
sarkastisk mot det täcka könet, tycker jag, att ni
borde tänka på att gifta er.»
»Ni kunde hellre be mig att /Ogifta mig.»
»Åh, bevara mig, hvarför det?»
»Derför, att jag tycker om ett mindre långsamt
verkande medel.»
»Minsann tror jag inte, att ni under er resa ätit
någon bitter ört, af hvilken er tunga ännu behåller
bismaken!»
»Det vore sannerligen öfverflödigt att söka sådana i
utlandet, när vi ha så godt om dem här hemma. Men säg
mig, huru kan fröken von Edelheim ge mig ett sådant
råd, som det ni nyss uttalade? Den, som sjelf seglat
förbi ett blindskär, borde väl varna en annan att ej
förlisa derpå.»
»Men huru kan man likna äktenskapet vid ett
blindskär? Förbindelsen med den person, som man mest
af alla värderar, innebär ju lifvets största lycka.»
»Ja, möjligtvis. Skada blott, att den lyckan blir
allt mera sällsynt, då qvinnans hand blifvit en
handelsvara, tillgänglig för den högstbjudande.»
»Det var ett allt för omildt omdömme. Jag kan försäkra
er, att jag under min lefnad sett mycken oegennyttig
kärlek och skulle troligen sjelf ha gift mig, om
jag träffat en man, som förstått att inge mig en
sådan känsla.»
»Men det var naturligt, att ni inte fann honom, ty
om man någon gång tror sig ha funnit en ädelsten på
den stora verldsmarknaden, skall man, i de flesta
fall, snart inse, att det var en falsk sten i äkta
infattning.»
Det uppstod en paus, hvarunder fröken von Edelheim
betraktade mig, som det tycktes, helt förbryllad
öfver min förändrade verldsåskådning. Men emedan jag
ville undvika frågor i denna riktning, fortfor jag:
»Vet ni, fröken von Edelheim, jag har beslutat att
för alltid slå mig ned på landet.»
»På landet! Men huru i all verlden kan ni tro er
passa för ett så ensidigt lefnadssätt’?»
Sv. Familj -Journ. 1879.
»Tvärt om, der bör nian få vidgade vyer. Dessutom
lämpar sig landtlifvet särdeles för en person med
min verksamhet.»
»Men denna tanke har ju aldrig tillförene fallit
er in.»
»Nej, derför, att så länge min ädle välgörare lefde,
kunde det inte komma i fråga, att jag skulle skiljas
ifrån honom, men nu längtar jag till någon undangömd
vrå, för att ostörd få lyssna till naturens- pulsslag,
blicka ut öfver fria fält, höra vågsqvalp och
fågelqvitter; med ett ord, riktigt vara mig sjelf.»
»Men alla dessa naturskönheter kan ni ju njuta af om
somrarna, utan att sitta och titta på rimfrost och
snö två tredjedelar af året.»
»Ja, men den rimfrosten och den snön vet jag ju
smälter för vårsolen. Annat är det med den kyla,
som påträffas i »stora verlden»; der lyser ingen
värmande sol, der finns blott glitterprakt och
förkonstling. Jag är trött på dessa fagra lögner,
de kunna ej förblända mig.»
»Ni talar om brist på värme, men jag börjar frukta,
att söderns sol haft för mycket deraf för er h j erna
eller att ni har någon känning af nervfebern ännu,
efter ni, annars så skonsam, utfar på detta sätt mot
allt och alla. Men», tillade hon med sitt vanliga,
godmodiga skratt, »de der idéerna ska’ nog försvinna,
när herr Frisk blifvit riktigt frisk igen!»
Hon öfvergick derefter till andra ämnen, och vi
fortsatte ännu länge samtalet. När jag återvände
till min bostad, kastade aftonsolen redan sin
afskedsblick öfver staden med dess hopade husmassor,
hvilka inneslöto så mycket lif, så mycket hopp och
så många svikna förhoppningar.
Fröken von Edelheims förutsägelse gick icke i
fullbordan. Mitt beslut var oryggligt. Jag ämnade egna
mig åt jordbruket och hade för detta ändamål inköpt
en landtegendom. För att åtminstone förvärfva mig
några af de insigter, som erfordrades, hade jag köpt
handböcker af de bästa fackmän inom detta område;
hade skaffat mig landtbruksskrifter och studerat
landt-hushållningsläran.
Sedan jag, enligt mitt löfte, öfvervarit Claras
bröllop, begaf jag mig på väg till »JEremitaget»,
som jag kallade min landtliga boning.
_^_______
Tio år, med sina rika skördar af sorger och fröjder,
hafva dragit fram öfver jorden. Det är en tidrymd,
som enligt jordiskt mått är tillräcklig att läka
månget sår, så ock mina, om än ärren tydde på en
utkämpad kamp.
En dag fann jag i en skrifbordslåda ett gammalt
tidningsnummer. Med ett visst intresse genomläste jag
krönikan, i hvilken stod, bland annat: »Någon frågade
härom dagen, hvart vår frejdade skriftställare,
herr John Frisk, tagit vägen, och vi äro nu i stånd
att besvara spörsmålet. Den person, som för någon
tid sedan tilldrog sig så mycken uppmärksamhet,
lika mycket genom sina personliga egenskaper, som
genom sin litterära talang, har blifvit en nutidens
Diogenes. Men i stället för en tunna, bebor han en
vacker villa i en naturskön trakt. Och i stället för
att begagna sig af den förstnämndes lykta, utslungar
han i verlden sina blixtrande epigram.»
Jag försjönk i tankar. Huru olycklig skulle jag
icke hafva kännt mig, om jag varit den ensamme,
af menniskohat förbittrade man, jag utgafs för!
I detta ögonblick stormade liten Elin och Einar
in. Dessa små älsklingar voro Claras och hennes makes
barn. Af en gynnsam tillfällighet hade nämnligen
grefve Walldorf slagit sig ned på en af sina gårdar
i närheten af mitt Eremitage, och de små hittade tätt
och ofta vägen till farbror John.
»Se här har du, fa’bo’ John!» ropade Elin och räckte
mig en krans af blommor, som hon bundit.
»Och se här får du min snälle Polle», sade Einar och
räckte mig en käpp, som han nyss ridit på.
Jag satte de båda barnen i mitt knä och pratade med
dem på deras barnsliga språk. Men lekfulla, som de
voro, hoppade de snart ned igen och sprungo omkring
i rummet.
Min uraktlåtenhet, att ej på länge ha skrifvit till
fröken von Edelheim, föll mig nu i sinnet. Detta
älskvärda fruntimmer
40,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
