Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På bantåget. Novelett af Aina - Lösning af schackuppgifter - Breflåda - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Scliildt och grubblade blott öfver, hvem den vänliga,
blåögda qvinnan kunde vara, som så oafbrutet vårdade
sig om henne.
Edith var utan all fara, men blott småningom
återvände hon till lifvet, just som vintern höll på
att besegras af en tidig vår; det, som händt kort
innan hennes sjukdom, återkom ock allt klarare till
minnet och spred öfver hennes kinder en rodnad af
idel sällhet. Hennes trogna vårdarinna, tant Mila,
delade hjertligt hennes glädje, och under det hon
satt och stickade invid soffan, der Edith hvilade
de långa vårdagarna, berättade hon mångahanda af
intresse; berättade om sin tacksamhet mot en mild
försyn, som befriat Arthur från den qvinna, han
tvungits att taga till sin hustru och hvilken långt
före sin död försjunkit i en bedröflig sinnessvaghet;
den goda tant Mila kunde ej nog beundra hans aldrig
svikande tålamod med den stackars varelsen, som gaf
honom de mest tröttande och ständiga omsorger. Hon
omtalte äfven för Edith, att fru von Schildt blifvit
mäkta förvånad, då hon fått höra om sin brorsons möte
med hennes unga sällskapsdam och det sällsamma puts,
ödet dermed spelat henne sjelf.
Vidare fick Edith veta, att Arthur för närvarande
befann sig på sina gods, hvilka han just höll på
att försälja.
»»Han vågade icke resa, förrän du var utom all fara»,
sade tant Mila, "den stackars gossen var så förtviflad
vid tanken på att du, det dyrbaraste han äger,
skulle tagas ifrån honom, men den gode Guden ville
i sin nåd icke gifva honom denna pröfning, då han
redan lidit så mycket. Emellertid skall jag aldrig
glömma hans blick, då han stod och såg på dig under
yrselns timmar; det var liksom en bön om försköning
för både dig och honom sjelf i denna blick.»
Edith var ännu så svag, att hon måste vända sig bort
och gråta öfver dessa ord, men tillika var det henne
så underbart ljuft, att känna sig älskad. Hon längtade
outsägligt efter Arthur och lugnade sig blott med
tanken på, att hon efter någon tids förlopp skulle
se raskare ut, och det skulle ju fröjda honom. Lyckan
-hjelpte äfven att snabbt framlocka de flydda rosorna
till hennes fina kinder, och då Arthur slutligen
återkom, slöt han jublande den forna Edith till sitt
hjerta och tryckte på hennes läppar den första kyssen.
En solljus dag mot medlet af Juni gled en hvitmålad
slup snabbt öfver vattnet ut ur Helsingfors’ hamn;
vinden fyllde seglen och lekte med den brokiga vimpeln
på masttoppen, och vid styret satt, alldeles som för
fem år sedan, Arthur Bern-creutz med Edith vid sin
sida. Pröfningar och bekymmer hade visserligen något
förändrat dem sedan dess; herr von Bern-creutz’ hår
hade fått många gråa strån, men allt det vemodiga
i hans anlete hade lemnat rum för ett uttryck
af fridfull lycka, och Ediths vackra drag voro
själfullare och ljufvare än någonsin.
Målet för deras lilla resa var äfven nu, såsom för
fem år sedan, tant Milas sommarhem, dit hon sjelf
farit landvägen, för att kunna taga emot de unga,
hvilka under den snabba
färden njöto obeskrifligt af naturen utomkring dem och
af lyckan inom sina egna hjertan. Allt smärtsamt från
det förflutna var nu såsom glömdt och begrafvet för
dem, ett pröf-ningens utsäde, som säkert skulle bära
goda skördar i kommande dagar, och såsom glada barn
jublade de åter Öfver allt härligt och skönt i lifvet.
Edith kunde till och med småle, då hon tänkte på
de dystra höstaftnar, hon tillbragt hos fru von
Schildt, och med Arthur undra öfver den vänliga
slump, som mången ledsam stund tröstat hennes öga med
silhouettporträttet, en bild af Arthur i hans tidiga
ungdom. Under sådant samspråk ilade timmarna hastigt
bort, och Edith trodde knappt sina egna ögon, då hon
återsåg den välbekanta bryggan och med Arthur åter
vandrade framåt den smala skogsstigen upp till gården,
der allt nu stod i vårens rikaste fägring. Syrenernas
blomknoppar svällde och äppelträdens blommor fyllde
luften med sin ljufva doft samt snöade öfver hvem
som det ville sina fina, ljusröda blad.
Alla husets dörrar och fönster voro öppnade, och på
den gröna gräsmattan stod tant Mila för att välkomna
dem; hon förde dem med sig öfverallt, både inne
och ute, Edith skulle blifva rätt bekant dermed,
»ty», sade hon efter en betydelsefull riickning från
Arthur, »min käre gosse här har förvandlat Kauniais
till en rätt betydlig gård, och nu är stället hans,
blott med det vilkor, att tant Mila, lår stanna qvar
såsom inventarium».
v/Och detta är det bästa af allt detta goda», sade
Edith och förde ömt den gamlas hand till sina läppar.
Några dagar senare vandrade tre lyckliga menniskor på
den skuggrika väg, som från Kauniais förde till den
nära liggande kyrkan. Edith såg ut som våren sjelf i
sin hvita drägt med brudkrona och slöja, ja, hon var
så eteriskt vacker, att Arthur måste taga hennes hand
med försäkran att han trodde, det hon annars skulle
flyga ifrån honom med sommarvinden; men Edith bara
log deråt, ty hon gick ju nu just för att blifva rätt
innerligt och för alltid förenad med honom.
Huru kyrkan doftade af gullvifvor och konvaljer och
huru fåglarna sjöngo utanför de öppna dörrarna, just
som presten läste välsignelsen öfver de nygifta! -
Det var en härlig bröllopsdag och allting lyste frid
och lycka öfver dem.
»Och nu», sade Arthur, »skall Edith se verlden, se med
mig, hvad jag sett mången gång förr, men som det nu
först skall vara mig en verklig fröjd att betrakta.»
De bjödo således tant Mila och hemmet farväl på en
tid och beredde sig till färden; den svarta kappsäcken
var nu icke med, men på den nya prydliga reskofferten
fanns äfven en grann messingsplåt, och i sirliga
bokstäfver läste man derpå: Fru Edith Berncreutz.
Hvisselpipan gnällde. »Farväl, farväl», nickade Edith
och hennes man, och bantåget brusade med dem ut i
den stora, vida verlden.
af
Lösning af uppgift 8. Af R. Sahlberg. 1. Tc4-c8,
K-likg.; 2. Tc8-h8 och matt i nästa drag genom en
af Löparne.
Breflåda.
O. Ekman, Malmö; Flod A; C. Palmer, Sthlm; Cyrillus,
Gnarp; Auga O., Nohleby; O. Å., Alingsås; Uppgift
n:r 7 riktigt löst.
W-t-l, Upsala; Tingsten, Svartvik; Lgn-Lst, Gtbg;
F.*n:r7. - På 1. Dc6 följer Kg4; 2. Se3f, Kh3:;
3. Sf2f, Kg3:
X. Kristianstad. F. n:r 7. Försöket 1. Dd7f strandar
mot e7-ef! o. s. v. "Uppgiften" (den sända) är
verkligen för lätt!
Petter, Sthlm. Lösningen riktig, men kom för
sent. Lösningar som inkomma senare än 3 veckor efter
den resp. uppgiftens publicerande upptagas ej.
Flod A. Med uttrycket "eller A. B." etc. hänvisas
till de olika varianter (eller sätt att försvara sig),
som Svart har att välja på efter Hvits första drag.
* F = felaktigt löst.
Lösning af Schack-Palindromen i föreg, häfte,
sid. 288:
Af mig man rättfram tillverkar hattar En~ natt mig
bakfram högt damen skattar.
Lösning af Tiargåtan i föreg, häfte, sid. 288:
S APA
E
S
D G A
O-A D
D R E
E
Lösning af Charaden i föreg, häfte, sid. 288: Bofink.
Stockholm, C. E. Gernandts Boktryckeri, 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
